Idag var en ganska trevlig dag, trots att jag vaknade upp nästan utan röst och med befarad halsfluss. Tror dock bara det är en förkylning, som jag försöker kurera med halstabletter, lugnande tebryggder och någon form av ibuprofen-tabletter som är festligt knallblå och lätt gummiaktiga. Sköterskan som skrev ut alltihop visade sig vara från Sverige (vilket jag förstod på sättet hon bröt när hon pratade engelska). Det var rätt skönt, för det innebar att jag verkligen kunde förklara vad som var fel och dessutom veta att det gick hela vägen fram.

Fast två shower nästan utan andningskapacitet var tufft. (Och min totalt ostretchbara piratdräkt hjälpte inte direkt till på den fronten.) Men det är okej, jag överlevde, och imorgon jobbar jag totalt tio minuter, så då ska jag njuta av livet i St Maarten hela dagen.

På morgonen ska jag dock ha en privatlektion med Lenny från Spaavdelningen. Vi har en deal som går ut på att jag ska lära henne åka skridskor och att hon ska behandla min fotknöl med akupunktur och fysioterapi och lite annat smått och smärtsamt.

Idag var vi i St Thomas, och det var faktiskt första gången jag egentligen gjorde nånting i den hamnen – det har alltid varit så stressat med internet och uppvärmningsis och båtdriller och jag vet inte allt när vi varit där tidigare. Men hur som helst, idag gick jag av med Barbi och Audrey och tog en liten shoppingrunda. Jag letade efter en klänning och kom hem med en hatt och en klocka. Och jag måste bara säga att jag är så nöjd med min hatt. Den är beige med ett brunt band och brättet är bredare framtill än bak, så den ser väldigt 60-tal ut (eller 50 kanske, jag är inte så bra på det där med modehistoria). Klockan var en skitgrej för tio dollar, som jag tänkte ha när jag jobbar för att inte förstöra min vanliga mer än jag redan gjort (den håller just nu ihop med hjälp av säkerhetsnålar), och den nya sackar redan.

Igår tog vår Production Manager, Butch, oss allihop till Portofino (en italiensk restaurang på båten), eftersom vi gjort ett sånt utomordentligt jobb och slagit vår rating (289,6 poäng av 300 möjiga – slå det du, Anton!). Rating är typ en utvärdering som gästerna fyller i varje vecka, om hur nöjda de är med allt från underhållning till städning. Och vi konståkare ligger då näst högst av alla på hela skeppet – endast slagna av Housekeeping (försök konkurrera med de som städar hytterna liksom – särskilt när de lämnar handukarna vikta som olika sorters djur efter sig).

Under middagen tittade vår Hotel Director, Michael Rasmussen (från Amerika, oväntat nog) in. Han är verkligen supertrevlig, och brukar dessutom komma till våra shower minst tre gånger i veckan. Men, för att göra honom ännu bättre, så lovade han att om vi kommer över 290 poäng så ska han ta oss till Chops (den andra restaurangen ombord, vilken är lite finare, lite bättre) och dessutom låta oss sova över en natt i en av sviterna! Gissa om vi är taggade.

Tror dock inte våra drömpoäng kommer slå in den här veckan, eftersom showerna minst sagt varit ganska kaosartade. Eftersom danscasten fortfarande har en massa rehearsals har vi inte stationära påklädare, utan dreamworkskaraktärerna, Youth Staff, Sport Staff och ibland till och med teknikerna, turas om att klä på oss. Och ärligt talat, ni anar inte vilken skillnad det är att bli påklädd av någon som faktiskt vet hur scenkläder är uppbyggda mot att få hjälp av folk som inte vet vad ett överdrag är (man täcker skridskon med det).

De senaste veckorna har verkligen varit crazy på den fronten. Förra veckan spenderade jag en timme med att leta efter mina överdrag till opening innan jag slutligen hittade dem i Audreys korg. Var hon sedan hittade sina är en annan fråga. Idag gick ett av tidigare nämnda överdrag sönder 1,5 minut innan showen började (bokstavligt talat) och situationen kunde endast lösas genom att jag slängde på ett av överdragen jag har i Piratesnumret istället. Vilket gick alldeles utomordentligt, med undantag för viss nervositet över huruvida de nya påklädarna skulle hitta tillbaka med det till min korg innan jag behövde det till mitt solo. Det gick dock bra, men man kan väl säga att det satte lite krydda på tillvaron.

Har fått lite kommentarer om att jag verkat deppig det senaste, och för att vara ärlig stämmer det nog. Inget allvarligt som har hänt eller så, men när det kommer till skeppsliv så är det väldigt mycket av en berg-och-dalbana. Vissa dagar är fantastiska och man vill inget hellre än att leva resten av sitt liv här, medan man andra dagar är nära på att säga upp sig. Tror att det har att göra med att man bor på sitt jobb, och har man en dålig arbetsdag kan man liksom inte gå hem från den. Man kan inte ens avreagera sig på någon, för man vet att man måste bo med dem de närmaste 6 månaderna. Och skulle man av någon anledning strunta i det och ändå börja skälla på folk, så kan man vara säker på att alla crew ombord vet det innan man ens skällt klart. Vilket kan vara lite frustrerande ibland. Men det är okej, man vänjer sig mer och mer. Men jag saknar verkligen att kunna lita på att det man säger till folk stannar där. Riktiga vänner kanske är ett bättre ord. Det är tur att jag har alla er godingar därhemma.

/Ida