Jag antar att alla kan historien om Atlantis? Den sjunkna ön, ni vet? På Paradise Island på Bahamas har man gjort verklighet av myten och skapat ett enormt hotell-, konferens- och nöjespark-komplex, där allting, från ytterväggarna till restaurangnamnen, speglar temat. Och de har faktiskt lyckats fantastiskt bra. Vi hade inte tid att gå till vare sig akvariumet eller nöjesparken, men bara själva hotellbyggnaden var makalös att se. När jag hittar en internetuppkoppling som är tillräckligt bra ska jag ladda upp foton, för jag tror inte min beskrivning kommer göra det rättvisa.

Förutom hotellet finns det på Paradise Island en del villor tillhörande diverse filmstjärnor och andra som är tillräckligt välbärgade för att lägga ut X antal miljoner på en privat hamn. Dock måste jag säga att man tagit naturen tillvara på ett jättebra sätt när man byggt där – ön gör helt klart skäl för sitt namn.

I övrigt påminde Nassau mig om Baltikum, bara något varmare. Här finns samma sociala klyftor – stora lyxvillor alldeles bredvid fallfärdiga ruckel (jag är förvånad över att de står upp efter helgens vindar). Och då menar jag verkligen bokstavligt talat – jag har aldrig sett ett tak bukta så mycket och fortfarande ligga ovanpå huset.

På nåt vis har jag en känsla av att de där stora husen inte hade varit fullt så stora om dess grannar inte hade varit fullt så eftersatta. Det verkar som om det här är ett ställe där turismen gett landet ett högt BNP utan att något egentligen förändrats för gemene man.

När vi åkte genom staden idag kom jag på mig själv med att undra om det var så det såg ut i Sverige under industrialismen. Hos oss var det ju faktiskt gemene man som fick nog och kämpade sig till en förändring. Jag är högst osäker på om det kommer ske här. Dels känns befolkningen lite för mycket mañana, mañana (det är verkligen sant att folk i Karibien gör saker långsammare än resten av världen – på gott och ont) för att det ska bli nåt av. Dessutom har de en enorm turistindustri emot sig, vars påtryckningsmöjligheter tyvärr nog är lite större än direktör Wall-Enbergs var där hemma i Sverige.

Fast kanske är det dumt att tycka att saker och ting ska vara så som de är hos oss. På det hela taget är jag osäker på om vi är lyckligare nu än vi var för hundra år sedan. Visst att orosmomenten har förändrats från livsviktiga till nästan-faktiskt-inte-alls livsviktiga, men nog stressar de oss minst lika mycket.

Jag tror att man måste skilja på det där. På orsak och verkan. Vad som är tufft för en femåring – som att tappa sin glass – är säkerligen inte lika jobbigt för en vuxen. Men likväl kan en vusen hysa samma känsla som barnet med den förlorade glassen. Bara på grund av någonting annat.

Felet med västvärlden idag kanske ligger i att vi aldrig utsätts för de där riktiga påfrestningarna. Att vi växer upp i en så skyddad värld att det faktiskt blir ett stort känslomässigt problem att förlora den där glassen också när vi närmar oss tonåren. Och hur sjutton ska man då kunna hantera andra misslyckanden?

Man märker väldigt tydligt av skillnaden mellan folk och folk här. Människor från de klassiska I-länderna (och amerikanare och kanadensare i synnerhet) har en betydligt lägre smärttröskel vad gäller det mesta om man jämför med östeuropéer. Asiaterna har en förmåga att skratta åt allting och mellan- och sydamerikanerna stressar helt enkelt inte upp sig över småsaker som att halva CocoCay blåst bort. För dem är det en del av livet.

Och jag vet inte, men kanske är det mer värt att leva livet utan allt det där som nästan-faktiskt-inte-alls är livsviktigt. För att kunna hantera tillvaron när lyckan plötsligt inte går att köpa längre.

Så är det lördag igen. Det är sista kryssningsdagen så det känns egentligen mer som söndag än vad söndag någonsin gör. Veckorna går väldigt fort faktiskt. Allting är så inrutat så man fastnar liksom i rutinen. Man planerar inte efter veckodag utan efter vistelseort; typ ”Labadee-dag” eller ”Grand Cayman-dag”.

Dock kommer nästa vecka bli lite speciell. Ni har säkert hört om Irene, som hittills fått X antal tusen amerikaner att ta till flykten. Måste säga att det finns vissa fördelar med att vara på ett skepp, om man kan förutsäga vädret så bra som vi kan idag. Vi fick ändra rutt den här veckan och börja bakifrån med Cozumel, men det är också det enda krångel vi haft. Dessvärre är ju inte hamnarna vi besöker lika flyttbara, och CocoCay, som är första stoppet nästa vecka, verkar i princip ha blåst bort. Det är en liten ö ägd av RCI, så det är egentligen ingen stor skada skedd – om man inte räknar det ekonomiskt sett för Royal Caribbean då. Istället gör det att vi får åka till Nassau i Bahamas nästa vecka! Kommer bli kul! Lite förändring i tillvaron! Tyvärr verkar det vara en skithamn, förutom ett jättestort hotellkomplex som heter Atlantis, och som verkligen har tagit sitt namn på allvar. Får se om vi lyckas få ihop lite folk som är beredda att betala 100 dollar för ett daypass…

Igår var jag på Chops för första gången. Det är en restaurang på båten, och helt apropå ingenting bestämde Barbara och jag att vi skulle gå dit och äta middag. Sen visade det sig att den ende som ville följa med var hennes man Michael, så det kändes lite smått pinsamt att gå upp dit med dem som någon form av tredje hjul. Men de är väldigt chill med sånt, så det var trevligt. Det kuliga med restaurangerna på skeppet är att man betalar en viss summa, och sen kan man beställa vad man vill. Så vi beställde väl halva menyn och sen åt vi vad vi orkade. Och det var SÅ gott! Det är verkligen inga dåliga kockar som anställs här.

Jag och Erin har jobbat ett tag på att få en av killarna från Housekeeping att städa vårt rum. (Inte för att det är så jobbigt att göra det själv, utan mer för att det är helt omöjligt att få tag på utrustning för att göra det!) Och igår lyckades vi äntligen få hit en snubbe som (mot en del dricks förstås) fixade nya gästlakan och –handdukar till oss. Och dessutom en badrumsmatta. Så värt! Nästa gång han kommer kanske han kan fixa oss ett nytt duschdraperi. Det vore helt underbart eftersom det vi har nu har mystiska röda fläckar som inte går bort…

Det är sjukt guppigt idag. Stormen känns definitivt. Många är sjösjuka men jag verkar ha klarat mig. Ser fram emot att gå upp på däck och känna vinden. Man får verkligen perspektiv på sin egen storlek när man ser vad naturen kan göra med en så här stor flytande plåtbalja.

