Gissa var jag varit idag?!

Jo, i ishallen och haft tech run stämmer visserligen också, men det var inte riktigt det jag syftade på.

Nej, igår fick Joey ett ryck och ville åka till någon av de hundra nöjesparker (okej, kanske inte hundra, men gott och väl tio) som finns runt omkring Orlando. Valet föll på Universal Studios som bara den är så stor att de har delat den i två parker. Trots att vi gick upp JÄTTETIDIGT (okej, klockan sju) och gick av så snart de öppnade landgången hade vi bara fyra timmars nöjesparkstid, så vi bestämde oss för att bara se den ena. Och det räckte bra det. Universal Studios är baserad på filmer gjorda av Universal (undrar vad de fick namnet ifrån..?) så hela parken är som en enda stor kuliss. Där finns en stadsdel av New York, en bit av Beverly Hills i Hollywood (det är där det ligger va?) och lite annat smått och gott från filmindustrin. Alla åkattraktioner är dessutom länkade till en film. Det fanns en berg- och dalbana (seriöst, rollercoaster är verkligen ett mycket bättre namn) som först gick lodrätt upp, och sen nästan lika lodrätt ner. Den hette RockIt och man kunde välja vilken musik man ville lyssna på i högtalarna som fanns i stolen man satt i. Jag valde ”I will survive”…

Och jag lyckades överleva! Faktum var att den var jätterolig. Alla attraktioner har en helt annan dimension här. RockIt var lite som Kanonen på Liseberg – fast två gånger högre, fyra gånger längre och ganska mycket häftigare.

Men bäst var ändå en åkgrej med tema från filmen Mumien. Det var som en berg- och dalbana, men mycket, mycket mer. Man har liksom inkluderat alla sinnen i upplevelsen. Det börjar med att man väntar på sin tur i värsta kryptan, med halvtända lampor dinglande från taket och egyptiska målningar på väggarna. Sedan blir den ens tur och man åker in i nåt grottliknande. Det blir mörkt. Sen plötsligt lyses en kista upp och en halvt förmultnad man (den dockan var helt otroligt skickligt gjord – såg ut precis som en riktigt människa, och rörde dessutom på sig) kommer ut och säger någonting. Därefter tänds eldar (ja, riktiga eldar – man kunde känna hettan från dem) och man kastas in i bäckmörkret i massa svängar och skruvar innan allting stannar och man plötsligt dras bakåt in i nedförsbackar och korkskruvar och jag vet inte allt, hela tiden i totalt mörker, då och då upplyst av någon specialeffekt med grym kvalité. Det var något av det häftigaste jag varit med om. Tror det kallas över förväntan.

Att gå på nöjesfält i USA är dock inte särskilt billigt, trots att dollarn är låg. Våra åkpass gick på runt 120 dollar per man, och då gick vi som sagt bara till den ena av två parker. I den andra fanns ”Harry Potter Land”, med Hagrid och honungsöl och hela baletten. Är både glad och ledsen för att vi inte valde den. Som det HP-freak jag är borde jag ju verkligen se den, men samtidigt blir jag alltid besviken när folk försöker skapa den världen i verkligheten, för det blir liksom aldrig så bra som det är i min fantasi…

Jag har för övrigt fortfarande inte sett sista Harry Potter-filmen. Det är inte riktigt okej. Funderar på att gå och se den i Cozumel på fredag, om jag pallar att se den med mexikansk textremsa…

Pratade med Anton förut. Kände mig grymt nöjd med att jag lyckades få telefonkorten som finns på båten att funka. De har en grym funktion som gör att man ganska enkelt kan ringa skepp till skepp, så vi kommer nog fortsätta använda oss av dem. Problemet är bara att hitta tid när vi båda kan prata. Idag blev det liksom 45 minuter mellan min gästdrill och tech run.

Gästdrillen var förresten ganska komisk idag. Som ledare ska jag, numera, spatsera runt mina 144 gäster och se till att de håller sig i skinnet. Det vill säga ingen rökning, ingen alkohol, raka linjer och stå bakom strecket, please. Känner mig ganska mäktig faktiskt. I alla fall tills ett ganska ungt par frågar mig hur gammal jag är.

”Twenty”, svarar jag. How old did you think I was?”

Förväntar mig att få något förvånat utrop tillbaka om att jag beter mig som om jag vore MYCKER äldre. Men vad hör jag om inte:

“Like, fifteen.”

Tack för den liksom. Men, tävlingsmänniska som man är kan man ju inte låta bli att ge svar på tal så jag svarar något i stil med:

”Well, I’m not old enough to drink, but I’m old enough to be in charge of you.”

Tror det var tur att det inte var någon officer inom hörhåll.

Och slutligen; Annika, din kommentar gjorde mig lycklig! En gång drömde jag om att bli författare, och det du skrev gav mig inspiration. Man kanske skulle kunna…