Innan jag drog sa mamma något i stil med ”det blir vardag i paradiset med”. Jag skrattade väl och tänkte ungefär att det ändå är en trevligare vardag... Men hur det nu är så börjar jag känna av det lite grann. Som Ida uttryckte det igår, ”vi åker runt, runt, runt i samma cirkel, gör samma saker, umgås med samma människor, och ingenting är meningsfullt”. Och kanske är det så. Egentligen är inget av det vi gör på skeppet av något större värde för resten av världen, och kanske behöver det inte vara det.

Livet på ett skepp som det här, i alla fall för oss konståkare, är extremt slappt. Vi jobbar väl ungefär 15 timmar per vecka, och de timmar vi jobbar är inte särskilt ansträngande. Okay att showen faktiskt är jobbig, och att jag svettas med efter den än efter ett hårt gympass, men om man å andra sidan ser det som just ett cardiopass, och sen räknar med att man inte behöver köra kondition i gymet efteråt, så känns det som att vi inte gör något som egentligen borde räknas som jobb. Därför blir man extra glad när man hämtar ut ett kuvert med sedlar varannan vecka (payday igår!!!), man förstår liksom inte riktigt var de kommer ifrån eller varför man får dom.

Så egentligen skulle det här kunna vara värdens bästa jobb, men ändå kan vi konståkare (dansarna är ännu värre) inte låta bli att klaga. Maten som är gratis och serveras lagad och klar i form av flera olika rätter i princip dygnet runt är smaklös, det är jobbigt att behöva göra parade som tar hela 15 min sent på kvällen, man måste betala (hela 25kr) för att åka med bussen från skeppet till city center i Malaga (om man inte orkar gå), barnotorna är för höga (öl ~8kr, drink ~15kr), allt är piss. Jag tror att människor har ett behov av att klaga.

Trots att livet leker så finns det dock några moln på himlen. Även om vi har möjlighet att gå av några timmar fem dagar i veckan så känner man sig instängd. Man har liksom ingenstans att fly, att vara för sig själv. Första veckan, när jag hade en egen hytt, var underbar på det sättet, men det känns inte lika hemtrevligt att gömma sig i sin hytt när man delar den med en bögdansare (han är inte ens trevlig, no offence mot bögar eller dansare annars).

Men det värsta med att vara på ett skepp är, i alla fall för mig, att jag saknar människorna hemma. Jag saknar Ida så att jag håller på att få spel. Jag saknar grabbgänget, jag saknar alla skridskomänniskor, jag saknar mamma, pappa, Malin. Om jag bara hade kunnat få träffa er alla ibland så hade den här båten verkligen varit helt underbar, då hade jag nog kunnat stanna här resten av livet. Men vissa människor kan inte ersättas av ett gäng slumpvis ihopplockade konståkare och dansare, hur trevliga dom än är...

Idag var en ganska trevlig dag, trots att jag vaknade upp nästan utan röst och med befarad halsfluss. Tror dock bara det är en förkylning, som jag försöker kurera med halstabletter, lugnande tebryggder och någon form av ibuprofen-tabletter som är festligt knallblå och lätt gummiaktiga. Sköterskan som skrev ut alltihop visade sig vara från Sverige (vilket jag förstod på sättet hon bröt när hon pratade engelska). Det var rätt skönt, för det innebar att jag verkligen kunde förklara vad som var fel och dessutom veta att det gick hela vägen fram.

Fast två shower nästan utan andningskapacitet var tufft. (Och min totalt ostretchbara piratdräkt hjälpte inte direkt till på den fronten.) Men det är okej, jag överlevde, och imorgon jobbar jag totalt tio minuter, så då ska jag njuta av livet i St Maarten hela dagen.

På morgonen ska jag dock ha en privatlektion med Lenny från Spaavdelningen. Vi har en deal som går ut på att jag ska lära henne åka skridskor och att hon ska behandla min fotknöl med akupunktur och fysioterapi och lite annat smått och smärtsamt.

Idag var vi i St Thomas, och det var faktiskt första gången jag egentligen gjorde nånting i den hamnen – det har alltid varit så stressat med internet och uppvärmningsis och båtdriller och jag vet inte allt när vi varit där tidigare. Men hur som helst, idag gick jag av med Barbi och Audrey och tog en liten shoppingrunda. Jag letade efter en klänning och kom hem med en hatt och en klocka. Och jag måste bara säga att jag är så nöjd med min hatt. Den är beige med ett brunt band och brättet är bredare framtill än bak, så den ser väldigt 60-tal ut (eller 50 kanske, jag är inte så bra på det där med modehistoria). Klockan var en skitgrej för tio dollar, som jag tänkte ha när jag jobbar för att inte förstöra min vanliga mer än jag redan gjort (den håller just nu ihop med hjälp av säkerhetsnålar), och den nya sackar redan.

Igår tog vår Production Manager, Butch, oss allihop till Portofino (en italiensk restaurang på båten), eftersom vi gjort ett sånt utomordentligt jobb och slagit vår rating (289,6 poäng av 300 möjiga – slå det du, Anton!). Rating är typ en utvärdering som gästerna fyller i varje vecka, om hur nöjda de är med allt från underhållning till städning. Och vi konståkare ligger då näst högst av alla på hela skeppet – endast slagna av Housekeeping (försök konkurrera med de som städar hytterna liksom – särskilt när de lämnar handukarna vikta som olika sorters djur efter sig).

Under middagen tittade vår Hotel Director, Michael Rasmussen (från Amerika, oväntat nog) in. Han är verkligen supertrevlig, och brukar dessutom komma till våra shower minst tre gånger i veckan. Men, för att göra honom ännu bättre, så lovade han att om vi kommer över 290 poäng så ska han ta oss till Chops (den andra restaurangen ombord, vilken är lite finare, lite bättre) och dessutom låta oss sova över en natt i en av sviterna! Gissa om vi är taggade.

Tror dock inte våra drömpoäng kommer slå in den här veckan, eftersom showerna minst sagt varit ganska kaosartade. Eftersom danscasten fortfarande har en massa rehearsals har vi inte stationära påklädare, utan dreamworkskaraktärerna, Youth Staff, Sport Staff och ibland till och med teknikerna, turas om att klä på oss. Och ärligt talat, ni anar inte vilken skillnad det är att bli påklädd av någon som faktiskt vet hur scenkläder är uppbyggda mot att få hjälp av folk som inte vet vad ett överdrag är (man täcker skridskon med det).

De senaste veckorna har verkligen varit crazy på den fronten. Förra veckan spenderade jag en timme med att leta efter mina överdrag till opening innan jag slutligen hittade dem i Audreys korg. Var hon sedan hittade sina är en annan fråga. Idag gick ett av tidigare nämnda överdrag sönder 1,5 minut innan showen började (bokstavligt talat) och situationen kunde endast lösas genom att jag slängde på ett av överdragen jag har i Piratesnumret istället. Vilket gick alldeles utomordentligt, med undantag för viss nervositet över huruvida de nya påklädarna skulle hitta tillbaka med det till min korg innan jag behövde det till mitt solo. Det gick dock bra, men man kan väl säga att det satte lite krydda på tillvaron.

Har fått lite kommentarer om att jag verkat deppig det senaste, och för att vara ärlig stämmer det nog. Inget allvarligt som har hänt eller så, men när det kommer till skeppsliv så är det väldigt mycket av en berg-och-dalbana. Vissa dagar är fantastiska och man vill inget hellre än att leva resten av sitt liv här, medan man andra dagar är nära på att säga upp sig. Tror att det har att göra med att man bor på sitt jobb, och har man en dålig arbetsdag kan man liksom inte gå hem från den. Man kan inte ens avreagera sig på någon, för man vet att man måste bo med dem de närmaste 6 månaderna. Och skulle man av någon anledning strunta i det och ändå börja skälla på folk, så kan man vara säker på att alla crew ombord vet det innan man ens skällt klart. Vilket kan vara lite frustrerande ibland. Men det är okej, man vänjer sig mer och mer. Men jag saknar verkligen att kunna lita på att det man säger till folk stannar där. Riktiga vänner kanske är ett bättre ord. Det är tur att jag har alla er godingar därhemma.

/Ida

Förutom att slappa, sola, bada, shoppa och åka skridskor 45min 4 gånger i veckan så har vi konståkare även en del andra arbetsuppgifter. En av dom absolut roligaste (?) uppgifterna är att vi har parade två gånger per vecka. Detta innebär att vi klär på oss sjukt spexiga dräkter och skuttar fram och tillbaka på royal promenade i tio minuter medan tjocka pensionärspanjorer förundrat studerar och fotar oss. Lite som på zoo, fast att burarna vi sitter i bara är blåa avspärrningsband längs promenaden.

Naturligtvis älskar vi alla paraden, eller som en av dansarna uttryckte sig efter att ha frågat mig hur en sådan upplevelse som paraden hade förändrat mitt liv: ”You know, when I first did parade, then I knew i had found my call”. Den svenska bartendern som är här och gömmer sig för skattemyndigheten avslöjade att han hellre jobbar tio timmar i baren än tio minuter i paraden. Och nej, han älskar inte sitt jobb. Idas teori var att det handlade om förlorad manlighet att gå i paraden, men med mina roller känns det snarare som om jag tjänar manlighetspoäng...

Jag kan inte säga att jag gillar paraden jag heller, men jag har åtminstone fått bra roller i båda de två paraderna vi har. I den första är jag någon sorts rysk härförare, komplett med vit pälsmantel, vit pälsmössa och en massa glitter (så går väl alla ryssar klädda?). Det som är bra är att jag och några till i the russian team inte måste göra särskilt mycket, vår uppgift är att sitta och snacka backstage tills paraden är nästan slut, sen gå ett varv på promenaden, och sen är det klart. Inte alltför ansträngande.

I den andra paraden är jag en leopard, utstyrd i en grym mask, blå leopardmantel, och 15 centimetersklor. Min uppgift är att hoppa runt precis hur jag vill, skrämma små ungar, posera på foton och flirta med pensionärerna. Ganska roligt faktiskt, inser jag när jag väl skuttar runt där, och barnens reaktioner är gulliga: dom pekar, skrattar, är gulliga. Fram till paraden är nästan slut, och jag skuttar fram till ngn liten unge och visar klorna. Istället för att reagera som dom andra ungarna så blir hon vettskrämd, och börjar gallskrika. Då kände jag mig som en dålig människa...