Har just kommit tillbaka från Falmouth, som är en hamn i Jamaica. Har inte brytt mig om att gå av här tidigare, dels eftersom vi alltid brukar vara här på en showdag och dels för att alla säger att det är en skithamn.

Jag antar att det ligger något i vad de säger. Hamnen är helt nybyggd, eftersom den hamn som vi tidigare brukade lägga till i blev uppköpt av konkurrenten Carnival, som inte tillåter RCI att lägga till där längre. Därför är det så kallade hamnområdet en helt nybyggd kopia av en 1800-talsk brittisk koloni. I äkta plast. Fast jag kanske är negativ, egentligen är det nog en bra idé. Lite historielektion på semestern sådär.

Det som får att folk i allmänhet får uppfattningen att Falmouth är en skithamn är nog det faktum att staden, utanför hamnområdet, inte är uppiffad alls. Här lutar gatorna ca 30 grader åt något håll, det är glapp i trottoarerna och folk ligger och sover i vägrenen. Det luktar piss och diverse jag-vill-inte-veta i gränderna och man får stå ut med sexuella trakasserier. Här finns inga diamant- eller klockaffärer. Och nej, det hyrs tyvärr inte ut rullstolar om du blir trött i fötterna. Välkommen till en del av Karibien som ännu inte blivit förvandlat till en amerikansk nöjespark. Ledsen om det gör dig besviken.

Personligen tror jag att jag gillade det. Den där avslappnade känslan man tror ska finnas i Jamaica existerade verkligen. Fast på rätt sätt. Tid till att vara trevlig, men inte irriterande långsam. I alla fall inte innan folk börjat röka på.

För övrigt går livet sin gilla gång. Hade två shower igår, båda felfria. Kändes så skönt eftersom det är de showerna som går till Sylvia. Nu har vi inget förrän på måndag.

Håller på att jobba mig igenom min dykbok. Bara ett kapitel kvar nu. Fattar inte hur de får gästerna att ta dyk cert på en vecka. Det är seriöst 300 sidor att läsa. Gissar att provet inte kommer vara alltför svårt…

Har börjat komma överens med mina assistenter under båtdrillerna (drill=säkerhetsövning typ, och det är ett så himla bra ord, så i fortsättningen kommer jag använda det). Eller snarare, de har börjat lyssna på mig. Kanske för att jag har något att säga nu för tiden. Som till exempel; Om ni inte dyker upp 15 min innan gästdrillerna i fortsättningen så kommer jag inte kunna scanna in er som närvarande, så kom i tid. (Det var väl ungefär det enda vettiga vi fick ut av vår timlånga training i Muster Station Leadership häromdagen.) Respekt på det, liksom. Nä, men de är rätt sköna ändå, de där killarna. En musiker från Jamaica, en kasinodealer från Bulgarien och en bartender från St Vincent. Kasinodealern sticker om nån månad, hem till sin fru och årsgamla dotter. Hon hade visst tagit sina första steg nu, och han var ledsen för att han missat det. När jag frågade om han inte kunde hitta nåt jobb hemma sa han att ”Jovisst, jag har lite grejer på gång där hemma. Men just nu går det lite sådär, så det är bäst att hålla sig undan tills det löst sig.” Jag bytte samtalsämne.

Pratade med en av dansarna idag. Deras cast sticker om några veckor, och de undrade om jag ville ha en av dem boende hos mig när Erin försvinner. Tyckte jag lät som en utmärkt idé. En permanent inneboende med liknande schema som mitt. Wihooo!

Jag storgillar Antons rubriker! Och inlägg ^^. Ser fram emot att se fler av dem. (Och mindre siffror!)

Erica! Du anar inte hur jag försökt lägga upp bilder! Dessvärre verkar alla internetuppkopplingar jag kommer åt vara antingen överutnyttjade eller superdåliga. Så hittills har det inte gått något vidare. Men jag jobbar på det!

Vill påminna alla om att skicka mejl till mig! Eftersom jag inte kan stalka er på hemmaplan längre behöver jag lite assistans från er sida! Skvaller eller djupa filosofiska diskussioner – jag är öppen för allt! ;)

Igår natt satt jag och pratade med en av våra Stage Staff, Vicky. Hon ser ut att vara en sån där riktig nörd. Ni vet en sån som tog med sig sina Pokémonkort till skolan lite för högt upp i årskurserna. En sån som folk gör narr av bakom hennes rygg. Och faktum är att det är precis sån hon är. Men jag tycker att hon är så himla fascinerande, för hon är en av få (faktiskt en av två) som jag träffat som behandlar alla människor precis likadant. Oberoende av kön, ålder, position eller bakgrund handskas hon med varenda människa på exakt samma sätt. Öppet, ärligt och krasst. Sen kan man ju dividera med sig själv över huruvida man gillar hennes personlighet eller inte, men jag tycker det är så häftigt att se henne tilltala sin chef på samma sätt som när hon vänder sig till mig. Inte ovänligt på något vis, men som om han vore vanlig människa.

Och det är han ju faktiskt, men ärligt talat, hur många ser i första hand sin chef som just chef och inte som vanliga människa? Jag gör det, helt klart.

Och trots att det är mer regel än undantag att folk anser sig själv vara fördomsfria och öppensinnade så är då så sällsynt att se det i praktiken. Jag tycker själv att jag är både ock, men jag inbillar mig inte för en sekund att jag har samma sätt mot alla personer. Jag tar olika roller i olika sammanhang, utifrån vad som efterfrågas i gruppen eller vad som förväntas ifrån mig. Och ingen roll är väl nödvändigtvis sämre än någon annan, eller mindre ärlig, men de är helt klart olika. Man väljer helt enkelt vad man säger och hur man gör det i olika sammanhang.

Men inte Vicky då. Och jag antar att det är därför ingen riktigt verkar gilla henne i början. Hon har varit här några veckor och i början bjöd folk inte ens med henne ut, för hon kändes liksom konstig. Men jösses, hon växer. Tror att det man först har emot henne är att hon inte tar den roll som förväntas av henne, utan att hon är på samma sätt som hon är hemma. Och innan man hunnit anpassa sig till det (eller snarare innan gruppen hunnit anpassa sig) så är det nog lätt att man klassar henne som ”weird”. Fast jag tycker hon är cool. Det måste krävas en enorm självdistans, eller en enorm brist på sådan, för att så totalt strunta i vibbarna från andra människor.

Det som slog mig i natt var hur som helst det märkliga faktum att när man för en gångs skull stöter på någon som faktiskt motsvarar idealet att ”vara sig själv” så är ens första reaktion att hon är konstig. Tycker det säger en del om vad som verkligen är konstigt med oss människor.

Jag blev just mördad!

