Idag hade jag min första tech run, dvs ungefär som show fast utan publik, men i full kostym, med fullt ljus, spotlights och liknande. Eller jag hade full kostym, de andra gled runt i shorts och retades med mig.

Jag var egentligen inte särskilt nervös, men lite press är det ändå att inte klanta sig alltför mycket eftersom verkligen alla gör hela runen bara för min skull. Så ungefär 8 konståkare, 4 dansare vid spotsen, en ljudtekniker, två ljustekniker, samt tre stage staff jobbade en dryg timme bara för att jag skulle lära mig showen. En konstig känsla ändå...

Men det gick ändå hyfsat bra. Fram till mitt solo. En del små misstag men ingen jättegrej, och inget som jag inte fixar tills första showen. Glad i hågen kliver jag alltså på isen för mitt solo, som är nästan sist i showen, och jag känner verkligen hur folk bedömer mig (egentligen har bara Sarah sett mig åka innan...). Flopp på första axeln, jag tänker ungefär ”men förihelvete, skärp dig”, och får till en ganska bra 3S direkt efter. Sen till sista hoppet i mitt solo, en toeloop, tar jag i riktigt ordentligt och hoppar både högt, långt, och, in i sargen. It is all good. Jag tror publiken hade gillat det.

Jag tänkte inte skriva så långt idag, idag är Justins sista kväll och vi ska fira att vi blir av med honom. Tänkte dock berätta en annan kul grej som händer, nämligen att vi har en kostymör på båten den här veckan som ska ändra så att dräkterna passar mig (192 cm) istället för Justin (~170 cm). När vi ställde oss bredvid varandra och kostymtjejen granskade oss från topp till tå kunde man riktigt se ångesten i hennes blick. Och även efter att hon jobbat en hel del med dräkterna är dom inte helt bra, dock klart förbättrade. Jag antar att det är så det är att vara stor (stooooor!).