I morse hände något jag fruktat skulle hända hela veckan. I samma stund som jag, nyvaken, halvnaken och blöt kliver ut ur duschen kommer någon inklivande i mitt (mitt!!!) rum. Halvt skräckslagen inser jag vad som är på väg att hända...

Hytterna (om man inte är en viktig person) på den här båten är små. Riktigt små. Och det som hittills varit mitt alldeles egna krypin på 5 kvadratmeter skall nu alltså delas med en snubbe till. Som tur är så verkar snubben som just klampat in vara en riktigt trevlig snubbe, ganska blyg, försiktig. Jag känner direkt att han är någon som det går att komma överens med.

När jag kommer tillbaka på eftermiddagen har han försvunnit. Istället står där en ny snubbe som hälsar snabbt innan han smiter ut ur hytten. Jag kliver in, och ser att han redan, på den korta stund jag varit borta hunnit göra det förbjudna: mina skridskor, som stod prydligt uppställda i ena hörnet står nu nästan lika prydligt i ett annat hörn. För de av er som inte vet om det så rör man inte någons skridskor. Aldrig. Don't go there. Don't even think about it. Men det fattar tydligen inte min roomie. Ingen bra start om jag ska stå ut med honom i fem månader...

En annan rolig grej men min roomie är att han har plockat med sig en helt enorm väska, som garanterat inte går in under sängen utan nu ligger på golvet (tror jag, man kan inte se golvet längre). Tack för den!

Men nog med klagomål, det händer bra saker med. Förutom telefonsamtal med Ida (Ocean phone, världens bästa uppfinning och jag är evigt tacksam) var hela casten på båtens italienska finrestaurang, Portofino, för att fira att vi snart slipper Justin. Eller okay, det var elakt, det hade faktiskt varit kul att ha honom kvar. Hursomhelst, efter att ha avnjutit en trerätters middag bestående av först risotto med jätteräkor, till varmrätt hummer, och en riktigt grym tiramisu till efterrätt känner jag mig ganska nöjd med livet trots allt...