Häromdagen drog Bryce, the Dance Captain, igång ett livespel som heter Assassins, och som går ut på att man ska ”döda” någon genom att sätta ett klistermärke på något han/hon ska äta eller dricka, eller rakt på denne någon om han/hon är ensam någonstans. Vem man ska döda beror på vems namn man drog upp ur en hatt under spelets första dag.

Jag lyckades få Romy från Sport Staff. Och nej, jag vet inte heller vem det är. Men det spelar ju ingen roll längre eftersom jag precis dog…

Det var Brad, som har som jobb att befinna sig i en Shrekkostym ett antal gånger i veckan, som tog kål på mig. En kul snubbe faktiskt. Såhär riktigt härligt nördig. Hur som helst så hjälpte hans flickvän honom genom att börja prata med mig tills vi var ensamma i en korridor, och sen gick hon, samtidigt som Brad smög upp bakom mig och – smack – jag var död. Det var dock snyggt gjort så jag känner mig inte överdrivet ledsen. Men nästa gång vi spelar, då blir det till att hämnas…

Hade två shower förut, där jag försökte tänka på Barbis kommentarer utan att glömma bort allt annat (som jag nästan gjorde under tech runen), och det gick faktiskt riktigt bra. Kände att jag var närvarande, att jag gav en god show (jösses, jag kommer inte på hur jag ska säga det på svenska) och att jag hade kul! Skönt.

Håller på att samla in videofiler på showerna från andra skepp just nu. Audrey har en hel del, och Jodeyne och Sean har ju förstås alla. Ska bli kul att se, så man har lite att jämföra vår med. Folk säger dock att vår är bland de bästa i flottan. Bara Mariner of the Seas verkar ha en bättre show. Men den handlar om cirkus, och det känns som om det är ett ganska tacksamt tema. Jag återkommer med min personliga åsikt när jag skaffat mig en!

Ska snart iväg och klä på dansare i teatern. Hade en diskussion häromdagen om huruvida vi ska byta roller och göra de som är påklädare till spotlightsare och vice versa, eller om vi ska ha kvar våra roller, när den nya dance casten kommer. Personligen skulle jag gärna lära mig spotlightsen, men påklädningen är också ganska rolig. Det enda är att man inte får någon chans att se showen då, eftersom man alltid måste vara backstage. Tror dock inte diskussionen kom så särskilt långt, så det blir väl till att vänta och se och hoppas på det bästa…

So long, folks!

Jag gillar verkligen Barbara, även kallad Barbi. Hon har hållit på med show i tio års tid och är så proffsig så det är inte sant. Hon har förmågan att göra alla rörelser likadant varje gång – utan att det ser tråkigt eller stelt ut. Hon är dessutom världens snällaste och omtänksammaste, utan att för den skull vara mjäkig. Hon är en sån där typisk östereuropé dom är rakt på sak och säger precis vad hon tycker – det här gillar jag inte, smack, det här är bra, bam. Jättehärligt tycker jag. Inga omskrivningar, inga tolkningar, bara ren fakta.

Igår startade hon sitt nya projekt – att göra mig till en showgirl. Och seriöst, jag är så tacksam. Fick nämligen ett mejl från THE BOSS, Sylvia, häromdagen, där hon beskrev allt jag gjorde dåligt. Egentligen var det väl inte så tunga grejer, mer såna där småsaker som gör skillnaden mellan bra och WOW. Och för att förstå vad som ska ändras på vilket ställe behöver man vara rutinerad. Och det är Barbi. Så igår hade hon hårdträning med mig framför spegeln. Fick lära mig  hur man står i FLEX, som är ett speciellt showgirl-sätt att ha benen när man står stilla, hur man pointar foten samt hur man står rakt. Innan tyckte jag att jag ändå hade ganska okej hållning. Tänk vad fel man kan ha…

Idag hade vi tech run – genrep – och jag försökte tänka på alla nya sträckningar och ställningar och tittningar och hej kom och hjälp mig, det var svårt. Vi får se vad som händer under veckans shower…

Ska förresten passa på att informera om att vi snart kommer att få en gästskribent här på bloggen. Det är vår kära Anton som ska försöka sälja in kryssningar i Medelhavet! Den tredje september går han nämligen ombord på Adventure of the Seas, som är ett skepp av något mindre storlek än mitt (men fortfarande sjukt stort), och som fram till november kommer segla i Europa innan hon gör en transatlantisk resa över till Karibien. Dessvärre anländer Adventure till Puerto Rico samma dag som mitt kontrakt slutar, vilket gör att vi inte kommer att kunna ses. Om vi inte hittar på nåt spejsat, förstås…

Hur som helst kommer ni snart att kunna läsa inlägg av två konståkare som på något vänster råkat hamna i turistindustrin. (Varför läste vi inte spanska?) Tror att det kan bli spännande att få se saken ur manlig synvinkel också. Så känn ingen press eller så, Anton, men vi ser fram emot långa redogörelser om såväl sevärdigheter som skeppsliv. Och var man kan hitta bra shopping förstås. Om ni är sugna på att veta vart Adventure kommer segla så kommer det snart publiceras en länk där man kan se alla hamnar hon kommer att befinna sig i medan Anton är ombord. Eller hur, älskling? ;)

Enjoy my friends!

Jag hade just en riktigt bra show. Inte tekniskt perfekt, men den kändes ändå bra. Nu börjar jag fatta vad Jodeyne pratar om när hon säger att det inte är elementen som är viktigast. Det är helheten. Känslan. Och idag kändes det bra.

Igår var också en bra dag. Vi var i St Maarten i Guadeloupe. Det är ett jättefint ställe, faktiskt den finaste hamn vi lägger till i, enligt mig. Hade hört att de skulle ha ett McDonalds med bra internet, så dit begav jag mig efter att ha gått shoppinggatorna upp och ner några gånger. Jag vet inte huruvida den där internetuppkopplingen var något vidare, eftersom den var trasig, men helt seriöst, milkshakesen häromkring är gigantiska. Bad om en medium och fick något som närmast skulle betecknas som extralarge hemma. Inte undra på att folk växer mer på bredden än på längden i den här delen av världen.

En bidragande orsak till gårdagens härliga känsla var att jag bara jobbade 45 min på hela dagen. Senare på kvällen firade vi Kellys födelsedag – som visade sig inträffa samtidigt som Indien nationaldag. Det var faktiskt rätt bra tajming där, eftersom indierna (det finns rätt många av de ombord) ställt till med brakfest back deck och bjöd på alla möjliga indiska rätter. Samt tårta! Det var så spännande att smaka på riktigt riktig indisk mat. Vissa saker var så starka att det kändes som om det ångade ur öronen på en, men andra grejer, som nån cool risliknande grej, fast röd och betydligt slätare, var hur god som helst! Och de är ena riktiga hejare på bröd! Blir nästan lite taggad på att åka och hälsa på min indiske kompis (eller nåt åt det hållet – egentligen bygger vår vänskap nog mest på att han alltid börjar snacka med mig när vi stöter på varann i korridoren) Belvin när vi kommer av den här båten, bara för att lära mig laga till den där rätten.