Att leva på ett kryssningsfartyg är väldigt mycket som att bo i ett ekorrhjul. Alltid går i cykler – runt, runt – utan större förändringar än att det ibland guppar mer och ibland mindre. Fast det hade jag egentligen kunnat leva med, om det inte varit för den lilla detalj att ingenting av det vi sysslar med går framåt över huvud taget. Det är samma påklädningsschema varje vecka, samma show, samma mobdance – till och med på lördagar när vi alla går till jazzloungen Olive or Twist (namnet var roligt den första månaden) spelas det samma låtar. Och det är samma folk där. Det största upptäckt som kan komma att göras är att någon skaffat sig en ny klänning. På fullaste allvar.

Fast till och med allt det där hade varit okej, om inte för det faktum att den allmänna uppfattningen är att jazznatten (egentligen en jazztimme) på lördagar är speciell. Ett tillfälle att klä upp sig, ha det trevligt och träffa folk. När det egentligen handlar om att vi klär upp oss för att vi måste, att det står i företagspolicyn att vi måste vara trevliga och, som sagt, att det är samma folk som vanligt där och lyssnar.

Jag känner mig oviktig. Inte oviktig som oduglig, utan oviktigt som att inget av det jag gör här får världen att gå framåt. Jag är bara underhållning. Som en TV som alltid är påslagen. Och där antar jag att vi har ytterligare en anledning till varför jag ogillar TV-apparater.

Fast jag har faktiskt en något komisk grej att berätta, angående det amerikanska kollektivet i allmänhet. Eller kanske snarare dess folksjäl. Satt nämligen och läste igenom den waiver (ett dokument som alla som ska åka på All Skate måste skriva under på att de läst igenom – ni vet en sån där grej som man aldrig ens läser färdigt första raden på) som vi har i Studio B. Och ärligt talat, jag tror jag ska börja kolla igenom vad jag skriver under i fortsättningen, för det där pappret innehöll mer komik än jag sett till på länge. Hade önskat att jag kunnat publicera hela inledningen här, men jag är rädd att jag blir stämd då…

Hur som helst så stod det något i stil med att ”den som skriver under detta dokument går härmed med på att RCI, dess löntagare, dess inhyrda, dess anställda, dess visstidsanställda, dess ägare, dess konstruktörer /…/ (det här höll på ett bra tag) /…/ eller medresande gäster, eller deras familjer, släktingar, ättlingar, arvtagare (jag är seriös), vänner och bekanta inte har något som helst att göra med eventuell död, invaliditet, hjärnskada, fallskada, blodutgjutelse, benbrott eller någon annan skada som kan tänkas uppkomma i, utanför, runt omkring, i närheten av eller i anslutning till isytan och/eller Studio B, från tidernas begynnelse (ja, jag lovar, det stod så) till världens undergång (japp, det med).”

Ni måste hålla med lite om att det låter som en dålig dikt..? Och det var då bara första paragrafen. Amerikanare alltså…

Söndagar är inte en vilodag för oss. Det är början på tre tuffa dagar, särskilt när vi gör western run. Idag hade jag tre timmar Box Office, följt av gästdrill, sedan tjugo minuters paus innan isträning och direkt därpå Seans isklass och sedan tech run. Snabbt middagsbreak innan 2h All Skate. Nu har jag en timmes paus innan Parade. Fast även om jag tycker väldigt synd om mig själv nu (dock inte sådär megamycket synd som jag gör ibland – den första All Skate-timmen var ganska spännande med trevliga gäster och en kille som behövde eskort till sjukstugan) så försöker jag tänka på alla stackars Facillities som måste släpa alla 4500 gästers väskor upp från Security till deras rum. I jämförelse med det har jag haft en slappardag.

Okej, nu försvann den delen av mitt humör som var bra. Fick just ett telefonsamtal från Jodeyne om att vi måste flytta om hela All Skate-disken och alla ställningarna med skridskor eftersom hon inte tycker det funkar bra på det sättet vi arrangerade det idag. (Tänker inte gå in på detaljer men enligt mig, Barbi och Mikey funkar det bra mycket bättre på vårt sätt.) Stort suck på det. Kanske borde söka jobb inom Facillities ändå…

Idag fick jag en känsla av att min engelska flöt mycket bättre än den brukar. More effortless, så att säga. Eller det är som om jag inte behöver tänka på grammatiken längre (av någon anledning har jag haft problem med has/have och was/were när jag pratat snabbt), och det gör livet bra mycket enklare faktiskt. (Peppar, peppar.) Dessutom var det några av gästerna som sa att de gillade min brytning (som jag försökt göra mig av med under de senaste veckorna, utan att lyckas). Faktum är att amerikanare, britter och andra engelskspråkiga inte tar det som en särskilt big deal om någon bryter, så länge de pratar korrekt grammatiskt sett. Bara det faktum att man säger ”accent” tycker jag tyder på att det anses vara mer av en personlig touch på språket än ett fel. Antar att det kommer från att det är så många länder som har engelskan som modersmål att det helt enkelt inte går att säga vad som är rätt längre. Och det känns rätt bra. En sak mindre att oroa sig över.

En kul sak som hände idag under Box Office var att ett par gäster jag bokade shower åt berättade att de hade släkt i Sverige, närmare bestämt i Huskvarna, där jag har en stor del av min släkt. Vi lyckades dock inte reda ut om vi hade några gemensamma nämnare, mest för att hon var så dålig på att uttala svenska namn. Dock tror jag att en av hennes släktingar hette något i stil med Gun Simonsson och jobbar som lärare någonstans i Huskvarna. Känner mina kusiner möjligen till henne? Vore supercoolt i så fall.

/Ida

Då var det gjort, min första show. Jag vet inte men på något sätt hade jag förväntat mig mer. Mer...känslor? Det känns ungefär som att jag bara gjorde en show, och det gjorde jag ju med, men ändå...

Till att börja med var jag inte särskilt nervös, jag vet inte varför men det kändes inte som att det var på riktigt. Gick ut i opening, gjorde mitt, och allt gick faktiskt rätt bra med undantag för några små misstag. Resten av showen gick i ungefär samma stil, inget speciellt, inga konstigheter. Tills det var dags för mitt solo. Då tog jag tillfället i akt att visa vad jag går för...

Jag inledde stilsäkert genom att floppa axel, och ingen vanlig flopp utan verkligen en sådan när man kommer helt snett och ben och armar kaosar iväg åt varsitt håll. Men jag är snabb att hitta tillbaka till koncentrationen och går upp i 3S, som jag landar perfekt. På rumpan. Jag avslutar mitt nummer med en perfekt 2T. Perfekt är ju bra, ännu bättre hade det varit om jag gjort ett varv till i luften...

Show nummer två inföll samma dag, med skillnaden att Marina verkligen kände sig illamående och var tvungen att stå över showen. Detta innebar alltså att vi en halvtimme innan showen var tvungna att flytta allas positioner, göra om nummer, och ändra hela showen så att det inte skulle synas alltför mycket att vi saknade en person (till, förutom vår ena paråkerska som redan är hemma).

Trots allt gick show nummer två mycket bättre än den första, och jag gjorde bara lite små misstag i mitt nummer. Så man kanske får tro att jag var lite för nervig innan första ändå... Hursomhelst, det kommer fler chanser. Vi har ändå ungefär 70 shower kvar...

Anton

Det känns som om vädret häromkring har lite storhetsvansinne. Antingen är det så varmt att man knappt kan vara ute, eller så regnar det så mycket att man nästan flyter bort. (Idag vadade jag genom Cozumel med vatten upp till fotknölarna.) Det finns liksom inget mellanting. Jag har aldrig tidigare förstått mig på folk som flytt till Sverige och säger att de aldrig kan vänja sig vid kylan. Det är Norden liksom, vad förväntar de sig? Fast nu, när jag kommer på mig själv med att bli förundrad över hur varmt det är varje gång jag går ut, tror jag att jag börjar inse vad de menar. Det är så extremt från det man växt upp med att hjärnan inte riktigt kan ställa in sig på att det alltid är på det viset här. Det känns onaturligt.

En annan sak som är om inte onaturlig så i alla fall otrolig är att jag och Anton nu bor i samma hytt, 4223, fast på olika skepp. Hur stora är oddsen för det liksom? Det positiva med det är att det är lätt att komma ihåg vilket nummer man ska ringa när man gått igenom de 36 olika (typ) siffervalen på Oceanphone. Det är en ganska smart grej faktiskt – man skaffar ett telefonkort och sen kan man ringa skepp till skepp eller till en landlina från hytten. Och det allra bästa med det är att det funkar, vilket man inte ska ta för självklart när det kommer till saker och ting häromkring. (Nej, min lampa är fortfarande inte lagad.)

Ett exempel på det är internet. Var på en restaurang idag där jag nätt och jämt lyckades logga in på mejlen. Att skicka något var omöjligt, men jag lyckades läsa vad jag fått sen sist – och döm om min förvåning när jag upptäcker att en journalist från GP vill ha en telefonintervju med mig. (Mamma, jag misstänker att du har något med det här att göra ;) ). Så nu håller jag på att fundera ut hur vi ska kunna prata med varandra på en tid som är överkomlig för oss båda. Men det ska nog lösa sig, så alla Göteborgsbor; se till att hålla utkik efter mig på namnsidan i GP under kommande vecka, eller den därpå.

Var för övrigt på Starbucks idag. Ack, denna coffee shop som har så gott rykte att det nästan är ett måste att besöka den när man befinner sig i ett land där kedjan är etablerad. Det var första gången för mig idag och jag tror jag förstod vad som är så fantastiskt med deras kaffe; det smakar helt enkelt europeiskt. Överallt annars i Amerika serverar man riktigt blask som enbart kan drickas i yttersta nödläge, men på Starbucks är det faktiskt till och med gott. Fast inte fantastiskt. Kaffe från Espresso House hemma i Nordstan är minst lika bra. Fast det står ju förstås inte Starbucks på det…

/Ida

Klockan är 00.35 och jag kom just tillbaka från Studio B. Inte så att jag hade tränat, idag (eller egentligen igår) har faktiskt varit en riktig slappdag – bara Audreys isklass stod på schemat. Den var för övrigt ganska rolig, vi körde isdans (som är MYCKET svårare än det ser ut), vilket var en bra övning för oss singelåkare som tycker det är jobbigt att ha folk närmare än 2 meter ifrån oss på isen.

