Idag är en ganska bra dag faktiskt. Har just haft en riktigt trevlig All skate session med Joey. Vi pratade litteratur och buissness schools, och det kändes som om vi lärde känna varann litegrann. Det känns bra. Antar att det tar lite tid att komma in i gruppen, men att det ändå är på väg.

Gårdagen var dock lite spejsad. Först hade vi en life raft training (typ räddningsflottekunskap) i poolen. Det innebar att vi hade på oss våra flytvästar (gigantiska saker som man i princip bara kan flyta på rygg i), samtidigt som vi skulle försöka välta tillbaka en flotte som hamnat upp och ner, en och en. Det var väl ganska okej för de stora karlarna som bara behövde ställa sig på tygstegen som hängde ner och dra lite i handtaget för att den skulle flippa över, men för mig, som behövde klättra upp på hela skiten och försöka gunga över den på rätt köl var det betydligt värre. Ni anar inte hur stor en uppblåsbar flotte för 35 pers verkar vara när man får den över sig.

Under den där trainingen deltog en person (vi vet faktiskt inte om det är en tjej eller kille) som hette Marla. Hon/han jobbar inom broadcasting staff (det interna tv-systemet), är dvärg – inte större än en 12-åring, och dessutom icke simkunnig. Ändå gick hon/han upp där på bassängkanten, stod och laddade i någon minut – man kunde verkligen se ångesten i hennes/hans ögon, innan hon/han hoppade i. Jag var så imponerad. Men det var bara början. Kan ni fatta att hon/han klättrade upp på den omkullvälta flotten och lyckades vända den rätt, utan minsta assistans? Jag kände nån form av skräckblandad förtjusning när jag föll i vattnet med flotten över mig, men fatta för henne/honom som troligvis aldrig varit i djupt vatten innan. Tror aldrig jag varit så imponerat fascinerad i hela mitt liv.

1,5 timme i solen lämnade dock sitt spår i ansiktet på mig (dock var det inte så illa som jag väntat mig), vilket vi hade ganska roligt åt under middagen senare.

På kvällen fick jag lära mig mob-dansen och paraden. Deltog i dansen igår, det var rätt kul, inte något särskilt egentligen. Man gick upp på dansgolvet och började shejka loss och hoppades att gästerna (som haft möjlighet att lära sig dansen under veckan) skulle hänga på.

Paraden ikväll är jag betydligt mer nervös inför. Det var inte direkt en ordentlig inlärning jag fick igår, snarare en muntlig genomgång. När jag nämnde för teknikerna jag lunchade med att jag var nervös påpekade Dale så omtänksamt att jag troligtvis skulle gå åt fel håll och orsaka en seriekrock. Thanks, mate…Om bara en liten stund ska jag dock träffa Jodeyne för en lite uppfräschning, och sen är det dags. Det kommer bli kul! :D

Senare…

Det visade sig att bara för att man kunde stegen kunde man tydligen inte paraden… Hade ingen aning om när jag skulle vara var, eller var jag skulle vara när för den delen heller, så det hela var lite kaosigt. Men som tur är händer det så mycket samtidigt så det gjorde inte så mycket. Bara man rör på sig och ser glad ut, typ.

Direkt efter paraden hade vi en tech run på isen – vi körde alltså igenom hela showen med ljus och allt. Det gick betydligt bättre än paraden. Tror faktiskt att de andra var imponerade. Det känns bra.

Därefter sprang vi allihop och bytte om till svart/vita kläder eftersom det var farewell show, vilket innebär att vi går upp och vinkar på scenen i teatern. Det var faktiskt ganska mäktigt när den fullsatta teatern, 1500 pers, stod upp och applåderade. Jag tror de var nöjda med vår service.

Efter det gick vi upp till Windjammer, restaurangen där gästerna äter sina mål, gratis. När vi kom upp dit blev jag mållös. Det var den största buffè jag någonsin sett. Vi crew members kan äta middag där om vi säger till innan kl 17, eller om det är mindre än 25 andra från crewet som är där, till en kostnad av 3 dollar. Så värt! Bord efter bord efter bord med allt från sushi till kalkonstuvning. Och dessertbordet sen, jag säger bara wow. Det är värt att åka på kryssning bara för det!

Nu ska jag sova, imorgon har vi nån löjlig immigration check, kl 6 på morgonen!!