Things have started to settle in, so to say. Snart ska jag iväg på ett möte där vi ska försöka få Jodeyne att ge oss bättre All Skate-scheman. Istället för en session här och där under hela veckan har vi hellre några stora block av dem och en helledig dag någon gång ibland. Som för mig igår till exempel. Att komma in för 45 min kändes ju ganska onödigt, när man tänker efter. Istället hade jag ju kunnat göra… hmm… typ ingenting, eftersom vi var ute till havs, men ändå. Jag hade haft möjlighet till att göra någonting jättespejsat, och det är ju det som räknas. Så det så! ;)

Min rumskompis heter Erin, och hon jobbar som assistent i Port & Shopping-disken. Det innebär i princip att hon jobbar jämt. Men vi hade trots allt ett litet lära-känna-varandra-samtal häromdagen. Hon kommer från New York och är egentligen utbildad inom ”health and nutrition”, och har tidigare hållit på med någon form av konsultjobb för hur företag ska kunna bli hälsosammare för sina anställda.

Hennes pojkvän jobbar dock på skepp, med just Port & Shopping, och eftersom Erin ville vara med honom slutade hon på sitt jobb och ansökte hit istället. Och hon fick ju jobbet. Dock satte de henne på fel skepp. Så vi är lite i samma sits hon och jag, och det är ju alltid något att bygga en relation kring.

Igår var för övrigt en övervägande trevlig dag. Trots att jag låste mig själv ute (igen), och fick springa runt halva skeppet innan jag lyckades övertala en Security att släppa in mig, och trots att vi hade en två timmar lång säkerhetsövning. Övningen var planerad, men inte desto mindre irriterande för det. Jag och en av dansarna, Freddie, hade av en slump kommit på att vi båda gillade sushi och därför beslutat att besöka en välkänd sushirestaurang i St Thomas efter övningen. Man kan väl säga som så att vi var väldigt hungriga när vi kom dit. Dock fick vi sällskap av Joey också, och vi hade riktigt trevligt. Jag tror att det är nåt på gång mellan Freddie och Joey, och det är rätt kul att diskret påpeka det lite då och då. Vi hoppas alla på att det ska hända nånting, eftersom Joey då kommer att få bjuda alla på cupcakes. Det är en regel vi har nämligen; att om man har ett one night stand måste man bjuda hela casten på donuts eller cupcakes. Joey har redan gjort det en gång, så det finns potential för att det ska hända igen…

Cupcakesen man kan köpa på båten är för övrigt gudomliga. När jag kommer hem ska jag så hårt ha ett cupcakesparty. Det är liksom inte bara vanliga tråkiga muffins det handlar om, utan små skapelser med världens glasyr och dekorering. Känns som om jag kan komma att utveckla en ny hobby här…

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah. Min hjärna är mörbultad, urvriden och slutligen friterad. Spenderade sju timmar i solen i Cococay i morse, delandes ut simfötter till snorkelentusiaster. Det var… länge. Kännde verkligen hur mitt personliga snorkelintresse dämpades för varje timme som gick.

Men, det positiva är att jag kanske kan få komma att utbilda mig till ”chaser” på jetski-tourerna. Det innebär att jag åker längst bak och jagar på de som kör för långsamt. Det vore awesooooome! Sju timmars hojåkande på vatten (typ) vore ju betydligt mer upphetsande än sju timmars snorklande på land.

Och, det bästa av allt: Igår var det en amerikansk gäst som frågade mig om jag var från England; ”according to your accent”. He made my day. Blir fortfarande glad när jag tänker på det.

Engelskan känns faktiskt lättare nu, mer obehindrad, även om jag blev lite besviken över hur platt den lät när jag hörde mig själv på telefonsvararen förut (jag råkade låsa mig ute och hoppades att min rumskompis skulle komma till undsättning – nåt ska man väl ha dem till).

Jag vet för övrigt fortfarande inte vad min rumskompis heter, men hon är sjukt trevlig. Och hon stannar i sju veckor! Äntligen dags för mig att stadga mig verkar det som, efter hela fyra veckor ombord. Kan i och för sig inte fatta att det gått så lång tid – det är lite som när man är på läger, varje dag känns visserligen oändlig, men veckorna flyter av någon anledning ihop till ingenting.

Sen måste jag påpeka hur glad jag blir för era kommentarer – det är jag alldeles för dålig på att göra. Det är så upplyftande att logga in och se att folk faktiskt bryr sig om hur jag har det. Det är inte alla som har sån tur.

I natt ska vi ha en fest för Dale, ljusteknikern i teatern, eftersom han ska bli förflyttad till ett annat skepp nästa vecka. Det känns synd. Jag gillar honom. Han är lugn och sansad mest hela tiden, och har en sån där cynisk humor som vore förfärlig att höra på jämt men som gör sig så bra i gruppsammanhang. Dessutom har han bara en arm. Det är så coolt att se honom uppe i ljusbåset, knappandes på något av sina fem tangentbord med bara sin vänsterhand. Han är tydligen en duktig pianospelare också. Förhoppningsvis blir han tillräckligt full i natt för att vi ska kunna övertala honom att spela nånting.

Anledningen till att han åker är att Audreys pojkvän har kommit och ska ta över hans jobb. Lite elakt faktiskt. Det är ju ingens fel förstås (i alla fall ingen häromkring), men själva grejen känns skum. Dessutom är den nya killen en väldigt dryg och snofsig fransman (en sån där riktig stereotyp), så vi är alla lite smått nedstämda just nu.

Jag saknar en riktig kräftskiva. Fast jag tröstar mig med att jag, om jag hinner igenom de 200 första sidorna i min dykbok, kanske kommer få dyka med delfiner inom en månad. Vattendjur som vattendjur, menar jag.

Kom just tillbaka till skeppet efter att spenderat morgonen i Orlando, och jag måste bara säga att jag blir så himla glad varje gång jag öppnar bloggen och ser alla kommentarer. Det känns så värt att skriva då.

Idag tänkte jag att jag skulle ta tag i min dykarkurs – har tagit reda på att det kostar 250 dollar för ett open water-certifikat. (Är det ett rimligt pris, Anki?) Ska bara få tag i Kelly, en i Stage Staff, som också vill gå kursen, så ska vi gå upp och anmäla oss. Ska bli spännande.

Fick ett mejl från Sylvia förut också, hon som anställde mig här. Hon skrev en lång utläggning om allt jag inte gjorde bra under min första showvecka. Hon verkar inte förstå bedriften i att jag över huvud taget överlevde.

Jag har fulländat mitt införskaffande av sängkläder. Känns bra. Nu vet jag att det bara är min före detta svett jag kommer sova i.

