Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah. Min hjärna är mörbultad, urvriden och slutligen friterad. Spenderade sju timmar i solen i Cococay i morse, delandes ut simfötter till snorkelentusiaster. Det var… länge. Kännde verkligen hur mitt personliga snorkelintresse dämpades för varje timme som gick.

Men, det positiva är att jag kanske kan få komma att utbilda mig till ”chaser” på jetski-tourerna. Det innebär att jag åker längst bak och jagar på de som kör för långsamt. Det vore awesooooome! Sju timmars hojåkande på vatten (typ) vore ju betydligt mer upphetsande än sju timmars snorklande på land.

Och, det bästa av allt: Igår var det en amerikansk gäst som frågade mig om jag var från England; ”according to your accent”. He made my day. Blir fortfarande glad när jag tänker på det.

Engelskan känns faktiskt lättare nu, mer obehindrad, även om jag blev lite besviken över hur platt den lät när jag hörde mig själv på telefonsvararen förut (jag råkade låsa mig ute och hoppades att min rumskompis skulle komma till undsättning – nåt ska man väl ha dem till).

Jag vet för övrigt fortfarande inte vad min rumskompis heter, men hon är sjukt trevlig. Och hon stannar i sju veckor! Äntligen dags för mig att stadga mig verkar det som, efter hela fyra veckor ombord. Kan i och för sig inte fatta att det gått så lång tid – det är lite som när man är på läger, varje dag känns visserligen oändlig, men veckorna flyter av någon anledning ihop till ingenting.

Sen måste jag påpeka hur glad jag blir för era kommentarer – det är jag alldeles för dålig på att göra. Det är så upplyftande att logga in och se att folk faktiskt bryr sig om hur jag har det. Det är inte alla som har sån tur.

I natt ska vi ha en fest för Dale, ljusteknikern i teatern, eftersom han ska bli förflyttad till ett annat skepp nästa vecka. Det känns synd. Jag gillar honom. Han är lugn och sansad mest hela tiden, och har en sån där cynisk humor som vore förfärlig att höra på jämt men som gör sig så bra i gruppsammanhang. Dessutom har han bara en arm. Det är så coolt att se honom uppe i ljusbåset, knappandes på något av sina fem tangentbord med bara sin vänsterhand. Han är tydligen en duktig pianospelare också. Förhoppningsvis blir han tillräckligt full i natt för att vi ska kunna övertala honom att spela nånting.

Anledningen till att han åker är att Audreys pojkvän har kommit och ska ta över hans jobb. Lite elakt faktiskt. Det är ju ingens fel förstås (i alla fall ingen häromkring), men själva grejen känns skum. Dessutom är den nya killen en väldigt dryg och snofsig fransman (en sån där riktig stereotyp), så vi är alla lite smått nedstämda just nu.

Jag saknar en riktig kräftskiva. Fast jag tröstar mig med att jag, om jag hinner igenom de 200 första sidorna i min dykbok, kanske kommer få dyka med delfiner inom en månad. Vattendjur som vattendjur, menar jag.