Idag hade vi något som kallas ”Make a Wish” efter vår sista show. (Båda två gick faktiskt grymt bra idag!) Make a Wish foundation är en förening som samlar ihop pengar, för vilka de låter handikappade barn och deras familjer få en önskan* uppfylld. (*Inom rimliga gränser naturligtvis, trots att det är ett amerikanskt påfund…) Några väljer att åka på kryssning och som det goodwill-företag RCI är låter man de här utvalda familjerna träffa konståkarna efter någon av showerna och prata lite och ta kort. Det var andra gången jag var med på det, men förra veckan hade jag ingen aning om vad vi egentligen sysslade med, så jag stod mest och försökte låta bli att se förvirrad ut.

Idag var det dock annorlunda. Två pojkar, med någon form av autistisk störning som också tog sig fysiska uttryck, och deras föräldrar och kanske farmodern satt och väntade på oss efter att resten av publiken hade gått. Och de här pojkarna, de rörde mig i djupet av min själ. För det första påminde de lite om David, för det andra var de enormt charmiga, och för det tredje lyste deras ögon av alldeles oförställd glädje. Det var så tydligt att vi hade gett dem en upplevelse för livet, och det kändes stort. Viktigt. Och så enkelt för oss. Fem minuter efter sista showen. Småprat, ett foto, sov gott och enjoy the rest of the cruise. Och de kommer aldrig glömma oss.

Jag kommer för övrigt nog aldrig glömma dem heller. Den ena pojken, Jake, hade en tröja i precis samma färg som Sean hade på sina dräkt, så vi skojade om att han kunde slänga runt Jodeyne i dödsspiraler och twistar istället för Sean i fortsättningen. Jag vet inte om han förstod hela resonemanget, men bara grejen att han liknade en av oss gjorde honom så överlycklig (i ordets sanna bemärkelse) att jag fick tårar i ögonen. Det var nog de bästa fem minuterrna jag haft under hela den här resan.

Kanske är det det man måste försöka fokusera på, när allting känns jobbigt och oinspirerat, att kanske gör jag någon lycklig genom att bara göra det jag ska idag. Kanske kan jag ge någon ett minne, om inte för livet så i alla fall för en stund.

För naturligtvis ger allt man gör, och inte gör, konsekvenser. Vissa är konkreta – som att resultatet av att spika ihop en massa brädor blir ett hus – medan andra är mer abstrakta – som att ett leende till busschauffören får honom att trots allt tro på mänskligheten och därför bromsa in mjuk vid nästa stopp, vilket gör att tanten med alla matkassarna inte ramlar och att du således slipper ta dig ur bussen genom ett mindre hav av apelsinjuice. Små saker som egentligen inte spelar någon roll, men som i slutändan visar sig vara det som är viktigt. Det som man säkert inte minns med hjärnan om en vecka, men som man känner inom sig hela livet. Det finns ett fint citat apropå det. Som så ofta när det kommer till fina ord tas kärleken som exempel, men egentligen kan det appliceras på vad som helst. Jobb, glädje, frid, drömmar, eller helt enkelt livet som sådant:

Det är inte de stora sveken som dödar kärleken, utan bristen på de små omsorgerna.

Det är synd att man inte tänker på det oftare.