Ska få en ny rumskompis idag. Hon är den nya assistenten till Rachel i Port & Shopping-disken. Har dock bara mött hennes väskor so far. De är röda.

Är strax dags för gästernas säkerhetsövning. Jag vet inte om jag sagt det, men nu när jag fullgjort mina trainings är jag Muster Station Leader, vilket innebär att jag bossar över 144 gäster i en halvtimme/vecka (och i en nödsituation). Känns lite sådär smålöjligt när jag kommer in där och vet absolut minst av alla, men ändå ska vara chef för mina tre assistenter. Första gången hittade jag inte ens räkneapparaterna jag skulle använda. Andra gången visste jag däremot precis var de fanns. Problemet var att de inte funkade. Så en av mina assistenter fick berätta för mig hur och var jag skulle hitta en namnlista som skulle prickas av för hand enligt ett avancerat system. Antar att det inte kan gå sämre idag.

Håll tummarna för mig!

Jag börjar trivas mer och mer här. Senast vi var i Cozumel hängde jag med de andra på ett event som hette Salsa and Salsa och som gick ut på att man först lärde sig göra salsa, och sen dansa salsa. Guacamolen jag och Mikey gjorde var fantastiskt! Fast dansandet struntade vi i och gick och badade istället. Det är helt underbart att bada i havet häromkring. Jag skulle kunna bosätta mig däri, helt ärligt. Det är så himla skönt att inte ens behöva fundera på huruvida vattnet är kallt eller inte, eller om det är dålig botten. För inget av det är fysiskt möjligt här, och det underlättar livet ganska dramatiskt. I alla fall strandlivet…

Igår var det farewell-show – sista dagen på kryssningen – och som alltid gick vi därefter upp till Windjammer och åt middag. Vi spenderade nästan hela middagskonversationen på att konspirera om hur vi ska få till förändringar i schemat. Som det är nu får vi nämligen en All skate-session här och en där, utspritt över hela veckan, istället för ett stort sjok under någon dag så att man kan vara ledig resten.

Jag kan väl tycka att det långa samtal som ämnet gav upphov till lite var att göra en höna av en fjäder – det är la bara att fråga Jodeyne? – men det var ändå rätt okej, med tanke på att folk faktiskt tog hänsyn till min åsikt och mina förslag. Men dagens mest minnesvärda samtal utspelade sig back deck med Joey framemot småtimmarna. Han sa bland annat att jag var mycket roligare än Lucie (tjejen som var här innan mig och som jag ersatte). Och det var så skönt att höra! Annars är alla jämförelser oss emellan alltid av typen  ”Lucie brukade…”, ”Lucie var bra på… kan du också?”, vilket börjat bli lite irriterande.

Men det var som sagt ett ganska trevligt samtal vi hade igår natt. Kom in på relationer och allmän syn på livet, och plötsligt utbrister Joey;

”Jag fattar inte hur du kan veta så mycket om sånt här när du är så liten.”

Tja, det är väl också en form av erkännande antar jag…

Igår råkade jag börja snacka med bartendern som jobbade back deck. Hade gått dit för att dricka kaffe och vara lite social, men det fanns ingen jag kände där, så jag tänkte att jag lika väl kunde sitta vid bardisken som ensam vid ett bord. Bartendern var en jättetrevlig ukrainska som hette Polina (fast latten hon gjorde var urusel). Hon var tillsammans med en indier som hon träffat ombord, och hon förvånade mig genom att säga att hon älskade det här stället och inte längtade hem ÖVER HUVUD TAGET. Alla man pratar med brukar alltid sakna nånting från hemlandet – om inte familjen så är det maten eller kulturen eller bara den egna sängen. Men Polina sa att hon gärna skulle stanna ombord hela livet utan att ha semester, om det var vad som krävdes för att slippa åka tillbaka till Ukraina. Och plötsligt, apropå ingenting, frågade hon mig:

”Sweden is a kingdom, right?”

”Well, yes”, svarade jag, lite smått förorättad av någon anledning. ”But the king has no power.”

”That’s a shame”, sa Polina då, och jag måste ha sett frågande ut, för hon fortsatte att berätta någonting som verkligen gav mig ett annat perspektiv på makt och politik.

Polina menade på att det allra bästa var att ha en diktator, för då gjorde folk i alla fall vad de skulle. Nu litade ingen på någon i Ukraina och all skatt och alla lån landet tog hamnade i statsrådens egna fickor. Ingen respekterade de som styrde, vilket resulterade i att ingen heller respekterade lagen. ”During the Soviet era, people at least knew what was expected of them.”

Det var intressant att höra henne prata, för hennes sätt att tänka var så totalt annorlunda från allt jag någonsin hört. Politiskt inkorrekt, skulle vi nog kalla det. Men för henne var diktatur inte ett fult ord. För henne betydde det framgång, någorlunda vällevende och trygghet. Sättet hon uttalade  deras nuvarande statsskick – republik – kan liknas vid hur vi talar om just diktaturer.

Det är så spännande att prata med folk sådär. Det vidgar ens vyer, och får i alla fall mig att inse att saker kanske inte är så konstanta som vi lär oss. När det handlar om mänskliga handlingar ligger rätt och fel alltid i betraktarens ögon. Det gör oss dock sårbara, eftersom vi så lätt kan ledas till en bestämd åsikt utan att vi ens är medvetna om det. Utan att vi tänker på det.

Det är nog däri det ligger – att vi har en benägenhet att sluta tänka själva. Färdiga paketlösningar – det alla andra gör/säger/rekommenderar – känns enkelt, går snabbt och ger en det man förväntar sig. Maximal utdelning till minimal möda. Man tillhör en grupp. Man definierar sig själv. Man blir någon, må så vara att man är precis som alla andra.

Det ligger någon form av attraktionskraft i att passa in, och det är väl fullt naturligt eftersom det förenklar livet, vilket ökar chansen att överleva, om man ska se krasst på det. Och det är okej att följa strömmen, ofta är det en nödvändighet, men det viktiga är att reflektera över vad det egentligen är man gör, ser och känner. Annars stannar världen av. Följer i gamla hjulspår tills spåren är för djupa för att man ens ska kunna se kanterna.

Sen har väl diktaturer historiskt sett inte direkt främjat fritänkande – men just vetskapen om att man någonstans anser att det vi tycker är fel egentligen är rätt tilltalar mig. Världen rör trots allt fortfarande på sig. Det man dock kan fråga sig är om vi västländer verkligen hänger med i svängarna…

Idag hade vi något som kallas ”Make a Wish” efter vår sista show. (Båda två gick faktiskt grymt bra idag!) Make a Wish foundation är en förening som samlar ihop pengar, för vilka de låter handikappade barn och deras familjer få en önskan* uppfylld. (*Inom rimliga gränser naturligtvis, trots att det är ett amerikanskt påfund…) Några väljer att åka på kryssning och som det goodwill-företag RCI är låter man de här utvalda familjerna träffa konståkarna efter någon av showerna och prata lite och ta kort. Det var andra gången jag var med på det, men förra veckan hade jag ingen aning om vad vi egentligen sysslade med, så jag stod mest och försökte låta bli att se förvirrad ut.

