Jag antar att alla kan historien om Atlantis? Den sjunkna ön, ni vet? På Paradise Island på Bahamas har man gjort verklighet av myten och skapat ett enormt hotell-, konferens- och nöjespark-komplex, där allting, från ytterväggarna till restaurangnamnen, speglar temat. Och de har faktiskt lyckats fantastiskt bra. Vi hade inte tid att gå till vare sig akvariumet eller nöjesparken, men bara själva hotellbyggnaden var makalös att se. När jag hittar en internetuppkoppling som är tillräckligt bra ska jag ladda upp foton, för jag tror inte min beskrivning kommer göra det rättvisa.

Förutom hotellet finns det på Paradise Island en del villor tillhörande diverse filmstjärnor och andra som är tillräckligt välbärgade för att lägga ut X antal miljoner på en privat hamn. Dock måste jag säga att man tagit naturen tillvara på ett jättebra sätt när man byggt där – ön gör helt klart skäl för sitt namn.

I övrigt påminde Nassau mig om Baltikum, bara något varmare. Här finns samma sociala klyftor – stora lyxvillor alldeles bredvid fallfärdiga ruckel (jag är förvånad över att de står upp efter helgens vindar). Och då menar jag verkligen bokstavligt talat – jag har aldrig sett ett tak bukta så mycket och fortfarande ligga ovanpå huset.

På nåt vis har jag en känsla av att de där stora husen inte hade varit fullt så stora om dess grannar inte hade varit fullt så eftersatta. Det verkar som om det här är ett ställe där turismen gett landet ett högt BNP utan att något egentligen förändrats för gemene man.

När vi åkte genom staden idag kom jag på mig själv med att undra om det var så det såg ut i Sverige under industrialismen. Hos oss var det ju faktiskt gemene man som fick nog och kämpade sig till en förändring. Jag är högst osäker på om det kommer ske här. Dels känns befolkningen lite för mycket mañana, mañana (det är verkligen sant att folk i Karibien gör saker långsammare än resten av världen – på gott och ont) för att det ska bli nåt av. Dessutom har de en enorm turistindustri emot sig, vars påtryckningsmöjligheter tyvärr nog är lite större än direktör Wall-Enbergs var där hemma i Sverige.

Fast kanske är det dumt att tycka att saker och ting ska vara så som de är hos oss. På det hela taget är jag osäker på om vi är lyckligare nu än vi var för hundra år sedan. Visst att orosmomenten har förändrats från livsviktiga till nästan-faktiskt-inte-alls livsviktiga, men nog stressar de oss minst lika mycket.

Jag tror att man måste skilja på det där. På orsak och verkan. Vad som är tufft för en femåring – som att tappa sin glass – är säkerligen inte lika jobbigt för en vuxen. Men likväl kan en vusen hysa samma känsla som barnet med den förlorade glassen. Bara på grund av någonting annat.

Felet med västvärlden idag kanske ligger i att vi aldrig utsätts för de där riktiga påfrestningarna. Att vi växer upp i en så skyddad värld att det faktiskt blir ett stort känslomässigt problem att förlora den där glassen också när vi närmar oss tonåren. Och hur sjutton ska man då kunna hantera andra misslyckanden?

Man märker väldigt tydligt av skillnaden mellan folk och folk här. Människor från de klassiska I-länderna (och amerikanare och kanadensare i synnerhet) har en betydligt lägre smärttröskel vad gäller det mesta om man jämför med östeuropéer. Asiaterna har en förmåga att skratta åt allting och mellan- och sydamerikanerna stressar helt enkelt inte upp sig över småsaker som att halva CocoCay blåst bort. För dem är det en del av livet.

Och jag vet inte, men kanske är det mer värt att leva livet utan allt det där som nästan-faktiskt-inte-alls är livsviktigt. För att kunna hantera tillvaron när lyckan plötsligt inte går att köpa längre.