Det var väldigt länge sedan jag var så nervös som jag var idag. Senast var nog innan långprogrammet på LM 2007, uttagningen till SM i Göteborg. Då gick jag runt i en och samma cirkel – i mina skridskor – ända från uppvärmningens slut tills det var min tur. Om jag inte minns fel åkte jag som nummer fyra i gruppen. Det blev många varv.

 

Här kände jag dock att jag inte riktigt kunde promenera runt riktigt hur jag ville, vilket i princip resulterade i överdrivet stirrande blick och nervösa ryckningar då och då. Ni vet den där känslan man får ibland; att man för varje sekund som går kommer allt närmare slutet?  Vad slutet innebär kan i och för sig variera, men så värst trevligt är det ju inte. Och så kommer nån från Stage Staff in och säger ”5 minutes” och de andra svarar ”Thank you”. Vadå ”thank you”?! Snarare ”shoot me”…

 

Men det händer förstås inte, och så står man plötsligt i nån liten skrubb och väntar på att det ska bli dags för entrè (jag är först ut, naturligtvis…), utan att man riktigt vet hur man kom dit. Och så säger de andra till en att gå, och tack och lov lyder benen deras kommandon bättre än ens egna, så man går. Uppför några trappsteg. Nerför några trappsteg. Ut på en ramp. Ner för rampen. Träffar isen.  Glider. Och det går bra. Det går faktiskt bra.

 

Trots att den där sjuka nervositeten inte släppte förrän efter två nummer (tur att det inte är så mycket hopp i början), och benen darrade hela tiden, så gick det bra. Riktigt bra, för att vara ärlig. Inga floppar, inga fall, inga stora misstag. Och Brian sa att jag såg ut som om jag jobbat professionellt länge. (Vilket för övrigt Joey och Audrey också sa, om min memik.) Det var en fruktansvärd lättnad att få det här gjort. Nästa gång hinner jag säkert ha roligt under tiden också…

 

Är helt utpumpad, och imorgon har vi två stycken! Förhoppningsvis har min nervositet blivit utbränd lagom till dess, och flytt till Medelhavet eller nåt. Cause you know,

 

The show must go on.