Idag var det dock annorlunda. Två pojkar, med någon form av autistisk störning som också tog sig fysiska uttryck, och deras föräldrar och kanske farmodern satt och väntade på oss efter att resten av publiken hade gått. Och de här pojkarna, de rörde mig i djupet av min själ. För det första påminde de lite om David, för det andra var de enormt charmiga, och för det tredje lyste deras ögon av alldeles oförställd glädje. Det var så tydligt att vi hade gett dem en upplevelse för livet, och det kändes stort. Viktigt. Och så enkelt för oss. Fem minuter efter sista showen. Småprat, ett foto, sov gott och enjoy the rest of the cruise. Och de kommer aldrig glömma oss.

Jag kommer för övrigt nog aldrig glömma dem heller. Den ena pojken, Jake, hade en tröja i precis samma färg som Sean hade på sina dräkt, så vi skojade om att han kunde slänga runt Jodeyne i dödsspiraler och twistar istället för Sean i fortsättningen. Jag vet inte om han förstod hela resonemanget, men bara grejen att han liknade en av oss gjorde honom så överlycklig (i ordets sanna bemärkelse) att jag fick tårar i ögonen. Det var nog de bästa fem minuterrna jag haft under hela den här resan.

Kanske är det det man måste försöka fokusera på, när allting känns jobbigt och oinspirerat, att kanske gör jag någon lycklig genom att bara göra det jag ska idag. Kanske kan jag ge någon ett minne, om inte för livet så i alla fall för en stund.

För naturligtvis ger allt man gör, och inte gör, konsekvenser. Vissa är konkreta – som att resultatet av att spika ihop en massa brädor blir ett hus – medan andra är mer abstrakta – som att ett leende till busschauffören får honom att trots allt tro på mänskligheten och därför bromsa in mjuk vid nästa stopp, vilket gör att tanten med alla matkassarna inte ramlar och att du således slipper ta dig ur bussen genom ett mindre hav av apelsinjuice. Små saker som egentligen inte spelar någon roll, men som i slutändan visar sig vara det som är viktigt. Det som man säkert inte minns med hjärnan om en vecka, men som man känner inom sig hela livet. Det finns ett fint citat apropå det. Som så ofta när det kommer till fina ord tas kärleken som exempel, men egentligen kan det appliceras på vad som helst. Jobb, glädje, frid, drömmar, eller helt enkelt livet som sådant:

Det är inte de stora sveken som dödar kärleken, utan bristen på de små omsorgerna.

Det är synd att man inte tänker på det oftare.

De nya erfarenheterna verkar aldrig ta slut här. Det slog mig häromdagen att när man kommer ombord på ett skepp som det här så blir det till att lära om alla vardagsrutiner. Ingenting funkar som hemma. Inte ens toaletterna ser likadana ut. Det är lika spännande som skrämmande.

Igår bestämde jag mig för att anmäla mitt intresse till att extrajobba i Labadee och Cococay – områden helt ägda av RCI – eftersom där ändå inte finns så mycket att göra om man är crew. Tydligen behövde de folk för de slängde in mig redan idag. Har stått sex timmar och fått folk att fylla i waivers (såna där långa dokument som alla skriver under att de läst utan att ens ha kollat in rubriken) för jet ski åkning. Faktiskt inte alls så tråkigt som det låter – tiden gick riktigt fort. Dessutom kom någon bekant till Michael med färska mangos till oss. Och då menar jag verkligen färska. Han hade plockat dem från ett träd en timme tidigare.

Och, jag skojar inte, det var det godaste jag någonsin ätit! Det vore ett skämt att jämföra dem med det vi kallar mango hemma. Om man kunde skicka smak och lukt över nätet skulle ni förstå vad jag menar.

Det enda som är synd är att jag aldrig mer kommer kunna uppskatta mango hemma.

So far, so good. Hade två shower igår, som i stort var bra, men jag föll på en flip i mitt solo, vilket grämer mig NÅGOT. De andra verkar dock ta det chill – sånt som händer typ. Just den biten har jag lite svårt att få in i skallen. Hade förväntat mig en sträng tillsägelse, nästan en varning, men Jodeyne verkade bara oroa sig för min blödande armbåge (isen blir ganska uppåkt mot slutet)…

Snart ska jag iväg på min absolut sista training (jag vet, jag trodde också det var över), och sen har jag två All skates ikväll. Rätt chill dag faktiskt. Förhoppningsvis har jag odlat lite solbränna också.

För övrigt träffade jag på ett gäng stockholmare som var här på semester. Tyvärr var det inte rätt stockholmare…

Det går utför med världen. Dagens barn och ungdomar blir totalt handlingsförlamade om ingen ger dem exakta instruktioner om hur saker och ting ska göras. Och knappt ens då går det som det ska. Om det alls rör på sig, vill säga.

Håller på att bli galen på alla ungar som inte kan knyta sina skridskor. Lär man sig inte logiskt tänkande nu för tiden? Om du har en meter snöre och fyra krokar betyder det inte att du ska göra en knut längst ner och sen knöla in snöret i skridskon. Jag menar, visst är skeppet påkostat, men vi dekorerar inte våra All skate-skridskor.

Fast vad som stör mig ännu mer än de uppenbart tankebefriade gästerna (de är faktiskt inte barn allihop), är alla bortskämda snorvalpar som, trots att de faktiskt är fullt kapabla att göra det själva, kräver att jag ska knyta deras skrillor. Okej en gång, men när man är inne på tredje paret, eftersom de första två inte ”kändes bra”?! (Klart det inte känns skönt om man vant sig vid flip-flop under en veckas tid…)

Och slutligen, det värsta av allt (ni kommer inte tro mig): alla medelålders människor som åker rullstol – för att de inte orkar gå. Filmen Wall-E var uppenbarligen inte så mycket före sin tid som den utspelar sig.

Över huvud taget är daltandet med alla och envar en nagel i mitt öga. Som idag, när en tjej föll på sin svanskota på isen. Vad gör de, om inte hämtar henne med bår! Det var nära att jag fick följa med ner till sjukstugan för att få någon lugnande medicin jag också – jag höll seriöst på att smälla av.

Eller i förrgår, när en 15-årig tjej som uppenbarligen ramlat och skrapat knät och armbågarna (okej, det var ett ganska ordentligt skrapsår) fick åka rullstol till sjukstugan. Förlåt, men olyckan är väl redan skedd? Jag är ganska övertygad om att hon kommer se var hon sätter sina fötter i fortsättningen.

