Igår natt satt jag och pratade med en av våra Stage Staff, Vicky. Hon ser ut att vara en sån där riktig nörd. Ni vet en sån som tog med sig sina Pokémonkort till skolan lite för högt upp i årskurserna. En sån som folk gör narr av bakom hennes rygg. Och faktum är att det är precis sån hon är. Men jag tycker att hon är så himla fascinerande, för hon är en av få (faktiskt en av två) som jag träffat som behandlar alla människor precis likadant. Oberoende av kön, ålder, position eller bakgrund handskas hon med varenda människa på exakt samma sätt. Öppet, ärligt och krasst. Sen kan man ju dividera med sig själv över huruvida man gillar hennes personlighet eller inte, men jag tycker det är så häftigt att se henne tilltala sin chef på samma sätt som när hon vänder sig till mig. Inte ovänligt på något vis, men som om han vore vanlig människa.

Och det är han ju faktiskt, men ärligt talat, hur många ser i första hand sin chef som just chef och inte som vanliga människa? Jag gör det, helt klart.

Och trots att det är mer regel än undantag att folk anser sig själv vara fördomsfria och öppensinnade så är då så sällsynt att se det i praktiken. Jag tycker själv att jag är både ock, men jag inbillar mig inte för en sekund att jag har samma sätt mot alla personer. Jag tar olika roller i olika sammanhang, utifrån vad som efterfrågas i gruppen eller vad som förväntas ifrån mig. Och ingen roll är väl nödvändigtvis sämre än någon annan, eller mindre ärlig, men de är helt klart olika. Man väljer helt enkelt vad man säger och hur man gör det i olika sammanhang.

Men inte Vicky då. Och jag antar att det är därför ingen riktigt verkar gilla henne i början. Hon har varit här några veckor och i början bjöd folk inte ens med henne ut, för hon kändes liksom konstig. Men jösses, hon växer. Tror att det man först har emot henne är att hon inte tar den roll som förväntas av henne, utan att hon är på samma sätt som hon är hemma. Och innan man hunnit anpassa sig till det (eller snarare innan gruppen hunnit anpassa sig) så är det nog lätt att man klassar henne som ”weird”. Fast jag tycker hon är cool. Det måste krävas en enorm självdistans, eller en enorm brist på sådan, för att så totalt strunta i vibbarna från andra människor.

Det som slog mig i natt var hur som helst det märkliga faktum att när man för en gångs skull stöter på någon som faktiskt motsvarar idealet att ”vara sig själv” så är ens första reaktion att hon är konstig. Tycker det säger en del om vad som verkligen är konstigt med oss människor.