Att få ett replacementkontrakt är tufft faktiskt. Alla andra kan redan showen och man känner att man slösar bort deras tid när man blockar med dem (lär sig sin plats på isen). Spenderade typ fyra timmar med dem i ishallen idag – det var den tid det tog att gå igenom showen så att jag visste var jag skulle vara och när, trots att jag kunde stegen innan. Inser nu att det hade varit omöjligt för mig att gå in i måndags och köra – bara för att man kan stegen kan man verkligen inte showen. Samspelet man har mellan varandra på isen är ganska känsligt och något som kommer med tiden, tror jag, och det gör att man som ny blir ännu mer utanför, eftersom de andra redan är så trygga med varandra. I och med att de varit här ett tag har det redan bildats grupperingar, och jag kan känna att trots att alla är så trevliga och hjälpsamma så går det inte riktigt att nå dem på någon djupare nivå. Det kan jag faktiskt tycka är inskränkt, för att vara ärlig. Alla jag träffat på hittills har varit äldre än mig, men seriöst, de verkar lite för socialt okunniga, eller kanske snarare rädda för att knyta nya band, för att jobba på ett skepp.

Fast egentligen är det nog en konståkningsgrej. Det är så sjukt viktigt att vara korrekt inom den här sporten. Se rätt ut, tycka rätt, klä sig rätt, äta rätt, gå rätt, stå rätt. Allt utom att tänka rätt, verkar det som. För det är det ju ändå ingen som ser.

Det finns dock en tjej, Barbara, som är vettig. Hon är 28 tror jag, och gift med Michael, som åker par med Audrey (som är tillsammans med en ljudtekniker som kommer hit i september). Hon är från Ungern ursprungligen, och trots att jag aldrig hade tänkt tanken innan jag kom hit, så verkar deras kultur inte vara så annorlunda från vår. Eller snarare, den är lugnare än den amerikanska. Mer down to earth, vilket jag uppskattar. Problemet är ju då att hon är gift, eftersom det innebär att hon alltid hänger med sin man och inte går ut så mycket på kvällarna.

Michael, Barbaras man, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han är som ett stort barn ibland – påminner lite om en kille jag jobbade med en gång. Ganska kul när man är på det humöret, men som idag när vi blockade höll jag på att bli tokig. Visst, han får gärna säga till mig vad jag ska göra, men jag pallar inte att han talar om för mig att jag måste ”pay attention” bara för att han är uttråkad och råkar vara mer än tio år äldre än mig. För om det är något man gör när man försöker lära sig ett 45 minuter långt program, på engelska, så är det att vara uppmärksam.

Okej, jag erkänner att jag är lite pist off just nu. Egentligen har det faktiskt inte varit en dålig dag, på förmiddagen skypade jag med Anton och på eftermiddagen satt jag med teknikerna i crewbaren och hade dålig humor. Dessutom gick blockandet med casten riktigt bra, eller jag fick i alla fall komplimanger för att jag lärde mig fort.

Så rent praktiskt funkar det mesta bra. Det som stör mig är väl mest mina kollegors sociala inkompetens och nonchalans. Som imorse när vi skulle gå iland, jag, Joey och Audrey. Det var sagt att de skulle ringa mig vid 8.30 för att vi skulle äta frukost, sedan gå och få vår lön och därefter gå iland. Men vad händer, om inte att jag får ett telefonsamtal från mässen vid 8.50 om att jag måste skynda mig dit för att de stänger om tio minuter. ”Vi trodde redan du var här.” Därefter är de sega som sniglar på att äta, kommer på att de måste gå och röka efteråt och befinner sig bara allmänt i haze mode (dvs chillar på Asperospråk), trots att de mycket väl vet att jag måste vara tillbaka på skeppet vid 13.00 för att ha en training. Att på ett så indirekt sätt säga att någons behov inte är viktiga tycker jag är vidrigt. Det är att trampa på ens människovärde, vilket alltid är fullständigt oacceptabelt. I så fall är det bättre att rent ut säga att man inte önskar sällskap av personen i fråga.

Det är nog därför jag aldrig hängt med coola människor, feghet i kombination med ett stort ego är helt enkelt ingen lyckad kombination. Jag har valt fel sport för att träffa skönt folk, helt klart. Det är tur att teknikerna finns.

Märker att jag i princip beskrivit halva casten, så då kan jag lika gärna fortsätta. Vår Ice Captain heter som tidigare nämnt Jodeyne, och är en lugn och lågmäld kanadensisk paråkare. Hon åker tillsammans med sin man Sean, och har gjort så längre än jag funnits, som den sistnämnde påpekade för mig för några dagar sedan. Jodeyne är världens snällaste, men har på något märkligt sätt ändå pondus, kanske genom sin ständiga stillsamhet. Sean är lite märklig. Han går liksom inte att nå riktigt, trots att han alltid är vänlig och hjälpsam, om än lite lättretad. De andra konståkarna verkar tycka sådär om honom, han har tydligen svar på allt, om allt, även om man inte frågat om det. Idag satt de och skämtade om att han säkert var med och designade alla RCIs skepp, samt hjälpte till att bygga dem. Kan förstå det roliga i det, men så är han också nästan dubbelt så gammal som de flesta här – det är klart att man då har lite mer erfarenhet än alla 25-åriga gullepluttar som spenderat hela sin uppväxt i en ishall. Han är för övrigt en fantastisk fotograf.

Sedan har vi Kindsey, som är förlovad med en kille med nån chefsposition här ombord, trots att hon inte är många år äldre än mig. Tror hon ser mig som en stark konkurrent, vi har lite samma utseende (det var faktiskt en person som frågade om jag var hon idag), och dessutom är jag bättre än henne på allt som har med skridskor att göra. (Jag menar inte att skryta, det hoppas jag ni förstår.) Hon är en sån där typisk amerikansk tjej som ”wanna have fun”…

Vi har en Michael till, en amerikan som kallas Mikey. Vet inte så mycket mer om honom än att han är tillbakadragen, bög, och att han vill syssla med nån form av produktion inom showbiz i framtiden.

Slutligen är det Shaun, som också är ganska tillbakadragen. Men det är nog för att han är lite udda i jämförelse med de andra. Har massor med tatueringar och lyssnar på tung hårdrock. Spontant gillar jag dock honom, han känns äkta. Som åkare är han helt crazy – kör trippel axel i showen utan att tveka, floppar typ aldrig, håller på att träna in bakåtvolt och har en sån där ironisk men komisk åkstil. Personlig. Svår att nå dock.

Har för övrigt fått en ny rumskompis. Hon heter Amanda och kommer från Australien.

Hon är verkligen jättehärlig, men dessvärre sticker hon hem på söndag. Hon jobbar inom Cruise staff, och deras arbetstider är sjuka. Minst, och då menar jag verkligen minst, 14 timmar om dan. Hon går upp före mig och kommer hem när jag somnat. Däremellan ser jag henne ibland när hon kommer hem och byter kläder. Tycker synd om henne.

Vi konståkare har faktiskt ett enormt fördelaktigt schema, samt en enormt bra lön – även i jämförelse med dansarna och andra entertainers. Vi är uppskattade helt enkelt. Minns det, ni som kommer hit.

Saknar alla er vettiga människor där hemma. Det var nog bra att få en påminnelse om att riktigt fina vänner hittar man inte var som helst.

Det var ett tag sen jag skrev sist märker jag. Det beror dels på att det varit mycket att göra, men också på att jag försökt få wi-fi-anslutningen ombord att fungera. Känns skönare att sitta på sin egen dator – för att inte nämnda det praktiska med att ha ett svenskt tangentbord.

Jag har ännu inte börjat köra showen inför publik, vilket är lite av en besvikelse. Detta berodde på att en man fick en hjärtattack under förra resan, vilket gjorde att vi fick vända tillbaka för att dumpa honom i närmaste hamn (nej han var inte död), vilket i sin tur innebar att vi fick en försening som medförde att vi inte kunde göra vår tech run (genrep) och att jag därför var tvungen att vänta till nästa vecka med att delta. Det känns tråkigt, men samtidigt var det nog rätt bra, för nu har jag tid att lära mig showen ordentligt. Dessutom blev en av killarna sjuk, så de fick göra om alla formationer i förrgår, och det hade vart tufft att behöva lära om något som man lärt sig så nyligen.

Man träffar så mycket människor och levnadsöden här. En tjej från Indonesien, som inte ser ut att vara mer än 25-30, visade sig ha tre barn hemma (den äldsta 13 år), som hon varit tvungen att lämna i åtta månader för att jobba här. Och tro mig, det var inte direkt så att hon förverkligade en personlig dröm genom att åka hit.

En kille, Brian från Skottland, berättade hela sin kärlekshistoria för mig häromdagen. Han verkar vara världens snällaste, lugnaste kille, men har fallit pladask för en ganska strulig tjej som hela tiden lämnar honom för olika droghandlare (inte apotekare, den andra typen). Ändå kan han inte släppa henne och håller på att sakna sig tokig. Vilket jag för övrigt också gör, efter Anton, så det var därför vi från början hamnade i den konversationen. Kändes rätt bra att sitta där på läktaren i ishallen och tycka synd om oss själva och varandra.