Om någon skulle få för sig att starta krig med USA skulle jag rekommendera dem att handla under de närmaste åren, för då kommer det ännu inte att finnas tillräckligt med rullstolar för att skjutsa alla som fått ont i magen av rädsla till sjukhuset, och således kommer befolkningen att handelsförlamas, varefter kriget lätt kan vinnas.

För övrigt fortsätter min magkänsla att säga mig att dollarn inte kommer att stiga på länge.

Mycket har hänt sen sist. I onsdags hade vi två shower, som faktiskt inte var alls lika nervösa som den första. I den tidiga showen råkade jag dock fastna i Seans skridsko efter ett lyft och föll pladask på ryggen, i öppningsnumret. Hallelujah. Men den senare gick desto bättre – då lyckades jag till och med ha roligt! Det var också då jag förstod varför folk gör det här i 15 år.

Hade en show idag med, som också var rolig. När man börjar slappna av lite mer känns inte elementen lika svåra heller. Man leker med det liksom.

Började träna dubbel axel igen på uppvärmningsisen – den har varit lite vresig sedan operationen. Målet blir att köra den i mitt solo innan kontraktets slut.

Snart ska jag upp till fotografen och ta en bild som, tillsammans med mina meriter (som känns ganska mediokra i jämförelse med de andras världsmästerskapstitlar), ska visas på skärmar innan showen börjar. Kul grej faktiskt, och ännu roligare är att jag slipper sminka mig inför det – tack vare dagens show är det redan gjort.

Ska passa på att bifoga en varning till alla befintliga och blivande lösögonfransanvändare: Om du vill återanvända dina fransar, skölj inte av dem efter användning. Det ger ungefär samma resultat som att limma ihop dem och sedan försöka kamma isär dem; fluffigt.

Igår var en cool dag. Hade för det första nästan inget jobb att göra, bara två All skate-sessioner, och dessutom låg vi, på grund av en hurricane, i samma hamn som Oasis of the Seas – världens största kryssningsfartyg. Som crewmedlemmar fick vi tillåtelse att gå ombord och ta oss en titt.

Oasis är enorm. Det känns inte ens som om man är på ett skepp. När man går på The Royal Promenade kunde man lika gärna varit i en galleria. Det finns en park ombord, världens soldäck, gym och solarium (ett sorts överbyggt utedäck med fantastisk utsikt), massor av restauranger samt hur mycket fritidsaktiviteter som helst.

Men bortsett från det var jag faktiskt inte så imponerad. Visst, hon är stor, med Freedom är så mycket snyggare inrett, tycker jag. På Oasis har man kört en modern, stilren design, medan man på mitt skepp får en känsla av lyx – vilket jag tycker är något som hör till när man åker på kryssning.

Jag och Mikey (vår amerikanske Michael) kom överens om att vi gärna skulle åka på kryssning på Oasis eller systerskeppet Allure, men inte jobba där. Det är helt enkelt för stort. Att hitta i crew areas på Freedom är svårt – och ska man från ena änden till den andra får man gott räkna med fem minuters promenad – men på Oasis verkar det omöjligt. Det är dubbelt så många anställda där, och minst 50 % fler gäster. När vi låg i samma hamn som henne var det totalt nästan 14 000 människor som kom till Cozumel, en liten Mexikansk ö. Jag tvivlar inte på att vi fördubblade invånarantalet den dagen.

Efter Oasis-touren åkte jag och Mikey in till stan för att skaffa lite tyger och blixtlås och sånt till våra dräkter (Mikey är vår kostymör när den professionella kostymören inte är ombord) och därefter var det tänkt att alla konståkare och dansare från de två skeppen skulle mötas på Park Royal, ett hotell i närheten av hamnen. Dock visade det sig att alla day pass på hotellet var slutsålda, vilket inte gjorde mig så mycket eftersom jag ändå inte hade någon länge saknad vän jag ville träffa där. Mikey blev dock lite nedstämd, och när de tillslut lyckades skrapa fram ett day pass gick han in, medan jag hängde med Barbie (Barbara) och hennes man Michael till ett annat hotell i närheten. Där åt vi lunch och låg på stranden några timmar. Och jag badade, för första gången här, i havet! Det var helt fantastiskt! Barbie lånade mig Michaels snorkelset, och jag blev helt fascinerad. Fiskarna är inte ens rädda för oss här. Man kan simma 20 centimeter ifrån dem, och de fortsätter bara smaska i sig alger (och diverse matrester från entusiastiska fiskmatar-turister, antar jag) utan att bry sig ett jota. Där fanns alla möjliga akvariefiskar – fast 10 gånger större. Svart-vit-randiga, blåa, regnbågsskimrande. Och, som sagt, stora. Den största jag såg var minst lika lång som min underarm+hand, och tjock som mitt lår. Superhäftigt verkligen.

Funderar för övrigt på att ta dykcertifikat här. Man kan visst gå en kurs på skeppet, till ett betydligt lägre pris än på land. I nästan alla hamnar kan man sedan hyra dykutrustning och ge sig iväg. That would be awesome.

Tjaa, vad händer annars? Inte så särskilt mycket egentligen, bortsett från vissa relationsspekulationer bland teknikerna. I tre nätter i rad har nämligen två personer befunnit sig i samma hytt – och de var inte rumskamrater. Väntar med spänning på hur detta ska sluta.

På tal om rumskamrater flyttar min nuvarande ut på söndag. Vi får se vem jag får nästa vecka. Börjar nästan undra om jag ska lyckas med att avverka en per vecka under hela min tid här… Det skulle nog vara någon sorts rekord i så fall.

Den här dagen har varit totally crazy. Kostymören är ombord, så jag har fått några av dräkterna ändrade, försökt men inte lyckats byta mitt seapass som fortsätter krångla, försökt och nästan lyckats byta mina sängkläder, haft en full tech run med smink och kläder och hela kalaset (seriöst, det är lika konditionskrävande att vara backstage som att åka), haft All skate (som i och för sig inte var så buisy) samt agerat påklädare åt dansarna (deras show är helt sjuk vad gäller klädbyten, så jag var ärligt talat mer nervös inför deras show än inför vår tech run). Tror jag kan ha jobbat runt 11 timmar idag. Låter brutalt, jag vet, men det känns faktiskt inte så farligt. Allt är liksom roligt, och varierande framför allt. Egentligen är det ett ganska ultimat jobb det här, för man får verkligen göra många olika saker, utan egentlig koppling till varandra – agera, åka skridskor, dansa, jobba backstage och med spots när dansarna har show, bossa runt gäster under säkerhetsövningarna, serva gäster under All skate samt vara allmänt hjälpsam om någon frågar om någonting. Det enda man inte gör är egentligen kontorsarbete (om man inte är Ice Captain) och kocksysslor.