Hur som helst, anledning till att jag satt i Studio B är att wi-fi-uppkopplingen varit trasig i fören på skeppet sedan typ tre veckor tillbaka. I min gamla hytt hade jag inga problem men här i entertainmenthytterna (trots att vi i princip är de enda som utnyttjar wi-fin) kan man inte ens hitta själva anslutningen. Men det håller på att fixas säger dem, så kanske blir det lagat lagom till när mitt kontrakt tar slut. (Nej, de har inte fixat min lampa heller.)

Detta innebär alltså att Studio B förvandlas till ett internetcafé efter klockan 11 på kvällen (internet är billigare då), vilket väl i och för sig är bra för datorernas kylning (tror i alla fall inte min dator, som för övrigt är döpt till Daisy, uppskattar att andas genom mitt täcke). Dock dog uppkopplingen ganska omgående efter att jag kollat min mejl, så det här inlägget får publiceras imorgon (idag).

Resten av den här veckan kommer vara väldigt soft. Vi har inga mer shower, och knappt något annat heller – förutom All Skate då, som trots att jag är lite bitter på hela grejen ändå är rätt okej.

Man kan för övrigt säga att jag avslutade veckans shower på ett minnesvärt sätt. Alldeles i slutet av finale är vi tre tjejer som gör en flygskärssekvens, och ända sedan jag kom har vi haft lite problem med tajmingen (vilket faktiskt inte enbart är mitt fel), men igår gick det sjukt bra. Första flygskäret såg till och med snyggt ut. Andra går också jättebra. Ändå tills jag råkar åka över ett litet gupp i isen, hamna på taggen och stupa totalt. På mage. Handlöst. Och även om det aldrig är trevligt att ramla på mage, så får jag säga att det är något mer otrevligt att göra det på en is som tio åkare gjort sitt bästa för att skrapa upp under 43 minuter (tänk asfalt), än vad det är att göra det till vardags. Det var faktiskt så otrevligt att jag brydde mig mer om hur min kropp kändes än om att ungefär 800 pers, inklusive Sylvia, såg det hela.

Det slutade dock inte allvarligare än med ett uppskrapat lår (nätstrumpbyxor hjälper inte direkt till när det kommer till att undvika skador) och lite små skärsår (ja, det liknar faktiskt det mer än skrapsår) på händer och armbågar. Sen upptäckte jag precis att mina revben ömmar, men jag tror inte det är någon större fara med dem. Det jag oroar mig mest för just nu är att jag troligtvis kommer få en ful solbränna på benet.

Som plåster på såren (höhö) gjorde jag dock en felfri andrashow, så har jag tur kollar Sylvia inte så noga på den första. Eller så kollar hon noga på båda och tycker att jag är en riktig kämpe. Eller så kollar hon bara på den första och tycker jag skämmer ut mig totalt. Det sistnämnda vore väl ändå ganska ironiskt – snacka om att offra sig för konsten, förgäves.

/Ida

Sitter i sängen i min nya hytt och knappar på tangenterna. Har just pratat med Anton och har inte så väldigt mycket planer förrän klockan ett, när vi har parade rehearsals med de nya dansarna och dreamworkskaraktärerna. Jag har äntligen lärt mig min roll tillräckligt väl för att inte skämma ut mig totalt inför producenten som är här, så kanske slipper jag undan med bara rehearsals idag. Sen har vi två shower i kväll också.

Efter att ha pratat med Anton förstår jag verkligen hur stor skillnad rätt sorts Ice Captain kan göra. Hans Sarah verkar superskön, som en i gänget, medan min Jodeyne är mer en mamma för oss. En mamma som rapporerar allt vi gör till Sylvia. Pratade med Barbi om det häromdagen, att vi till och med känner press inför All Skate. Som när Jodeyne tittar in mitt i en session ”för att kolla hur det går” och passar på att ropa ut i högtalarsystemet att man inte får ha några kameror på isen, ler litegrann och säger till oss att ”ja, det är ju inte lätt att se allt”. Då känner man sig väldigt, väldigt dålig. Plus att man vet att det prydligt kommer skrivas i någon bok någonstans. ”15 sep, Ida visade bristande uppmärksamhet under All Skate”. Och tas upp i min evaluation i slutet av kontraktet.

Fattar inte hur hon orkar. Som Ice Captain får man 500 dollar mer i månaden, men om man tar det lika seriöst som min gör, så är det en väldigt ovärd befordran. Särskilt med tanke på att man som kostymansvarig får $400…

För övrigt känner jag att jag bott in mig ganska bra i min nya hytt, trots att jag inte tog med mig badrumsmattan. Har ringt Maintenance två gånger för att få min dusch och taklampa fixad, och pratat med samma sura tant båda gångerna. (”Ida, I’m trying to explain you, it came a guy to you yesterday.” “Yes, I know, but he did only fix the shower!”) Med lite tur ser jag kanske ljuset i slutet av veckan…

Har haft några dagar med axel- och nackvärk. Eller egentligen var det bara en dag som var riktigt illa, men den kändes vääääldigt lång. Tänk typ migrän, fast hela vägen ner till axlarna. Vet inte riktigt vad det beror på, men den enda orsak jag kan tänka mig är att jag försökt massera bort muskelknutarna jag alltid haft i axlarna, och att smärtan kommer från spänningar som släpper. Är efter omständigheterna dock osäker på om det verkligen är värt att ha mjuka axlar…

Tror jag ska ge den omtalade massören i Cozumel (som lätt gör halva sin månadsinkomst på konståkarna från vårt skepp) en chans på fredag, och om inte det hjälper får det vara.

So long!

Ida

Turnaround day den här veckan var en riktig turnaround för mig. Det började på morgonen, Jag tänkte gå av i Malaga, hitta internet, käka lunch osv, men när jag skulle av funkade inte mitt seapass längre (man måste dra det i en läsare när man ska av och på). Så jag gick till dom som har hand om såna grejer på båten. Det roliga är då att när jag kommer in på kontoret så får jag höra ”here is your new room key”. Va??? Jag skulle ju inte byta rum, Sarah sa senast igår att jag skulle stanna på mitt. Hursomhelst lyckades jag övertala dem att fixa mitt seapass trots att det är turnaround day och dom har upp över huvudet med grejer att fixa till de som just klivit på. Så jag försöker gå av båten igen, men med samma misslyckade resultat. Tillbaka till kontoret för att fixa kortet, och dom försöker igen trots att dom vid det här laget hatar mig. Till min förvåning funkar det den här gången, och jag kliver av i Malaga.

När jag kommer tillbaka till skeppet på eftermiddagen är vi tre personer i hytten som är för liten för två. I min och Rogers härligt ostädade hytt står nu en liten, upprörd filipino och klagar över hur dåligt allt är på Adventure och hur hemskt det är att hytten inte är städad. Som tur är måste han gå iväg och jobba. Jag och Roger har en snabb överläggning om huruvida vi ska ta mr Filipinos baggage till the incinerator (vad heter det på svenska?) men kommer fram till att även om egentligen ingen av oss hade haft så mycket emot att komma hem tidigare så är det inte det medmänskliga sättet att hantera situationen.

Istället packar jag ihop mina pryttlar och drar till min nya hytt. Jag har varit i den nya hytten tidigare (Justin bodde där) så jag vet vad som väntar, men det är ändå intressant att kliva på. Det första som möter mig när jag kliver på i vår hytt är en stark doft av rengöringsmedel blandat med parfym. Väggarna är täckta med posters av Lady Gaga och Beyoncé, utom runt anslagstavlan där en rejäl mängd foton av min nya roomie sitter uppsatta. I sängen ligger han, halvnaken, och kollar på Vampire Diaries (”have you seen it? It's sooooooooo gooooood!”). Får jag lov att presentera, min nya roomie, en svart dansbög i sin renaste form...

Snäll är han ändå, när jag kom hade han hämtat nya lakan, hämtat handdukar, och bäddat åt mig. Vet inte om jag ska ta det som ren snällhet eller en flirt. Hursomhelst skyndar jag mig att sätta upp tavlan jag fick av Ida innan hon åkte, föreställande oss på en massa underbara ställen. Så att han inte behöver försöka något liksom.

Först och främst vill jag passa på att tacka för två underbart långa och fina mejl som jag fått från Josef och Erica häromdagen. De fick mig att känna mig nästan som hemma igen, och just idag var det väldigt välkommet. Har hållit på att flytta och tvätta och städa hela dagen (och upptäckt att det som för två månader sedan gick i en fullknökad men stängd väska nu går ner i samma väska plus två kassar), och dessutom gjort box office (tre timmars hjärndödarjobb) och haft tech run (som dock var soft), så jag känner mig lite allmänt off just nu. Fast jag får erkänna att jag trivs med skapa min egen stämning här i hytten och sedan sitta och skriva med vetskapen om att det inte kommer komma in någon och förändra energin här. Det låter säkert luddigt, men i ett sånt här litet rum märks det så väl vad folk har för sinnesstämning – och det är så lätt att man påverkas av den. Det är på både gott och ont i och för sig. Men lite skönt är det allt att bara ha sig själv att ro om, det är ju trots allt det jag är van vid. Fast jag hade förstås inte tackat nej till att dela rum (och sinnesstämning) med Anton, men man får väl nöja sig med det lilla.

Danscasten försvann idag, och ärligt talat tycker jag att det är lite skönt – jag kom aldrig riktigt in i deras grupp. (Och nu är jag inte nyast längre!) Fast jag kommer sakna Freddie, han var en fantastisk människa. Sådär genomsnäll. En sån som inte bjuder på te när man hälsar på första gången, utan på en trerätters middag. (Känns som om jag kan ha sagt det här förut? I så fall får ni ursäkta.) Han och Joey blev ihop under den månad Freddie var ombord (replacement), så Joey är ganska deppig just nu. Tyvärr tror jag väl dock att det inte kommer vara så länge, relationen alltså. Joey är inte den typen. Fast som det ser ut nu så ska Freddie komma och kryssa om tre veckor – vore kul!

Imorgon gör Anton sin första show! Är övertygad om att det kommer gå minst lika bra som på tech runen, men jag tycker ändå att vi kan hålla tummarna för honom ;) Han är bäst!

Jag kommer inte kunna göra mina pooldyk den här veckan heller, eftersom dykkursen blivit fullbokad igen. Nåväl, jag har åtta veckor på mig efter denna, så det ska nog hinnas med ändå.  Efter det vet jag inte riktigt vad som händer. Har skickat mejl till Syliva, the big boss, och frågat om replacements under de två månader som Anton är ombord efter att mitt kontrakt är slut, men ännu inte fått svar. Det kan i och för sig bero på att replacement-kontrakt är just ersättningsjobb, så man får liksom hoppa in med snabba ryck. Nu är det dock så att det saknas en singeltjej på Antons skepp, och även om jag tvivlar på att de kommer flytta mig när jag precis lärt mig showen här, så finns det ju en chans att de inte hittar någon bra ersättare där förrän mitt kontrakt är slut… Man kan hoppas i alla fall! J

Det är tomt på väggen bakom mig nu. Håller på och packar, ska byta hytt imorgon, och breven jag tapetserat väggarna runt min säng med har blivit bortplockade. Jag har fortfarande kvar att tömma garderoben, vilket jag inte är jättetaggad på. Inte för att jag har så vansinnigt mycket kläder, utan mest för att det känns så onödigt att packa ner allt, bara för att packa upp det igen, 55 meter bort. Men jag ska göra det. Snart.

Har försökt tvätta tre gånger idag. Omöjligt. Lördagar är tydligen ingen bra dag, eftersom alla sign-offs uppenbarligen känner för att ockupera tvättstugan. Att fem av de sexton maskinerna dessutom är trasiga underlättar ju inte direkt. Så nu skiter jag i det för idag och försöker igen imorgon.

Pratade med Frederico, en av dykarna, häromdagen. Han flyttas till Labadee på heltid på tisdag, vilket han är sådärglad över. Det är visserligen bara tre skepp som lägger till där, vilket innebär väldigt lite arbete (cirka sex dagar i månaden), men eftersom det är en del av Haiti innebär det desto mer känslomässiga påfrestningar. Frederico berättade att det, trots att Labadee ligger långt ifrån där jordbävningen slog till, finns väldigt mycket fattiga människor utanför RCIs privata del av ön. (Gränserna vaktas för övrigt av soldater.) Precis utanför bostadsområdet finns soprummet, och varje kväll skickas någon av dykarna dit med dagens sopor. Och varje gång man kommer dit står det en kö av haitier beredda att leta igenom dem. De har med sig lådor och säckar och samlar på sig allt de kommer över – till och med gnagda kycklingklubbor och halvätna hamburgare. Då är man hungrig.

Enligt Frederico är det inte mycket man kan göra åt det heller. Trots att dykarna har ett stort kylrum fullt med all tänkbar mat är de inte tillåtna att dela med sig till någon som inte bor på området. Och även om de gjorde det skulle det inte göra någon märkbar skillnad, det finns helt enkelt för många som är för fattiga.

Det var speciellt att höra honom berätta, trots att man sett och läst om samma typ av situationer förut, för när han pratade kunde man riktigt känna hans medkänsla. Jag nämnde något om att det nog ändå är en bra erfarenhet att ha sett hur det ser ut på baksidan av paradisöarna, och på det svarade Frederico:

”Visst är det det, men jag har redan sett det en gång. Och jag har inte glömt det än.”

Och plötsligt förstod jag varför han hellre stannat ombord.

Idag hade jag min första tech run, dvs ungefär som show fast utan publik, men i full kostym, med fullt ljus, spotlights och liknande. Eller jag hade full kostym, de andra gled runt i shorts och retades med mig.

Jag var egentligen inte särskilt nervös, men lite press är det ändå att inte klanta sig alltför mycket eftersom verkligen alla gör hela runen bara för min skull. Så ungefär 8 konståkare, 4 dansare vid spotsen, en ljudtekniker, två ljustekniker, samt tre stage staff jobbade en dryg timme bara för att jag skulle lära mig showen. En konstig känsla ändå...

Men det gick ändå hyfsat bra. Fram till mitt solo. En del små misstag men ingen jättegrej, och inget som jag inte fixar tills första showen. Glad i hågen kliver jag alltså på isen för mitt solo, som är nästan sist i showen, och jag känner verkligen hur folk bedömer mig (egentligen har bara Sarah sett mig åka innan...). Flopp på första axeln, jag tänker ungefär ”men förihelvete, skärp dig”, och får till en ganska bra 3S direkt efter. Sen till sista hoppet i mitt solo, en toeloop, tar jag i riktigt ordentligt och hoppar både högt, långt, och, in i sargen. It is all good. Jag tror publiken hade gillat det.

Jag tänkte inte skriva så långt idag, idag är Justins sista kväll och vi ska fira att vi blir av med honom. Tänkte dock berätta en annan kul grej som händer, nämligen att vi har en kostymör på båten den här veckan som ska ändra så att dräkterna passar mig (192 cm) istället för Justin (~170 cm). När vi ställde oss bredvid varandra och kostymtjejen granskade oss från topp till tå kunde man riktigt se ångesten i hennes blick. Och även efter att hon jobbat en hel del med dräkterna är dom inte helt bra, dock klart förbättrade. Jag antar att det är så det är att vara stor (stooooor!).

Trots ett halvdant första intryck är mitt andra intryck av min roomie riktigt bra. Har hängt med honom i princip hela dagen, först en heldag på stranden (Ajaccio, Korsika) och sen ett gympass. Ibland förundras jag över vilka lustiga personer man kan hitta på ett gym, speciellt på ett kryssningsskepp, så jag tänkte ägna lite av dagens blogg åt dessa underbara människor.

Gymet på båten är ett av världens sämsta gym, garanterat. Om man vill styrketräna är man i princip hänvisad till ett ställ med hantlar, thats it. De som hänger i gymet är oftast feta farbröder med ölmage som glider runt i linne och kollar in sig själva i spegeln. Jag tänker mig att de fått för sig att ett gympass på semestern skulle göra någon som helst skillnad, och att de nu kommer vara nöjda med sig själva fram till nästa kryssnings gympass.

En annan art är små, riktigt taninga spanska 14-15åringar som kommer direkt ur bubbelpoolen (den ligger bredvid) och kastar sig över första bästa maskin (gärna situps, det gäller ju att ha magrutor) och gör några slarviga repetitioner innan de blir bortschasade av gympersonalen (man måste ha skor på sig, man måste vara över 16, nej man får inte träna i enbart badbyxor).

Den tredje gruppen (förutom de i crew som får vara i gymet) är de som ska ta foton på varandra när det sitter i maskinerna, posar framför hantelstället osv. Dessa människor är inte i gymet för att träna, utan enbart för att dokumentera sin fantastiska semester. Ibland undrar jag om de aldrig har sett ett gym tidigare, eller om de bara helt enkelt förväntar sig att allt som finns på en sån fantastisk kryssningsbåt är så fantastiskt att det är värt att fotografera för att visa upp när man sen kommer hem. Att de liksom inte tänker efter innan de accepterar något som häftigt, utan bara rakt av sväljer att de är på världens coolaste båt.

Men det som fick både mig och min roomie (Roger) att dö av skratt var en snubbe av helt egen art. Låt mig presentera, gymmets personliga tränare! Nu snackar vi om en snubbe som kommer in, småsjungandes på de låtar han lyssnar på i sin mp3 (*spansk brytning*, ”Barba Strajsann, tututuuuu”), spänner sina biceps i spegeln, och ger ifrån sig ett brunstvrål. En riktigt kaxig snubbe som högljutt påpekar för resten av gymet att han ska ha de tyngsta hantlarna (75lbs, också en indikator på hur illa utrustat gymet är), innan han gör tre repetitioner av någon sorts latsrodd (med värdelös form) innan han släpper hantlarna i marken för maximal effekt i form av blickar från resten av gymet. Men, jag antar att det är sånt man får stå ut med i gymet, och rent allmänt så kan ju de riktigt stora biffarna bete sig hur dom vill. Och den här killen var ganska stor, iaf om man jämför med 14åringen med tändsticksarmar som just klev upp ur poolen och satte sig i situpsmaskinen.

Jösses Amalia och Heliga Margareta (åh, vad jag älskar 60-talsuttryck). Vet inte var jag ska börja. De senaste dagarna har varit crazy. Den nya danscasten (som faktiskt är trevligare än de såg ut att vara) har precis haft sin premiär, och för oss backstage innebar det sjukt mycket mer jobb än vanligt. Det är åtta New Hires (dvs första gången på skepp) i casten så de vet inte riktigt hur man byter om snabbt utan att sprida ut kläderna över hela golvytan (vilket jag inte klandrar dem för – jag gjorde precis likadant). Men jösses alltså, 15 pers x 7 helombyten x 2 shower, det blir mycket kläder att hänga upp. Den gamla casten var så rutinerad, så de hängde upp det mesta själva, vilket jag verkligen hoppas att den nya också kommer göra om ett tag, för det här gör mig utmattad.

Mina utmattningssymptom kan i och för sig bero på det lilla rumsparty jag och Erin hade igåt, bara vi två. Pyjamasparty kanske är ett bättre ord. Vi drack vin (!!!), kollade på tv och hade tjejsnack. Som jag längtat efter ett glas vin det senaste, det är helt sjukt. Så typiskt när man inte får göra nånting att man inte kan tänka på nåt annat, eller hur?

Tror dock att jag börjar bli gammal. Förr kunde jag bokstavligt talat supa skallen av mig och dansa hela natten och ändå vakna pigg morgonen därpå, men i morse, efter att ha druckit två små glas vin kvällen innan, hade jag en sån där molande huvudvärk som man bara vet kommer hålla i sig hela dagen. Vilken den naturligtvis också gjorde. Jag tror att jag tänker skylla på alkoholovana. (Och om nu någon blev chockad över ovanstående bekännelse – eller båda – så får jag säga till mitt försvar att det låter värre än det var.)

Hmm, jag tyckte att jag hade jättemycket att berätta när jag började knappa på tangenterna idag, men just nu kan jag inte komma på någonting att säga. Tror jag är för trött. Och den här dagen är inte över än. Vi har en crew skate till kl 1 i natt, och efter det är det party i SOB – födelsedagsparty kombinerat med en hejdå-fest för gamla danscasten, så jag känner lite att jag måste gå. Temat är dessutom Burlesque, vilket jag inte riktigt tog med mig kläder för. Suck på det.

Har ingen täckning på telefonen, så jag kan inte bestämma med Anton om när vi ska ringa varandra imorgon. Men om du ser detta, Anton, så är jag ledig mellan 13.30 och 15.30 min tid. Troligtvis håller jag på och packar, eftersom jag flyttar på söndag. Hela 55 meter härifrån, eller nåt i den stilen. Om det inte hade varit för att jag får en egen hytt så hade jag varit irriterad över det, men nu känns det okej. Fast jag hoppas vid gudarna att den är fräschare än min nuvarande hytt var när jag flyttade in.

Usch, vilken gnällspik jag är. Fast just idag tycker jag att jag kan få vara det. Om ni vill får ni gärna tycka synd om mig. Fast jag tvivlar på att ni vill det… :P

Idag är en ganska händelselös dag (utom dagens bästa händelse, Ida har lovat ringa) så jag tänkte beskriva showen. Showen är inte helt lätt att förstå, och jag har en stark misstanke om att det helt enkelt inte finns någon ordentlig röd tråd. Berättelsen är ganska löst sammanhållen och vissa nummer är helt enkelt... fristående.

Eftersom jag typ har lärt mig hela showen nu så har Sarah ikväll tvingat hela casten att komma och träna för min skull. Tanken är att vi ska ta oss igenom tre nummer, att det inte ska ta alltför många timmar, och att resten av casten inte ska hata mig alltför mycket för att dom får jobba extra...

Showen startar med Opening, där det är meningen att historien ska presenteras. Alla killar är klädda i vita rockar, tjejerna i olika ljusa klänningar som är nästan vita men inte riktigt. Utom Brittney som har en helt vit klänning och är den speciella tjejen som hela showen handlar om, ”the muse” (blir det musa på svenska?). I varje fall blir Max förälskad i Brittney och jobbar resten av showen för att få henne. I opening är vi andra killar inte helt intresserade av att få tjejen, däremot är alla (de andra tjejerna med) väldigt intresserade av att Max inte ska få henne. Hela numret utförs till någon klassisk musik ingen hört förut, och vi alla stapplar runt på isen (med 10 pers och en massa pelare och saker finns det ingen chans att någon ska kunna åka på riktigt).

Efter opening kommer ett gäng klädda i blått tight stretchtyg från topp till tå, inklusive huvudet. Det funkar på tjejerna, men showens gamling har lite svårt att dölja ölmagen. Tack för att jag slipper vara med i det här numret...

I nästa del av showen har Max solo, till låten ”you can't always get what you want”. Brittney dyker också upp och flirtar lite men försvinner sen. Max kommer på andra tankar och nästa nummer är ”The Gay Boy Trio” (som jag är med i, FML). Fast numret är ganska coolt, lite steg och saker.

Undrar om jag glömt något som ska in emellan, men efter detta kommer Robert, som är Ice Act, in med sitt ”killerwheel” som han snurrar runt i på isen och gör en massa spårade grejer. (wheel gymnastics är tydligen en sport, sök på youtube).

Efter Robert kommer ett ganska kul, om än inte så tekniskt svårt nummer. Vi sitter alla på små små stolar som vi åker runt på, med rockar som täcker stolarna så att vi ser ut som små små korta gubbar. Utstyrseln kompletteras av stora hattar och lösskägg. Därefter kommer Marina, som tagit över Brittneys roll som Den Vita Tjejen och leker golddigger till låten ”Big Spender”, för tydligen är dom små små korta snubbarna väldigt rika. I slutet har max ett solo med Den Vita Tjejen, nu i form av en tygdocka som sitter fast i hans rock, vilket faktiskt ser väldigt kul ut.

Nästa del är Beatles, min favoritdel (och med mitt solo). Det börjar med att en svarthårig tjej (Sarah) blir kär i Max, som är lite tveksam eftersom han vill ha musan, men han ger med sig innan han försvinner. Det är då jag kommer in och försöker flirta med den svarthåriga, vilket går riktigt dåligt, och jag kör mitt solo istället (”Can't buy me love”). Efter solot kör vi allihopa till lite olika Beatleslåtar. Och Den Vita Tjejen (Laura) hittar en blå Beatles (Mikki) att åka med och Max blir ledsen. Showens bästa del.

Om vi ändå haft en helt okay show fram tills nu så dör den helt i och med nästa nummer. Numret går ut på att vi knuffar lite olika skyltdockor fram och tillbaka över isen i fem minuter, inga steg, hopp eller piruetter alls. I början av numret brukar publiken applådera lite tafatt men sedan brukar stämningen dö helt.

Showen slutar med att vi drar igång finale, som brakar loss med ett 10sekunders bröllop (Vegas style) mellan Brittney och Max (out of nowhere) innan hela casten dansar discodans till ”rythm of the night”. Och så var det med den showen. THE END!

I morse hände något jag fruktat skulle hända hela veckan. I samma stund som jag, nyvaken, halvnaken och blöt kliver ut ur duschen kommer någon inklivande i mitt (mitt!!!) rum. Halvt skräckslagen inser jag vad som är på väg att hända...

Hytterna (om man inte är en viktig person) på den här båten är små. Riktigt små. Och det som hittills varit mitt alldeles egna krypin på 5 kvadratmeter skall nu alltså delas med en snubbe till. Som tur är så verkar snubben som just klampat in vara en riktigt trevlig snubbe, ganska blyg, försiktig. Jag känner direkt att han är någon som det går att komma överens med.

När jag kommer tillbaka på eftermiddagen har han försvunnit. Istället står där en ny snubbe som hälsar snabbt innan han smiter ut ur hytten. Jag kliver in, och ser att han redan, på den korta stund jag varit borta hunnit göra det förbjudna: mina skridskor, som stod prydligt uppställda i ena hörnet står nu nästan lika prydligt i ett annat hörn. För de av er som inte vet om det så rör man inte någons skridskor. Aldrig. Don't go there. Don't even think about it. Men det fattar tydligen inte min roomie. Ingen bra start om jag ska stå ut med honom i fem månader...

En annan rolig grej men min roomie är att han har plockat med sig en helt enorm väska, som garanterat inte går in under sängen utan nu ligger på golvet (tror jag, man kan inte se golvet längre). Tack för den!

Men nog med klagomål, det händer bra saker med. Förutom telefonsamtal med Ida (Ocean phone, världens bästa uppfinning och jag är evigt tacksam) var hela casten på båtens italienska finrestaurang, Portofino, för att fira att vi snart slipper Justin. Eller okay, det var elakt, det hade faktiskt varit kul att ha honom kvar. Hursomhelst, efter att ha avnjutit en trerätters middag bestående av först risotto med jätteräkor, till varmrätt hummer, och en riktigt grym tiramisu till efterrätt känner jag mig ganska nöjd med livet trots allt...

Igår gjorde jag en sjukt smidig presentation av mig själv inför ungefär hälften av alla gäster ombord, större delen av entertainment-divisionen samt den nya danscasten. Den var helt spontan men ändå alldeles oförglömlig. Jag var klädd i min formella klänning, sminkad och i högklackat, hade precis bytt några ord med två av de nya dansarna och var på väg nerför trappan i teatersalongen tillsammans med Joey när det hände. Uppenbarligen är det för svårt att både gå nedför trappor och ta av sig namnbrickan samtidigt, för jag lyckas missa ett trappsteg, falla pladask på mage och kana en bit, tio minuter innan showen början. Som sagt, oförglömligt.

Det jag kan hoppas på är att den fantastiska show som den gamla danscasten (som försvinner på söndag) gjorde får minnena av min entré att blekna. Annars får jag väl hoppas att alla tycker som Joey;

”It was actually kind of cute; I just saw a big hair passing by.”

Fast det kanske inte var en komplimang när jag tänker efter…

Gårdagen var faktiskt ingen hit, rent allmänt. Vi trodde ju vi skulle slippa CocoCay den här veckan och gå till Nassau istället, men i sista sekund ändrar de sig tillbaka till den vanliga eastern run, vilket innebär extrajobb för mig (visserligen självpåtaget, men ändå). Så jag jobbade sex timmar ute i solen, och hade den sedvanliga huvudvärken därefter (helt omöjlig att undvika, trots att jag köpt ett par JÄTTEDYRA solglasögon som tydligen ska hjälpa). Sen var det All Skate med sådär halvmycket folk att man varken hinner stå och snacka med den andra som jobbar, eller är så upptagen att tiden går fort. Fast det hade ändå kunnat vara överkomligt om inte Jodeyne tillkännagjort att jag måste flytta på söndag. Suck, liksom. En hytt till att skrubba från golv till tak (bokstavligt talat).

Fast egentligen är det rätt bra. På grund av diverse olika byråkrater och blanketter kommer det nämligen bli så att jag bor tillsammans med Audrey – på pappret. Audrey bor egentligen med sin pojkvän, men på grund av de nya relgerna ombord (du måste vara antingen gift eller sambo för att få bo ihop) så får hon inte vara skriven i hans hytt. Därför kommer hennes väska bo under min säng, om någon kommer och undrar. Alltså; på söndag får jag min egen hytt, för resten av kontraktet! Wohooo! Inget mer hårföneri på morgnarna, och ingen som snor mina magneter.