En man, Belvin från Indien, som brukar städa i ishallen, känner sig nog ganska ensam här, är jag rädd. Han menar på att alla är falska och pratar bakom ryggen på en, men han verkar av någon anledning gilla mig. Han visade en bild på sin hund och sin fru (i den ordningen) och bjöd in mig och mitt sällskap att bo hos dem om jag nån gång kommer till Indien.

Det finns en tydlig uppdelning över vilka olika nationaliteter som arbetar med vad här. Företaget skryter om att vi minsann har 60 olika länder representerade ombord, men över 60% av oss crew members kommer från Indonesien eller Filippinerna och dessa jobbar enbart inom tvätteriet, städningen och poolskötseln. Sedan är det mycket mexikaner och sydamerikaner i maskinrummen (förutom de högst uppsatta tjänsterna som innehas av europèer, amerikaner och kanadensare), mycket afrikaner och afroamerikaner inom servering, bara europèer, australiensare och nordamerikaner (och några enstaka sydamerikaner och sydafrikaner) inom Cruise staff (som ordnar alla aktiviteter ombord), Sport staff, Entertainment, Shopping och Spa och Gym. I princip alla tekniker och scenarbetare är också vita – mest britter och amerikanare faktiskt. Alla högre poster innehas av vita män (med undantag från Environment-chefen som är en italienska) – kaptenen kommer faktiskt från Norge.

Det finns också en klar, om än inofficiell, uppdelning över vilka man bör umgås med beroende på vilket departement man tillhör. Den struntar jag fullständigt i.

Jag hänger ganska mycket med Stage- och Tech staff, alltså de som får ljud, ljus och rekvisita att funka under showerna. Det är som sagt mest amerikanare och britter, som dessutom är nördiga, så de har ungefär samma humor som mig. Supersköna verkligen. Och min gamla tes visar sig återigen stämma; man har roligast med nördar, de bryr sig nämligen inte så mycket om vad andra tycker.

Annars hänger konståkarna rätt mycket med dansarna – vi jobbar ju en del ihop, men jag tycker att de är väldigt ytliga och ganska svåra att snacka om nåt vettigt med. Dessutom har de amerikanska konståkarna en tendens att inte förstå vad jag menar om jag inte lyckas få till en mening med perfekt uttal och perfekt grammatisk uppbyggnad (det gäller även när ”utländska” gäster frågar saker), så det blir liksom aldrig nåt riktigt samtal av våra konversationer. (Amerikanare…) De är dock alla väldigt trevliga och hjälpsamma.

Det slår mig ibland att det är mycket lättare att snacka med någon som inte har engelska som modersmål, eftersom de dels har större förståelse för att man inte snackar perfekt, dels pratar långsammare och inte lika slarvigt, och dessutom förstår de kroppsspråk bättre. Min engelska förbättras dock för varje dag här, och det känns bra. Få betalt för att åka på språkresa liksom.

Nu måste jag rusa, ska ha en training i Zero Tolerance!

Oj oj oj...

Allting ar verkligen overvaldigande har, fortfarande! Vet knappt var jag ska borja, kanns som om man inte kan forsta om man inte sett det sjalv.

For det forsta ar allt sa enormt stort. Var alldeles overlycklig i morse for att jag hittade tillbaka till min hytt efter frukost, utan att ga fel en enda gang. Fast sen vid lunchen hade jag glomt vagen och tappade bort mig. Hamnade i nat lagringsutrymme for mat innan jag insag att det bara ar att vanda och borja om. Sa stort ar det alltsa, med sa mycket vindlande trappor och gangar och dorrar, att man, bara for att man hittat en gang, inte nodvandigtvis behover gora det igen. Det gar dock battre och battre - en gang ar battre an ingen, eller hur - sa jag ar overtygad om att jag kommer hitta hjalpligt har ungefar nar jag slutar om fyra manader... ;)

Borjade pa isen igar. Sa kul! Kanns som om det var evigheter sen jag akte, trots att det in fact bara var tva veckor. Ar sjukt imponerad over de andra akarna - finns killar har som gar pa isen, aker ett varv och slanger till med en trippel flip - och det pa en yta som ar en knapp tredjedel av en riktig ishall!

Att lara in hela showen ar dock svart. Borjade lite med finalen igar, och det ar verkligen sjukt mycket att halla i huvudet. Bara det faktum att man maste vara pa exakt en bestamd plats pa en exakt tid - det finns liksom inget utrymme for den minsta inprovisation - ar svart att hanga med pa ibland, nar man forutom det forsoker komma ihag rorelserna och gora dem snyggt, folja musiken och inte storta i backen nar baten gungar.

