Det känns som om vädret häromkring har lite storhetsvansinne. Antingen är det så varmt att man knappt kan vara ute, eller så regnar det så mycket att man nästan flyter bort. (Idag vadade jag genom Cozumel med vatten upp till fotknölarna.) Det finns liksom inget mellanting. Jag har aldrig tidigare förstått mig på folk som flytt till Sverige och säger att de aldrig kan vänja sig vid kylan. Det är Norden liksom, vad förväntar de sig? Fast nu, när jag kommer på mig själv med att bli förundrad över hur varmt det är varje gång jag går ut, tror jag att jag börjar inse vad de menar. Det är så extremt från det man växt upp med att hjärnan inte riktigt kan ställa in sig på att det alltid är på det viset här. Det känns onaturligt.

En annan sak som är om inte onaturlig så i alla fall otrolig är att jag och Anton nu bor i samma hytt, 4223, fast på olika skepp. Hur stora är oddsen för det liksom? Det positiva med det är att det är lätt att komma ihåg vilket nummer man ska ringa när man gått igenom de 36 olika (typ) siffervalen på Oceanphone. Det är en ganska smart grej faktiskt – man skaffar ett telefonkort och sen kan man ringa skepp till skepp eller till en landlina från hytten. Och det allra bästa med det är att det funkar, vilket man inte ska ta för självklart när det kommer till saker och ting häromkring. (Nej, min lampa är fortfarande inte lagad.)

Ett exempel på det är internet. Var på en restaurang idag där jag nätt och jämt lyckades logga in på mejlen. Att skicka något var omöjligt, men jag lyckades läsa vad jag fått sen sist – och döm om min förvåning när jag upptäcker att en journalist från GP vill ha en telefonintervju med mig. (Mamma, jag misstänker att du har något med det här att göra ;) ). Så nu håller jag på att fundera ut hur vi ska kunna prata med varandra på en tid som är överkomlig för oss båda. Men det ska nog lösa sig, så alla Göteborgsbor; se till att hålla utkik efter mig på namnsidan i GP under kommande vecka, eller den därpå.

Var för övrigt på Starbucks idag. Ack, denna coffee shop som har så gott rykte att det nästan är ett måste att besöka den när man befinner sig i ett land där kedjan är etablerad. Det var första gången för mig idag och jag tror jag förstod vad som är så fantastiskt med deras kaffe; det smakar helt enkelt europeiskt. Överallt annars i Amerika serverar man riktigt blask som enbart kan drickas i yttersta nödläge, men på Starbucks är det faktiskt till och med gott. Fast inte fantastiskt. Kaffe från Espresso House hemma i Nordstan är minst lika bra. Fast det står ju förstås inte Starbucks på det…

/Ida