I och för sig trivs jag bra med Erin, men hon ska bara vara här i tre veckor till, och efter det vet man ju inte vad som flyttar in. Tja, förutom dammråttor då. Problemet blir bara hur vi ska göra med alla de där sakerna som vi delar på här. Typ badrumsmattan (överkommen på smygvägar och sjukt värdefull häromkring), handdammsugaren (fast den var det faktiskt jag som fixade), telefonlistan (egentligen också min), och min handskrivna lapp med öppettider ombord. Hmm, egentligen blir väl kanske frågan om jag kan med att ta allting som är mitt. Om hon fönar håret på söndag morgon så blir det dock ett enkelt beslut…

De nya dansarna verkar vara som dansare är mest – lite snoffsiga och ytliga, i alla fall tills man lär känna dem. Det är märkligt det där, för det känns som om det alltid är så. Undrar om det kan bero på att de kollar sig själva så mycket i spegeln när de dansar…

Okej, jag erkänner, jag är på dåligt humör. Mina linser har varit bråkiga hela dagen, eller egentligen från i natt. Vaknade av att de sved nåt helt otroligt och var tvungen att ta ut dem. När jag vaknade på morgonen var ögonen fortfarande röda och det var ingen hit att sätta in linserna igen (men vad gör man när glasögonen har fel styrka?). Tror att de kan bero på att linserna börjar bli gamla, men eftersom jag troligtvis kommer göra mina pooldyk imorgon vill jag inte byta dem innan dess, ifall jag skulle tappa dem.

Känner verkligen hur världsomfattande mina problem är. Och det gör mig på ännu bättre humör…

I passed my dive test! Nu är det bara att klara av det i praktiken också… Förhoppningsvis kan jag hinna göra mina bassängdyk nästa vecka och de riktiga veckan därpå i Grand Cayman och Cozumel. Det vore fantastiskt! Har aldrig sett så klart vatten som i Cayman. Det är nästan omöjligt att förklara hur det ser ut där, för det är inte bara klart utan också alldeles turkost. Och då menar jag verkligen turkost. Som…tja, det enda jag kan komma på att beskriva det med är såna där tuschpennor man hade som liten, med verkligen lysande färger. Tänk dig en sån penna målad i vatten med solreflektion. Ett av Moder Jords underverk, helt klart. (Anki, jag hoppas du blir sugen nu!)

Fick just ett telefonsamtal från Lenny som är akupunkturist ombord. (Nä, akupunktör heter det va? Annars låter det som om hon är en dåligt klädd turist…) Vi har gjort en deal: Jag ska lära henne åka skridskor och hon ska försöka få bort min knöl på vristen. (Ni vet den från blodförgiftningen som blev dubbelt så stor efter operationen eftersom jag gick på is innan ärret var läkt. Ni som inte vet; den ser jättegroose ut. Och jag får dessutom skavsår på den hela tiden, vilket gör att jag börjat oroa mig för blodförgiftning igen. Peppar, peppar…) Lenny undrade om jag kunde ställa upp som demostrationsobjekt inför gästerna imorgon, och det tyckte jag verkade kul så det lovade jag göra. Vet inte vad hon kommer hitta på med mig, men förhoppningsvis överlever jag.

De ändrar vår rutt igen (vilket innebär att vi inte kommer göra en ordentlig Eastern run på minst två månader), på grund av hurricane Maria. Ni har säkert hört mer om henne än vad jag har, eftersom jag fick reda på henne i princip samtidigt som jag fick nästa veckas schema. Det gör mig dock inte så mycket – vi byter bara lite dagar på hamnarna och ändrar CocoCay till Nassau. Och det sistnämnda är bara bonus eftersom CocoCay är supertråkig och jag fortfarande är nyfiken på Atlantis i Nassau. Det är ju det där ”sjunkna” hotellet med världens vattenpark och akvarium. Har redan pratat med Barbi och det verkar som om hon och Michael är lika peppade som mig på att få en ordentlig dag där, utan båtdrillar och strömavbrott…

För övrigt har jag listat ut hur wifi:n på skeppet funkar, så jag kommer bli lite snabbare på att uppdatera bloggen – hoppas jag. Känns som om det börjar bli svårare att skriva intressanta grejer nu – saker och ting börjar liksom falla på plats och bli rutin.

En sak förresten. Marla, ni vet dvärgen som vi inte visste om det var en kille eller tjej? Det är en tjej. Fast det var inte det jag skulle berätta. Nej, faktum är att hon ska sluta. Hon kom ombord samtidigt som mig men säger att hon inte trivs alls, att det är som ett fängelse här. (”And you may think that I don’t know what prison is like, but believe me, I do”, på bredaste texasdialekt). Det är synd – jag gillar henne. Hon är en sån där person som man bäst beskriver som cool. Cool på riktigt. Inte sådär fjortisaktigt jag-är-så-himla-världsvan-så-du-fattar-inte-och-jag-kan-tugga-tuggummi-med-öppen-mun-också-cool, utan mer Jag-är-Jag-punkt-cool. Har egentligen inte alls umgåts mycket med henne (hon jobbar jämt), men hon känns väldigt äkta. Och det är så härligt. Särskilt här, när man inte vet om folk ler och hälsar för att de vill det eller för att det är företagspolicyn. (Vi har faktiskt en training som fokuserar på just ”greet and smile”.) Så det är tråkigt att hon försvinner. Dock har hon lovat mig sin handdammsugare som hon köpte på Walmart innan hon visste var man kunde få tag på dammsugare på skeppet (jag vet fortfarande inte var, jag brukar låna den som finns i Studio B), så inget ont som inte har nåt gott med sig (nej, nu är jag ond).

Visste ni förresten att dammsugare heter vacuum [vakjuum] på engelska och att ingen förstår en om man uttalar det [vejkjum]? Det är faktiskt väldigt värt att veta. Egen erfarenhet, oh ye…

Från början hade jag inte tänkt skriva idag, vi har sjödag och inget speciellt händer. Lugn dag med lite showträning, annars bara slappa. Men så hände något som är så sjukt bra att jag var tvungen att skriva om det.

För några dagar sen när vi satt och käkade i matsalen så råkade jag lägga märke till en snubbe som kom in, främst för att han saknade en arm. Hur det nu var så tänkte jag mer på det, och mindes att Ida snackat om en snubbe, ljudtekniker, men en arm, som åkt hem från Freedom. Genom att lägga ihop ett och två kom jag fram till att det förmodligen var samma snubbe, och samma kväll fick jag reda på att så var fallet. Jag och Sarah var förbi Slopchest (typ supermarket för crew) och någon la en arm på min axel. ”You must be Ida's boyfriend, right?”

I varje fall, Dale, som snubben heter sa att Ida skickat något med honom, och att jag skulle få det när han hämtat det från sin hytt. Saken var bara den att jag inte träffat på honom sen dess, men idag vid lunchen så råkade vi komma samtidigt och lunchade tillsammans (och snackade om hur hemskt Adventure var och hur mycket han längtade tillbaka till Freedom). I varje fall lovade han att överlämna mitt paket på eftermiddagen när jag hade isträning.

Inte för att skryta (eller jo, lite för att skryta) men jag har väldigt svårt att tänka mig en underbarare tjej än Ida. I paketet fanns en dikt, ett brev, en bunt med små lappar (en för varje dag) med (i alla fall i den första) små meningar man mår bra av att höra. Dessutom fanns där något som är alldeles för hemligt för att skriva här men som uppskattades enormt! ;)

Så det slutade som en väldigt bra dag, sitter fortfarande och ler för mig själv. Dessutom är kvällen inte slut, eftersom det är (den här) kryssningens sista dag så ska vi gå till båtens stora buffé, Windjammer, och äta middag. Galet stor buffé, nu ska jag fan gå upp några kilo!!!

Idag blev en bra dag. Från början såg det dystert ut; först säkerhetsbåtdrillgrej, sen training i 4h, och sen isträning i 3h. Inte alltför upplyftande och det var också så dagen började. Vi var tvungna att gå upp redan tidigt på morgonen (dvs innan 9.30) för att när nödsituationssignalen (vi visste att det var övning) kom masa oss upp till våra nödsituationsstationer. Eftersom jag är hyfsat överflödig innan Justin dragit så består min nödsituationsuppgift av att stå och se snygg ut och vänta på att eventuellt kanske bli skickad till någon gäststation om det kaosar där...

Efter att vi stått och chillat i solen på däck någon halvtimme skulle vi klämma in alla som jobbar på båten i teatern för ett ”all crew meeting”, vilket ju låter väldigt seriöst. I praktiken betydde det dock att vi i två timmar skulle sitta och titta på olika reklamfilmer för Båtföretaget. Hjärntvätt någon?

Jag hade väntat mig att resten av dagen skulle följa i ungefär samma måttligt upphetsande stil, men det visade sig att min training (typ sitta och lyssna på någon som snackar om säkerhet eller hur man ska uppföra sig eller liknande) var inställd. Så istället för att sitta instängd kunde jag för första gången kliva av skeppet. Att vi för dagen låg i hamn i Ajaccio, Korsika, gjorde knappast saken sämre.

Strand, sol, bad, mysig stad och så var jag genast på bättre humör. Dessutom ett tillfälle att komma åt internet, något som visat sig jävligt krångligt på båten...

Klev på skeppet igen på eftermiddagen, hann med ett gympass (beachpasset, också en humörhöjare), innan jag klev på isen för ett långpass. Det blev dock inte så överdrivet långt, efter drygt 1,5h tyckte både jag och Sarah att det fick räcka och vi la ner för dagen. Har snart lärt mig hela showen nu, även om jag redan har glömt bort det jag lärde mig i början...

Nu ligger jag i sängen och skriver, och hela båten gungar något fruktansvärt. Som tur är verkar jag inte ha anlag för sjösjuka, men lite obehagligt är det, speciellt när man är på isen. Jag förstår nu vad Radek menade när han förklarade hur man var tvungen att tajma hoppen så att inte båtens gungande gjorde att man landade innan man hunnit rotera klart. Eller som han uttryckte det ”if the boat goes up when you go down, you will not jump a triple. It is impossible, even if you shit your pants”

Over and out. Peace

Jag har huvudvärk. Dessutom ser mitt ansikte ut som jag skrubbat det med svinto, alternativt målat det med rött läppstift som bara nästan går bort när man tvättar sig. Och jag har enbart mig själv att skylla.