Tror for ovrigt jag haft lite otur med sjogangen. Forsta dagen jag var har var det tydligen den varsta vader de haft pa flera veckor. Jag hade inte ens markt att vi akte forran jag satt i en stol i ishallen och markte att det gick runt i huvudet, ungefar som vid en relativt trevlig berusning. Borjade fundera pa var sjutton jag kunde rakat fa i mig en san mangd alkohol innan nagon kom och forklara for mig att skeppet inte alltid gungade sahar, don't worry.

Spraket klarar jag relativt bra faktiskt. Grammatiskt och sa inga problem, men man har ju inte alla ord forstas. Hanger dock en del med en ljudtekniker fran Sydafrika och en fran (vet inte vad det heter pa svenska) the stage staff som ar fran the US, och de ar vanliga nog att fylla i nar jag inte kan nagot ord. (Eluttag till exempel. Tog ett tag att forklara vad jag menade, och nar jag val gjort det hade vi glomt vad vi snackade om.)

Var med och hjalpte till backstage nar dansarna hade show igar. Eller ja, jag kollade vad de andra gjorde for att kunna gora det sjalv nasta vecka. Det var verkligen coolt! Sjukt stressigt dock. Om man inte haller sig ur vagen nar de kommer av scenen blir man nersprungen, helt seriost! De slanger av sig alla kladerna huller om buller medan man sjalv star och forsoker vara behjalplig med blixtlas och annat. Sa springer de ut igen och man far samla ihop deras tillhorigheter sa gott man kan och lagga pa ratt stalle. 

Ah, det ar sa mycket mer jag skulle vilja beratta, men jag maste forsoka hitta till ishallen nu, ska kolla nar de andra har genrep infor kvallens show. Can't wait to see it!

Hor av mig sa snart jag kan! 

I morse vaknade jag vid fyra, packade det sista och åkte till Landvetter.

Det har bara gått ett dygn sedan dess, men nu sitter jag på ett hotellrum på andra sidan jorden. Det känns lite märkligt ändå.

Men jösses, vilken resa alltså. Det är ju seriöst svårare att ta sig in i USA än det vore att åka ostörd på spårvagnen hemma i rusningstrafik - endast iklädd underkläder. Till att börja med krävdes det tre säkerhetskontroller bara för att få gå på planet. (Inklusive en intervju med en kontrollant med temat "Kan du verkligen åka skridskor?". Slutade med att jag fick visa honom min tävlingslicens...) Därefter flyger man i drygt nio timmar, bara för att få köa ytterligare än i väntan på att gå igenom samma sorts kontroller igen - fast nu med två blanketter till att hålla reda på. (Tips för er som flyger till USA med ett visum i passet: fråga efter den andra blanketten också, inte bara den obligatoriska som alla får. De fattar vad ni menar på planet, även om ni inte gör det själva.) Värt att lägga på minnet är att tunnbröd med skagenröra kan orsaka upprörda känslor i röntgenapparaten (om de ligger i väskan då, i magen är det nog lugnt. Om ni inte blandat i sprängmedel eller kokain.).

Dock måste jag säga att amerikanarna är världens trevligaste människor! (Fast alla fördomar man har stämmer verkligen! Är till exempel enormt fascinerad över att det finns så stora skärp som folk behöver här omkring. Samt över att hotellet erbjuder sig att skjutsa mig till en affär där man kan köpa eluttagskonverterar - bara för att amerikanarna ska vara speciella och ha nån himla trevägskontakt - när det är tre kilometer att gå och det dessutom hade gått snabbare än att vänta på shuttlen.) Till och med securityvakten i Atlanta hade humor:

Han: Jaha, vad ska du göra i USA då?

Jag: Jobba på ett fartyg.

Han: Ooooh, det är roligt, det har jag också gjort. Mitt favoritjobb! Men strula inte till för mycket för dig med pojkar och sånt.

Jag: Nej då, jag har pojkvän hemma.

Han: Ha, han ligger med din bästis nu. Alla killar är såna. Tro mig, jag vet...

Jag tror inte riktigt jag fattat vad det här jobbet innebär förrän nu faktiskt. Att jag kommer få snacka engelska jämt - och dessutom förväntas göra det bra - i fem månaders tid. Att åka med ett stort skepp och vara en av tio utvalda konståkare som underhåller alla passagerare. Att klara mig själv i ett land som inte ens har ordentliga eluttag. Vad har man gett sig in på egentligen?

Nåja, jag fick beröm för min engelska idag iallafall - bara resten kvar! Tur att man är tjej - känns som om man kommer längre med ett sött leende då än vad man gör som kille...