Det verkar som om amerikanarna har en passion för att göra saker och ting svårare än vad de är. Som till exempel i morse, när alla crew members kallades till crewbaren från kl 4.30 fram till 6.15, för att få en stämpel på sina I-95 (ett dokument som bevisar att man får gå iland i en amerikansk hamn). Efter att ha förundrats över detta fullständigt onödiga mastodontprojekt (vi har ju redan visat dem vårt pass och vårt seapass card när vi fick dokumentet första gången) delgav jag vår ljudtekniker Brian mina åsikter, bara för att få veta att detta görs en gång var tredje månad. Det var i den stunden mitt hopp om att dollarn ska stiga försvann.

Vi låg i Port Canaveral (världens sämsta hemmahamn, enligt trumslagaren Benjamin) idag, så jag passade på att göra ett besök på Walmart, denna omtalade stormarknad som så få har skådat i verkligheten. Ärligt talat, det är överskattat. Som ett ICA Maxi utan provsmaksstationer. Det var dock bra skyltat och personalen var trevlig.

Fick en ny rumskamrat idag (tredje på tre veckor – jag måste varna alla intressenter om att jag eventuellt är hemsk att bo med). En servitris från Bali som heter Ni. Jag ska inte dömma henne för hårt, för hon hade tydligen haft en 24 timmars flygresa hit, men hon verkar lite märklig. När jag kom tillbaka från Port Canaveral hade hon flyttat runt mina grejer och ställt dit sina istället. Hon pratar i princip ingen engelska, men tillslut lyckades jag lista ut att hon frös och visade henne termostaten. Den vred hon upp till max, vilket innebar att när jag kom tillbaka några timmar senare agerade vår hytt världens, troligtvis, första exemplar av en karibisk bastu. Jag skojar inte, det var kondenserad ånga på insidan av min vattenflaska. Men hon ska få en till chans när hon kommer hem framåt småtimmarna sen.

Hade ytterligare en tech run idag. Folket blir trevligare och trevligare, alla utom en viss fransk surpuppa, men det känns ändå överkomligt. Fick fler positiva kommentarer på min prestation idag, så även om det känns som om jag stökar till allting för dem så verkar det ju finnas vissa höjdpunkter i alla fall. Mikey sa faktiskt att de alla var väldigt glada att jag var här, vilket, trots att det bräktes fram på sån där opersonlig hollywood-amerikanska, gjorde mig väldigt glad.

Fick min nya emergency-uppgift idag; Musterstation B9 leader, vilket innebär att jag varje vecka, under gästövningen, ska pricka av att mina 144 gäster har hittat till sin uppsamlingsplats. (Vad jag ska göra i en riktigt nödsituation är jag inte fullt så säker på.) Låter väldigt okomplicerat egentligen, men då har vi återigen amerikanarnas förkärlek för att göra saker jobbigare än vad de är. