Att leva på ett kryssningsfartyg är väldigt mycket som att bo i ett ekorrhjul. Alltid går i cykler – runt, runt – utan större förändringar än att det ibland guppar mer och ibland mindre. Fast det hade jag egentligen kunnat leva med, om det inte varit för den lilla detalj att ingenting av det vi sysslar med går framåt över huvud taget. Det är samma påklädningsschema varje vecka, samma show, samma mobdance – till och med på lördagar när vi alla går till jazzloungen Olive or Twist (namnet var roligt den första månaden) spelas det samma låtar. Och det är samma folk där. Det största upptäckt som kan komma att göras är att någon skaffat sig en ny klänning. På fullaste allvar.

Fast till och med allt det där hade varit okej, om inte för det faktum att den allmänna uppfattningen är att jazznatten (egentligen en jazztimme) på lördagar är speciell. Ett tillfälle att klä upp sig, ha det trevligt och träffa folk. När det egentligen handlar om att vi klär upp oss för att vi måste, att det står i företagspolicyn att vi måste vara trevliga och, som sagt, att det är samma folk som vanligt där och lyssnar.

Jag känner mig oviktig. Inte oviktig som oduglig, utan oviktigt som att inget av det jag gör här får världen att gå framåt. Jag är bara underhållning. Som en TV som alltid är påslagen. Och där antar jag att vi har ytterligare en anledning till varför jag ogillar TV-apparater.

Fast jag har faktiskt en något komisk grej att berätta, angående det amerikanska kollektivet i allmänhet. Eller kanske snarare dess folksjäl. Satt nämligen och läste igenom den waiver (ett dokument som alla som ska åka på All Skate måste skriva under på att de läst igenom – ni vet en sån där grej som man aldrig ens läser färdigt första raden på) som vi har i Studio B. Och ärligt talat, jag tror jag ska börja kolla igenom vad jag skriver under i fortsättningen, för det där pappret innehöll mer komik än jag sett till på länge. Hade önskat att jag kunnat publicera hela inledningen här, men jag är rädd att jag blir stämd då…

Hur som helst så stod det något i stil med att ”den som skriver under detta dokument går härmed med på att RCI, dess löntagare, dess inhyrda, dess anställda, dess visstidsanställda, dess ägare, dess konstruktörer /…/ (det här höll på ett bra tag) /…/ eller medresande gäster, eller deras familjer, släktingar, ättlingar, arvtagare (jag är seriös), vänner och bekanta inte har något som helst att göra med eventuell död, invaliditet, hjärnskada, fallskada, blodutgjutelse, benbrott eller någon annan skada som kan tänkas uppkomma i, utanför, runt omkring, i närheten av eller i anslutning till isytan och/eller Studio B, från tidernas begynnelse (ja, jag lovar, det stod så) till världens undergång (japp, det med).”

Ni måste hålla med lite om att det låter som en dålig dikt..? Och det var då bara första paragrafen. Amerikanare alltså…