Fast jag ska inte klaga, det har varit en bra dag. Den började lite-ganska-jättesegt med jobb i Labadee. Dagens personlighet påträffades medan morgonhumöret fortfarande var närvarande, särskilt från Barbis sida (hon är verkligen inte att leka med då), vilket resulterade i viss skadeglädje när personen i fråga fick en hög (19 stycken för att vara exakt) knappt läskunniga filippinier på halsen. Jag brukar inte vara sån, men seriöst, när det, kvart över åtta på morgonen, kommer en kavat dykinstruktör och börjar lägga sig i när vi pratar med gästerna, försöker göra vårt jobb samtidigt som hon talar om för oss hur vi borde göra det trots att hon själv gör alla nybörjarmisstag, då tappar jag lite respekten. Men vi hade rätt kul åt henne under tiden. Fast jag kan inte låta bli att undra om jag inte varit lite likadan själv en gång i tiden…

Hur som helst, vid tolv kom en av cheferna och sa att det var så lite folk att jag inte behövdes längre. Det gjorde inte så mycket faktiskt, det var en riktigt seg dag på jet-ski-fronten. Jag gick och åt lunch och slutade på något vänster med att bli uppskriven på en zip line tour. (I Labadee har de en jättelång linbana som går från högsta berget, över bukten och ner till andra sidan ön. Skulle gissa att det är 300 meter lång eller nåt sånt.) Det var sjukt kul att få göra en sån grej, men det bästa var nästan när man stod på toppen och såg ner över dalen som slutade i havet, med skeppet som ensamt majestät framför det oändliga havet. Vansinnigt vackert. Filmade hela åkturen, så när jag kommer hem ska jag se till att det hamnar någonstans där alla som känner för det kan höra mig ropa ”Oj, det går fooooort”, med väldigt löjlig röst…

Och nu till delen som inkluderar mitt röda ansikte (och armar och axlar). När jag kom från Ziplinen mötte jag Joey och Freddie, som numer är mer eller mindre ett officiellt par, och hängde med dem till stranden. Eftersom jag trodde jag skulle jobba hela dagen hade jag inte smörjt in mig med solkräm, och när vi väl kom till stranden var jag så varm att jag bestämde mig för att bada innan jag smörjde in mig. Det var innan jag visste att vi skulle vara i vattnet i 1,5 timme…

Sen kom jag på att jag hade Learn to Skate, och fick springa tillbaka. De gick helt okej. Märkligt nog lärde sig de vuxna snabbare än barnen. Kanske är de bättre på att kontrollera sina rörelser, och det ger dem ett försprång när det handlar om så basic grejer som vi lär ut. Eller så hade jag bara övat upp mina teaching skills på barnen under timmen innan. Jag hade rätt kul i alla fall, trots att hjärnan kändes lätt bränd framåt slutet.

Imorgon börjar vi dagen med att åka sista numret ur showen inför alla anställda på skeppet. Ska bli kul faktiskt, även om det är tidigt (okej, klockan elva). Många här får aldrig chansen att gå till någon show, och vissa har inte ens sett is i hela sitt liv, så det ska känns bra att kunna visa vad man kan göra på den. Tror att vi kommer ha en publik som verkligen uppskattar det vi gör imorgon.

Idag har jag upptäckt vad guppigt innebär. Sjösjuka, massor av fall i showen och allmänt obalanserade människor. Jag klarade mig dock rätt bra – andra showen var faktiskt felfri. Barbi tog däremot, på fullaste allvar, med sig en plastpåse backstage, och förvarnade oss andra att om hon plötsligt försvann från isen så var det för att använda den. Hon såg faktiskt inte helt pigg ut. Är imponerad av att hon alls gick ut och åkte.

Det var så konstiga vågor. Om det gungar så gör det det oftast från sida till sida, som en tjock tant som har svårt att gå, och det är hyfsat lätt att parera. Det guppar jämnt och kontrollerat liksom. Idag var det en superfin, vindstilla dag, men av någon anledning gick sjön i stora, ganska platta vågor, vilket innebar att skeppet inte bröt dem utan red över dem. Uuuuuuupp och neeeeeer, uuuup och neeeer, uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuup och ner. Inte ens samma takt kunde de hålla, så det var helt omöjligt att beräkna hur mycket man skulle ta i i hopp och sånt. Det roligaste var nästan när vi tog vår helt stillastående slutpose i andra numret och vi alla samtidigt känner att vi börjar glida bakåt. Då gungar det rätt mycket.

Det har varit en lång dag idag. Början av veckan är alltid tuffast för oss. Särskilt under western run när vi har två shower på måndagen plus backstagejobb på två dansshower. Jobbar lätt tio timmar en dag som den här. Imorgon är också tuff, men det är lite självvalt eftersom jag jobbar extra i Labadee. Sen ligger schemat så den här veckan att jag ska göra Learn to Skate (för första gången), vilket i princip innebär skridskoskola i två timmar. Helt okej, ska bli rätt kul, men efter att ha friterat hjärnan min i sju timmar kommer nog tålamodet att ligga på en sådär-hög nivå. Onsdag betyder också två shower och lite annat smått och gott, men efter det kommer belöningen. Både torsdag och fredag är hellediga för mig den här veckan! Ska bli så himla skönt! Har inte haft en helt ledig dag sen jag kom ombord. Frågan är bara vad jag ska sysselsätta mig med…

Gissa var jag varit idag?!

Jo, i ishallen och haft tech run stämmer visserligen också, men det var inte riktigt det jag syftade på.

Nej, igår fick Joey ett ryck och ville åka till någon av de hundra nöjesparker (okej, kanske inte hundra, men gott och väl tio) som finns runt omkring Orlando. Valet föll på Universal Studios som bara den är så stor att de har delat den i två parker. Trots att vi gick upp JÄTTETIDIGT (okej, klockan sju) och gick av så snart de öppnade landgången hade vi bara fyra timmars nöjesparkstid, så vi bestämde oss för att bara se den ena. Och det räckte bra det. Universal Studios är baserad på filmer gjorda av Universal (undrar vad de fick namnet ifrån..?) så hela parken är som en enda stor kuliss. Där finns en stadsdel av New York, en bit av Beverly Hills i Hollywood (det är där det ligger va?) och lite annat smått och gott från filmindustrin. Alla åkattraktioner är dessutom länkade till en film. Det fanns en berg- och dalbana (seriöst, rollercoaster är verkligen ett mycket bättre namn) som först gick lodrätt upp, och sen nästan lika lodrätt ner. Den hette RockIt och man kunde välja vilken musik man ville lyssna på i högtalarna som fanns i stolen man satt i. Jag valde ”I will survive”…

Och jag lyckades överleva! Faktum var att den var jätterolig. Alla attraktioner har en helt annan dimension här. RockIt var lite som Kanonen på Liseberg – fast två gånger högre, fyra gånger längre och ganska mycket häftigare.

Men bäst var ändå en åkgrej med tema från filmen Mumien. Det var som en berg- och dalbana, men mycket, mycket mer. Man har liksom inkluderat alla sinnen i upplevelsen. Det börjar med att man väntar på sin tur i värsta kryptan, med halvtända lampor dinglande från taket och egyptiska målningar på väggarna. Sedan blir den ens tur och man åker in i nåt grottliknande. Det blir mörkt. Sen plötsligt lyses en kista upp och en halvt förmultnad man (den dockan var helt otroligt skickligt gjord – såg ut precis som en riktigt människa, och rörde dessutom på sig) kommer ut och säger någonting. Därefter tänds eldar (ja, riktiga eldar – man kunde känna hettan från dem) och man kastas in i bäckmörkret i massa svängar och skruvar innan allting stannar och man plötsligt dras bakåt in i nedförsbackar och korkskruvar och jag vet inte allt, hela tiden i totalt mörker, då och då upplyst av någon specialeffekt med grym kvalité. Det var något av det häftigaste jag varit med om. Tror det kallas över förväntan.

Att gå på nöjesfält i USA är dock inte särskilt billigt, trots att dollarn är låg. Våra åkpass gick på runt 120 dollar per man, och då gick vi som sagt bara till den ena av två parker. I den andra fanns ”Harry Potter Land”, med Hagrid och honungsöl och hela baletten. Är både glad och ledsen för att vi inte valde den. Som det HP-freak jag är borde jag ju verkligen se den, men samtidigt blir jag alltid besviken när folk försöker skapa den världen i verkligheten, för det blir liksom aldrig så bra som det är i min fantasi…

Jag har för övrigt fortfarande inte sett sista Harry Potter-filmen. Det är inte riktigt okej. Funderar på att gå och se den i Cozumel på fredag, om jag pallar att se den med mexikansk textremsa…

Pratade med Anton förut. Kände mig grymt nöjd med att jag lyckades få telefonkorten som finns på båten att funka. De har en grym funktion som gör att man ganska enkelt kan ringa skepp till skepp, så vi kommer nog fortsätta använda oss av dem. Problemet är bara att hitta tid när vi båda kan prata. Idag blev det liksom 45 minuter mellan min gästdrill och tech run.

Gästdrillen var förresten ganska komisk idag. Som ledare ska jag, numera, spatsera runt mina 144 gäster och se till att de håller sig i skinnet. Det vill säga ingen rökning, ingen alkohol, raka linjer och stå bakom strecket, please. Känner mig ganska mäktig faktiskt. I alla fall tills ett ganska ungt par frågar mig hur gammal jag är.

”Twenty”, svarar jag. How old did you think I was?”

Förväntar mig att få något förvånat utrop tillbaka om att jag beter mig som om jag vore MYCKER äldre. Men vad hör jag om inte:

“Like, fifteen.”

Tack för den liksom. Men, tävlingsmänniska som man är kan man ju inte låta bli att ge svar på tal så jag svarar något i stil med:

”Well, I’m not old enough to drink, but I’m old enough to be in charge of you.”

Tror det var tur att det inte var någon officer inom hörhåll.

Och slutligen; Annika, din kommentar gjorde mig lycklig! En gång drömde jag om att bli författare, och det du skrev gav mig inspiration. Man kanske skulle kunna…

Igår var en sån där nervös dag igen. Vet inte riktigt vad det berodde på, men det var inte showen i alla fall. Vilket i och för sig var skönt. Det var sista-gången-för-veckan-show och alltså den som skickas till Sylvia, the big boss. Gick helt okej, tror hon kommer se framsteg, trots att jag floppade ett hopp. Hade det varit tävling hade jag varit besviken, men nu gör det inte så mycket. Mikey sa någon gång att ”show är som terapi för tävlingsåkare”. Det ligger en del i det faktiskt. Från att ha haft allt fokus på elementen – på att ha rätt antal varv i piruetterna och exakt roterade hopp – är det plötsligt det minst viktiga. Här är det känslan som räknas, leendet som är viktigt och sträckningarna som ger applåder. Kanske låter simpelt men det kräver faktiskt mer än man tror. Jag blir supertrött efter en show, eftersom man inte tillåts slappna av någon gång på 45 minuter. På isen står man kanske still en del, men det innebär bara statisk muskelträning, och väl backstage springer man som en skållad råtta för att hinna klä om från hippie till ninja på två minuter.

