Igår råkade jag börja snacka med bartendern som jobbade back deck. Hade gått dit för att dricka kaffe och vara lite social, men det fanns ingen jag kände där, så jag tänkte att jag lika väl kunde sitta vid bardisken som ensam vid ett bord. Bartendern var en jättetrevlig ukrainska som hette Polina (fast latten hon gjorde var urusel). Hon var tillsammans med en indier som hon träffat ombord, och hon förvånade mig genom att säga att hon älskade det här stället och inte längtade hem ÖVER HUVUD TAGET. Alla man pratar med brukar alltid sakna nånting från hemlandet – om inte familjen så är det maten eller kulturen eller bara den egna sängen. Men Polina sa att hon gärna skulle stanna ombord hela livet utan att ha semester, om det var vad som krävdes för att slippa åka tillbaka till Ukraina. Och plötsligt, apropå ingenting, frågade hon mig:

”Sweden is a kingdom, right?”

”Well, yes”, svarade jag, lite smått förorättad av någon anledning. ”But the king has no power.”

”That’s a shame”, sa Polina då, och jag måste ha sett frågande ut, för hon fortsatte att berätta någonting som verkligen gav mig ett annat perspektiv på makt och politik.

Polina menade på att det allra bästa var att ha en diktator, för då gjorde folk i alla fall vad de skulle. Nu litade ingen på någon i Ukraina och all skatt och alla lån landet tog hamnade i statsrådens egna fickor. Ingen respekterade de som styrde, vilket resulterade i att ingen heller respekterade lagen. ”During the Soviet era, people at least knew what was expected of them.”

Det var intressant att höra henne prata, för hennes sätt att tänka var så totalt annorlunda från allt jag någonsin hört. Politiskt inkorrekt, skulle vi nog kalla det. Men för henne var diktatur inte ett fult ord. För henne betydde det framgång, någorlunda vällevende och trygghet. Sättet hon uttalade  deras nuvarande statsskick – republik – kan liknas vid hur vi talar om just diktaturer.

Det är så spännande att prata med folk sådär. Det vidgar ens vyer, och får i alla fall mig att inse att saker kanske inte är så konstanta som vi lär oss. När det handlar om mänskliga handlingar ligger rätt och fel alltid i betraktarens ögon. Det gör oss dock sårbara, eftersom vi så lätt kan ledas till en bestämd åsikt utan att vi ens är medvetna om det. Utan att vi tänker på det.

Det är nog däri det ligger – att vi har en benägenhet att sluta tänka själva. Färdiga paketlösningar – det alla andra gör/säger/rekommenderar – känns enkelt, går snabbt och ger en det man förväntar sig. Maximal utdelning till minimal möda. Man tillhör en grupp. Man definierar sig själv. Man blir någon, må så vara att man är precis som alla andra.

Det ligger någon form av attraktionskraft i att passa in, och det är väl fullt naturligt eftersom det förenklar livet, vilket ökar chansen att överleva, om man ska se krasst på det. Och det är okej att följa strömmen, ofta är det en nödvändighet, men det viktiga är att reflektera över vad det egentligen är man gör, ser och känner. Annars stannar världen av. Följer i gamla hjulspår tills spåren är för djupa för att man ens ska kunna se kanterna.

Sen har väl diktaturer historiskt sett inte direkt främjat fritänkande – men just vetskapen om att man någonstans anser att det vi tycker är fel egentligen är rätt tilltalar mig. Världen rör trots allt fortfarande på sig. Det man dock kan fråga sig är om vi västländer verkligen hänger med i svängarna…