Innan jag drog sa mamma något i stil med ”det blir vardag i paradiset med”. Jag skrattade väl och tänkte ungefär att det ändå är en trevligare vardag... Men hur det nu är så börjar jag känna av det lite grann. Som Ida uttryckte det igår, ”vi åker runt, runt, runt i samma cirkel, gör samma saker, umgås med samma människor, och ingenting är meningsfullt”. Och kanske är det så. Egentligen är inget av det vi gör på skeppet av något större värde för resten av världen, och kanske behöver det inte vara det.

Livet på ett skepp som det här, i alla fall för oss konståkare, är extremt slappt. Vi jobbar väl ungefär 15 timmar per vecka, och de timmar vi jobbar är inte särskilt ansträngande. Okay att showen faktiskt är jobbig, och att jag svettas med efter den än efter ett hårt gympass, men om man å andra sidan ser det som just ett cardiopass, och sen räknar med att man inte behöver köra kondition i gymet efteråt, så känns det som att vi inte gör något som egentligen borde räknas som jobb. Därför blir man extra glad när man hämtar ut ett kuvert med sedlar varannan vecka (payday igår!!!), man förstår liksom inte riktigt var de kommer ifrån eller varför man får dom.

Så egentligen skulle det här kunna vara värdens bästa jobb, men ändå kan vi konståkare (dansarna är ännu värre) inte låta bli att klaga. Maten som är gratis och serveras lagad och klar i form av flera olika rätter i princip dygnet runt är smaklös, det är jobbigt att behöva göra parade som tar hela 15 min sent på kvällen, man måste betala (hela 25kr) för att åka med bussen från skeppet till city center i Malaga (om man inte orkar gå), barnotorna är för höga (öl ~8kr, drink ~15kr), allt är piss. Jag tror att människor har ett behov av att klaga.

Trots att livet leker så finns det dock några moln på himlen. Även om vi har möjlighet att gå av några timmar fem dagar i veckan så känner man sig instängd. Man har liksom ingenstans att fly, att vara för sig själv. Första veckan, när jag hade en egen hytt, var underbar på det sättet, men det känns inte lika hemtrevligt att gömma sig i sin hytt när man delar den med en bögdansare (han är inte ens trevlig, no offence mot bögar eller dansare annars).

Men det värsta med att vara på ett skepp är, i alla fall för mig, att jag saknar människorna hemma. Jag saknar Ida så att jag håller på att få spel. Jag saknar grabbgänget, jag saknar alla skridskomänniskor, jag saknar mamma, pappa, Malin. Om jag bara hade kunnat få träffa er alla ibland så hade den här båten verkligen varit helt underbar, då hade jag nog kunnat stanna här resten av livet. Men vissa människor kan inte ersättas av ett gäng slumpvis ihopplockade konståkare och dansare, hur trevliga dom än är...