Så var det september. Antar att saker och ting börjar gå tillbaka till det normala där hemma. Jag brukade alltid hoppas på fortsatt sol och värme, helst fram till mars, men det verkade aldrig riktigt ske. Anton berättade igår att det haglade utanför hans fönster. Ack, den vackra svenska sommaren…

Här är sommaren på intågande. Hurricane-säsongen går mot sitt slut, även om vi visst skulle träffa på nån mer liten rackare innan det är helt över. Det är väl också den enda skillnaden på sommar och vinter här. På vintern kan det hända att det regnar. Det gör det inte på sommaren. Temperaturen ligger runt 30 grader dag som natt. Det känns fortfarande lite konstigt att inte behöva tänka på att ta med en extra tröja. I alla fall inte för kylans skull…

Jag börjar inse vad folk menar när de säger att de uppskattar årstidernas växlingar. Det ger variation. Här är temperaturen bara mer eller mindre jättevarm och floran växlar mellan gröna palmer och något svedda palmer. Och trots att jag varje vinter intygat att det är min sista i Sverige så kan jag inte låta bli att, när jag äntligen fått tummen ur och faktiskt gjort allvar av saken, sakna den där känslan av att sommaren går mot sitt slut. Att se tillbaka på den och minnas de där vackra kvällarna som man ville aldrig skulle ta slut. Antar att det är därför de är så vackra – för att det inte finns så många av dem.

Att leva här är att bli övermatad med allt det som vi tycker är vackert och exotiskt. Det som låter som en bit av paradiset när man läser om det blir när man lever i det synonymt med svett och huvudvärk, trötta ögon och brända axlar. Det blir vardag. Det är lite synd. Kanske innebär det att man inte ska ha som mål att se hela världen – det förtar liksom dess tjusning.

För övrigt är det en ganska rolig grej det där med rumskompisar. Om man tänker på hur lång tid det oftast tar innan man bestämmer sig för att flytta ihop med någon, och jämför det med det faktum att vi här paras ihop med någon helt okänd människa som vi ska dela cirka 14 kvadratmeter och våra mest privata angelägenheter med, så förundras jag lite över hur lite problem som faktiskt uppstår ombord. Det kan ju i och för sig bero på att de flesta jobbar 14 timmar om dagen och inte gör mycket mer än däckar när de kommer hem…

Jag kommer mestadels väldigt bra överens med Erin, men vissa saker är irriterande. Till exempel att hon har en tendens att föna håret när jag har sovmorgon. Att hon tänder taklampan när hon går upp tre timmar tidigare än mig på morgonen – och lämnar den tänd när hon går. Att hon tar med alla kyvert och papper och kort som hon måste förbereda inför varje vecka till vårt rum och därmed upptar hela vårt 1x0,5 meter stora, men ack så värdefulla, bord. Att hon inte fullföljer det hon tar på sig att göra i rummet, som exempelvis att torka ur lådor eller ringa killen från Housekeeping som hon rekryterade.

Fast allt det där skulle jag kunna leva med. Det jag inte står ut med är att hon lånar mina magneter utan att fråga. Mina fina, stilrena och matchande magneter som jag sätter upp personliga saker på väggarna med (det är så mycket metall i väggarna här att de är mer magnetiska än ett kylskåp). Men jag inser hur dumt det skulle låta att kräva tillbaka dem, så jag låter bli. Tur att hon flyttar ut om några veckor. Då ska jag gömma alla magneter jag kan komma att behöva i framtiden. Sådetså. (Hint till Anton: Visa andakt för mina inredningsattiraljer!)

Igår upptäckte jag att jag faktiskt kan bli rätt brun om jag verkligen vill. Kombinationen saltvatten och UV-index 10 funkar rätt bra till och med på min pigmentlösa hud. Tre timmar och sedan är jag lika brun som Alec blir på fem minuter i svenskt västkustklimat. Känns värt. Tur att jag har tre månader av konstant sol jämfört med samma tid av konstant regn på hemmaplan. Gissar att min hudton kommer matcha bror mins lagom tills när jag kommer hem…