Sen får jag väl erkänna att sträckningar aldrig varit min starka sida. Men faktiskt, det går framåt. Beror nog mycket på att Barbi är en hundra gånger bättre lärare vad gäller sådanna saker än vad min tränare var. Hon har ju ganska många års erfarenhet hur det ska göras. ”Att stå i FLEX gör ont. Gör det inte det så gör du fel.” Hon är störtskön.

Nervositeten igår kan ha berott på att jag, efter showen, skulle hålla i en träning för de andra åkarna. Det är något som Sylvia vill att vi gör, så varje vecka håller en av oss i en lektion. Och trots att jag jobbat som tränare i åtta år får jag säga att det inte var helt lätt. Inte när eleverna är allt från isdansare till studsbollar på världsnivå, och de allihop dessutom är äldre än mig. De två som haft lektion innan mig hade båda fokuserat på steg – Joey gjorde en koreografi som fick mig att förstå varför kanadensarna vinner VM utan kvadruplar och Barbi höll i en regelrätt edge-class. Kände inte att jag varken ville eller kunde konkurrera med dem på det området. Hade tänkt hålla en träning med fokus på att centrera piruetter, men eftersom isen lutar så mycket just nu så kändes det lite som att försöka bestiga Mount Everest utan vantar.

Så efter mycket funderande kom jag fram till att det jag är bra på, förutom att snurra, är att berätta saker levande. Därför blev det en improvisationsklass. Jag gav folket en situation (”Du är lindansare och framför ditt nummer för en stooor publik. Men plötsligt upptäcker du att det är någon annan på din lina. Vad gör du?”), för att få dem i rätt stämning, sen spelade jag musik som passade till (det var seriöst inte lätt att hitta bra låtar utan tillgång till internet) och de fick några minuter på sig att slänga ihop en koreografi. Och sen var det uppvisning.

Och säga vad man vill om showartister, men de är bra på minspel och grimarser och de vet vad som säljer. Så jag kan väl nöja mig med att säga att vi skrattade. Mycket. Och när träningstiden tog slut frågade Kinsey om vi inte kunde fortsätta lite till. Det kändes bra. Tror att folk börjar se mig som mer än en liten bortkommen flicka nu.

Slutligen måste jag passa på att önska Anton ett stort, stort lycka till! Han har sin första dag ombord idag. Om ni inte har något för er tycker jag att ni kan sända honom en tanke,  man behöver det i början. Fast jag är övertygad om att han kommer ta dem med storm där borta! ;)

Så var det september. Antar att saker och ting börjar gå tillbaka till det normala där hemma. Jag brukade alltid hoppas på fortsatt sol och värme, helst fram till mars, men det verkade aldrig riktigt ske. Anton berättade igår att det haglade utanför hans fönster. Ack, den vackra svenska sommaren…

Här är sommaren på intågande. Hurricane-säsongen går mot sitt slut, även om vi visst skulle träffa på nån mer liten rackare innan det är helt över. Det är väl också den enda skillnaden på sommar och vinter här. På vintern kan det hända att det regnar. Det gör det inte på sommaren. Temperaturen ligger runt 30 grader dag som natt. Det känns fortfarande lite konstigt att inte behöva tänka på att ta med en extra tröja. I alla fall inte för kylans skull…

Jag börjar inse vad folk menar när de säger att de uppskattar årstidernas växlingar. Det ger variation. Här är temperaturen bara mer eller mindre jättevarm och floran växlar mellan gröna palmer och något svedda palmer. Och trots att jag varje vinter intygat att det är min sista i Sverige så kan jag inte låta bli att, när jag äntligen fått tummen ur och faktiskt gjort allvar av saken, sakna den där känslan av att sommaren går mot sitt slut. Att se tillbaka på den och minnas de där vackra kvällarna som man ville aldrig skulle ta slut. Antar att det är därför de är så vackra – för att det inte finns så många av dem.

Att leva här är att bli övermatad med allt det som vi tycker är vackert och exotiskt. Det som låter som en bit av paradiset när man läser om det blir när man lever i det synonymt med svett och huvudvärk, trötta ögon och brända axlar. Det blir vardag. Det är lite synd. Kanske innebär det att man inte ska ha som mål att se hela världen – det förtar liksom dess tjusning.

För övrigt är det en ganska rolig grej det där med rumskompisar. Om man tänker på hur lång tid det oftast tar innan man bestämmer sig för att flytta ihop med någon, och jämför det med det faktum att vi här paras ihop med någon helt okänd människa som vi ska dela cirka 14 kvadratmeter och våra mest privata angelägenheter med, så förundras jag lite över hur lite problem som faktiskt uppstår ombord. Det kan ju i och för sig bero på att de flesta jobbar 14 timmar om dagen och inte gör mycket mer än däckar när de kommer hem…

Jag kommer mestadels väldigt bra överens med Erin, men vissa saker är irriterande. Till exempel att hon har en tendens att föna håret när jag har sovmorgon. Att hon tänder taklampan när hon går upp tre timmar tidigare än mig på morgonen – och lämnar den tänd när hon går. Att hon tar med alla kyvert och papper och kort som hon måste förbereda inför varje vecka till vårt rum och därmed upptar hela vårt 1x0,5 meter stora, men ack så värdefulla, bord. Att hon inte fullföljer det hon tar på sig att göra i rummet, som exempelvis att torka ur lådor eller ringa killen från Housekeeping som hon rekryterade.

Fast allt det där skulle jag kunna leva med. Det jag inte står ut med är att hon lånar mina magneter utan att fråga. Mina fina, stilrena och matchande magneter som jag sätter upp personliga saker på väggarna med (det är så mycket metall i väggarna här att de är mer magnetiska än ett kylskåp). Men jag inser hur dumt det skulle låta att kräva tillbaka dem, så jag låter bli. Tur att hon flyttar ut om några veckor. Då ska jag gömma alla magneter jag kan komma att behöva i framtiden. Sådetså. (Hint till Anton: Visa andakt för mina inredningsattiraljer!)

Igår upptäckte jag att jag faktiskt kan bli rätt brun om jag verkligen vill. Kombinationen saltvatten och UV-index 10 funkar rätt bra till och med på min pigmentlösa hud. Tre timmar och sedan är jag lika brun som Alec blir på fem minuter i svenskt västkustklimat. Känns värt. Tur att jag har tre månader av konstant sol jämfört med samma tid av konstant regn på hemmaplan. Gissar att min hudton kommer matcha bror mins lagom tills när jag kommer hem…

Livet börjar komma tillrätta nu. Eller skeppslivet börjar göra det rättare sagt. Båten är inte längre lika omöjlig att hitta på, även om jag går fel då och då så är det inte helt omöjligt att ta sig dit man vill, och hyfsat snabbt dessutom.

Jag har så smått börjat lära mig showen, åtminstone opening, andra numret, tredje, och mitt solo som är en del av fjärde. Men jag orkar inte förklara showen just nu (det kommer en annan gång och dessutom tror jag inte den riktigt går att förklara...)

Istället tänkte jag presentera vår cast;

Max, från Ryssland, som är i 20årsåldern är showens ”stjärna”. Innebär att han har ett solo för varje nummer. Verkar väldigt blyg, och är ganska osäker på engelskan, vilket gör att det är lite svårt att få kontakt med honom. Dock verkar han jättesnäll och jag har svårt att se honom göra en fluga förnär.

Brittney från USA har den kvinnliga rollen som motsvarar den Max har. Tjejerna delar dock på hennes rollfigurs solon, så hon slipper att ha femton solon... Glad och lättsam tjej, eventuellt lite fjortis... haha. Hon fyllde år igår, och har bara i min närvaro utropat ”[insert name], I'm twentyone!!!!!!!” minst 40 gånger. Just nu har vi firat hennes födelsedag i snart 56h...

Sarah från England är vår Ice Captain. Hon är ganska ung, jag skulle tippa på 25-26, och riktigt grym som Captain. Av allt jag hört av olika personer om Ice Captains from hell så var det en klar lättnad att få Sarah. Tar hand om hela casten som en mamma, och balanserar perfekt på gränsen mellan för snäll/för sträng.

Ilya från Estland, ca 22. Är egentligen paråkare men hans partner har skadat knät och har åkt hem. Hon ska dock komma tillbaka om 2 veckor. Riktigt skön snubbe, dessutom bra engelska (för att vara ryss) vilket gör honom lätt att snacka med. Dessutom kan man själv snacka riktigt dålig engelska utan att det gör något (funkar inte med engelsmännen).

Laura från England, ungefär i Sarahs ålder och liknar henne till sättet också. Trevlig, glad och lätt att snacka med. Åker par med Micky, från Polen. Som showens äldsta åkare, 34 år gammal håller han sig ung genom att bete sig som oss 20åringar vilket gör att vi i det stora hela känns som en ganska oerfaren cast, vilket kanske också märks på vissa delar av showen...

Justin från Canada, i 24årsåldern är castens pajas. Skicklig på att få uppmärksamhet, och faktiskt rolig att hänga med. Han kommer åka hem om en vecka, och det är hans roll jag kommer ta över (i showen alltså, rollen som gruppens pajas går nog till någon annan). Känns också skönt att jag slipper ta över av en världsstjärna eller liknande, hans åkning borde jag kunna överträffa (utan att säga alltför mycket)

Slutligen, Marina från Ryssland. 21 år gammal. Fyller år i januari och blev överlycklig över att inte vara näst yngst längre utan tredje yngst. Har redan gjort skepp i tre år. Mycket trevlig, om än lite blyg och osäker på engelskan. Ordningsam och ordentlig, castens ”duktiga flicka”.

Det var allt för idag, i will be back!