Igår var en sån där nervös dag igen. Vet inte riktigt vad det berodde på, men det var inte showen i alla fall. Vilket i och för sig var skönt. Det var sista-gången-för-veckan-show och alltså den som skickas till Sylvia, the big boss. Gick helt okej, tror hon kommer se framsteg, trots att jag floppade ett hopp. Hade det varit tävling hade jag varit besviken, men nu gör det inte så mycket. Mikey sa någon gång att ”show är som terapi för tävlingsåkare”. Det ligger en del i det faktiskt. Från att ha haft allt fokus på elementen – på att ha rätt antal varv i piruetterna och exakt roterade hopp – är det plötsligt det minst viktiga. Här är det känslan som räknas, leendet som är viktigt och sträckningarna som ger applåder. Kanske låter simpelt men det kräver faktiskt mer än man tror. Jag blir supertrött efter en show, eftersom man inte tillåts slappna av någon gång på 45 minuter. På isen står man kanske still en del, men det innebär bara statisk muskelträning, och väl backstage springer man som en skållad råtta för att hinna klä om från hippie till ninja på två minuter.

Sen får jag väl erkänna att sträckningar aldrig varit min starka sida. Men faktiskt, det går framåt. Beror nog mycket på att Barbi är en hundra gånger bättre lärare vad gäller sådanna saker än vad min tränare var. Hon har ju ganska många års erfarenhet hur det ska göras. ”Att stå i FLEX gör ont. Gör det inte det så gör du fel.” Hon är störtskön.

Nervositeten igår kan ha berott på att jag, efter showen, skulle hålla i en träning för de andra åkarna. Det är något som Sylvia vill att vi gör, så varje vecka håller en av oss i en lektion. Och trots att jag jobbat som tränare i åtta år får jag säga att det inte var helt lätt. Inte när eleverna är allt från isdansare till studsbollar på världsnivå, och de allihop dessutom är äldre än mig. De två som haft lektion innan mig hade båda fokuserat på steg – Joey gjorde en koreografi som fick mig att förstå varför kanadensarna vinner VM utan kvadruplar och Barbi höll i en regelrätt edge-class. Kände inte att jag varken ville eller kunde konkurrera med dem på det området. Hade tänkt hålla en träning med fokus på att centrera piruetter, men eftersom isen lutar så mycket just nu så kändes det lite som att försöka bestiga Mount Everest utan vantar.

Så efter mycket funderande kom jag fram till att det jag är bra på, förutom att snurra, är att berätta saker levande. Därför blev det en improvisationsklass. Jag gav folket en situation (”Du är lindansare och framför ditt nummer för en stooor publik. Men plötsligt upptäcker du att det är någon annan på din lina. Vad gör du?”), för att få dem i rätt stämning, sen spelade jag musik som passade till (det var seriöst inte lätt att hitta bra låtar utan tillgång till internet) och de fick några minuter på sig att slänga ihop en koreografi. Och sen var det uppvisning.

Och säga vad man vill om showartister, men de är bra på minspel och grimarser och de vet vad som säljer. Så jag kan väl nöja mig med att säga att vi skrattade. Mycket. Och när träningstiden tog slut frågade Kinsey om vi inte kunde fortsätta lite till. Det kändes bra. Tror att folk börjar se mig som mer än en liten bortkommen flicka nu.

Slutligen måste jag passa på att önska Anton ett stort, stort lycka till! Han har sin första dag ombord idag. Om ni inte har något för er tycker jag att ni kan sända honom en tanke,  man behöver det i början. Fast jag är övertygad om att han kommer ta dem med storm där borta! ;)