Just matlagning kan jag faktiskt sakna. Även om det är spännande att testa olika sorters rätter – de är väldigt bra på att servera mat från olika kulturer här – så saknar jag det kreativa i att exprimentera med nya maträtter, eller göra om gamla godingar till nåt lite mer spännande. Det är få saker man får så snabb respons på som just mat. Faktum är att det nog är just det som lockar mig med matlagning, möjligheten att med små medel och ganska liten möda lyckas med nånting som har stor betydelse för de flesta människor. Antar att mitt nästa skeppskontrakt kommer innehålla en kockmössa…

Annars tuffar saker och ting på. Hängde med några av konståkarna och såg på film i crewbaren (man super inte bara där) igår – mycket trevligt men väldigt sent. Är redan nervös inför morgondagens show – starten, alternativt baktändningen, för min karriär som professionell konståkare. Har bränt tungan på en kopp (pappersmugg – amerikaner…) alldeles för varmt, och dessutom dåligt tillrett, kaffe, vilket gör att det gör ont att tugga tuggummi. Showbiz-världen är verkligen tuff…

Men sånt är livet – just smile and (damdamdamdaaa)

Let the show begin.

Det verkar som om amerikanarna har en passion för att göra saker och ting svårare än vad de är. Som till exempel i morse, när alla crew members kallades till crewbaren från kl 4.30 fram till 6.15, för att få en stämpel på sina I-95 (ett dokument som bevisar att man får gå iland i en amerikansk hamn). Efter att ha förundrats över detta fullständigt onödiga mastodontprojekt (vi har ju redan visat dem vårt pass och vårt seapass card när vi fick dokumentet första gången) delgav jag vår ljudtekniker Brian mina åsikter, bara för att få veta att detta görs en gång var tredje månad. Det var i den stunden mitt hopp om att dollarn ska stiga försvann.

Vi låg i Port Canaveral (världens sämsta hemmahamn, enligt trumslagaren Benjamin) idag, så jag passade på att göra ett besök på Walmart, denna omtalade stormarknad som så få har skådat i verkligheten. Ärligt talat, det är överskattat. Som ett ICA Maxi utan provsmaksstationer. Det var dock bra skyltat och personalen var trevlig.

Fick en ny rumskamrat idag (tredje på tre veckor – jag måste varna alla intressenter om att jag eventuellt är hemsk att bo med). En servitris från Bali som heter Ni. Jag ska inte dömma henne för hårt, för hon hade tydligen haft en 24 timmars flygresa hit, men hon verkar lite märklig. När jag kom tillbaka från Port Canaveral hade hon flyttat runt mina grejer och ställt dit sina istället. Hon pratar i princip ingen engelska, men tillslut lyckades jag lista ut att hon frös och visade henne termostaten. Den vred hon upp till max, vilket innebar att när jag kom tillbaka några timmar senare agerade vår hytt världens, troligtvis, första exemplar av en karibisk bastu. Jag skojar inte, det var kondenserad ånga på insidan av min vattenflaska. Men hon ska få en till chans när hon kommer hem framåt småtimmarna sen.

Hade ytterligare en tech run idag. Folket blir trevligare och trevligare, alla utom en viss fransk surpuppa, men det känns ändå överkomligt. Fick fler positiva kommentarer på min prestation idag, så även om det känns som om jag stökar till allting för dem så verkar det ju finnas vissa höjdpunkter i alla fall. Mikey sa faktiskt att de alla var väldigt glada att jag var här, vilket, trots att det bräktes fram på sån där opersonlig hollywood-amerikanska, gjorde mig väldigt glad.

Fick min nya emergency-uppgift idag; Musterstation B9 leader, vilket innebär att jag varje vecka, under gästövningen, ska pricka av att mina 144 gäster har hittat till sin uppsamlingsplats. (Vad jag ska göra i en riktigt nödsituation är jag inte fullt så säker på.) Låter väldigt okomplicerat egentligen, men då har vi återigen amerikanarnas förkärlek för att göra saker jobbigare än vad de är. Istället för att köra en hederlig gammal namnlista så har vi en sjukt avancerad liten dosa som ska läsa av en streckkod på gästernas seapasses. Idén är bra, men problemet är att alla inte har med sig sina kort, att alla kort inte funkar, samt att sökfunktionen för de som har glömt/tappat bort/avmagnetiserat sina kort inte kunde aktiveras. En namnlista hade som sagt varit praktiskt. Folk brukar minnas vad de heter.

Snart är det dags för parad igen – satsar på att inte gå åt fel håll den här gången. Att göra alla stegen till rätt musik får bli lördagens projekt.

Slutligen; tusen tack för alla fina, kloka och tänkvärda kommentarer. Tar dem till mig, allihop!

Det var väldigt länge sedan jag var så nervös som jag var idag. Senast var nog innan långprogrammet på LM 2007, uttagningen till SM i Göteborg. Då gick jag runt i en och samma cirkel – i mina skridskor – ända från uppvärmningens slut tills det var min tur. Om jag inte minns fel åkte jag som nummer fyra i gruppen. Det blev många varv.

Här kände jag dock att jag inte riktigt kunde promenera runt riktigt hur jag ville, vilket i princip resulterade i överdrivet stirrande blick och nervösa ryckningar då och då. Ni vet den där känslan man får ibland; att man för varje sekund som går kommer allt närmare slutet?  Vad slutet innebär kan i och för sig variera, men så värst trevligt är det ju inte. Och så kommer nån från Stage Staff in och säger ”5 minutes” och de andra svarar ”Thank you”. Vadå ”thank you”?! Snarare ”shoot me”…

Men det händer förstås inte, och så står man plötsligt i nån liten skrubb och väntar på att det ska bli dags för entrè (jag är först ut, naturligtvis…), utan att man riktigt vet hur man kom dit. Och så säger de andra till en att gå, och tack och lov lyder benen deras kommandon bättre än ens egna, så man går. Uppför några trappsteg. Nerför några trappsteg. Ut på en ramp. Ner för rampen. Träffar isen.  Glider. Och det går bra. Det går faktiskt bra.

Trots att den där sjuka nervositeten inte släppte förrän efter två nummer (tur att det inte är så mycket hopp i början), och benen darrade hela tiden, så gick det bra. Riktigt bra, för att vara ärlig. Inga floppar, inga fall, inga stora misstag. Och Brian sa att jag såg ut som om jag jobbat professionellt länge. (Vilket för övrigt Joey och Audrey också sa, om min memik.) Det var en fruktansvärd lättnad att få det här gjort. Nästa gång hinner jag säkert ha roligt under tiden också…

Är helt utpumpad, och imorgon har vi två stycken! Förhoppningsvis har min nervositet blivit utbränd lagom till dess, och flytt till Medelhavet eller nåt. Cause you know,