Det är tomt på väggen bakom mig nu. Håller på och packar, ska byta hytt imorgon, och breven jag tapetserat väggarna runt min säng med har blivit bortplockade. Jag har fortfarande kvar att tömma garderoben, vilket jag inte är jättetaggad på. Inte för att jag har så vansinnigt mycket kläder, utan mest för att det känns så onödigt att packa ner allt, bara för att packa upp det igen, 55 meter bort. Men jag ska göra det. Snart.

Har försökt tvätta tre gånger idag. Omöjligt. Lördagar är tydligen ingen bra dag, eftersom alla sign-offs uppenbarligen känner för att ockupera tvättstugan. Att fem av de sexton maskinerna dessutom är trasiga underlättar ju inte direkt. Så nu skiter jag i det för idag och försöker igen imorgon.

Pratade med Frederico, en av dykarna, häromdagen. Han flyttas till Labadee på heltid på tisdag, vilket han är sådärglad över. Det är visserligen bara tre skepp som lägger till där, vilket innebär väldigt lite arbete (cirka sex dagar i månaden), men eftersom det är en del av Haiti innebär det desto mer känslomässiga påfrestningar. Frederico berättade att det, trots att Labadee ligger långt ifrån där jordbävningen slog till, finns väldigt mycket fattiga människor utanför RCIs privata del av ön. (Gränserna vaktas för övrigt av soldater.) Precis utanför bostadsområdet finns soprummet, och varje kväll skickas någon av dykarna dit med dagens sopor. Och varje gång man kommer dit står det en kö av haitier beredda att leta igenom dem. De har med sig lådor och säckar och samlar på sig allt de kommer över – till och med gnagda kycklingklubbor och halvätna hamburgare. Då är man hungrig.

Enligt Frederico är det inte mycket man kan göra åt det heller. Trots att dykarna har ett stort kylrum fullt med all tänkbar mat är de inte tillåtna att dela med sig till någon som inte bor på området. Och även om de gjorde det skulle det inte göra någon märkbar skillnad, det finns helt enkelt för många som är för fattiga.

Det var speciellt att höra honom berätta, trots att man sett och läst om samma typ av situationer förut, för när han pratade kunde man riktigt känna hans medkänsla. Jag nämnde något om att det nog ändå är en bra erfarenhet att ha sett hur det ser ut på baksidan av paradisöarna, och på det svarade Frederico:

”Visst är det det, men jag har redan sett det en gång. Och jag har inte glömt det än.”

Och plötsligt förstod jag varför han hellre stannat ombord.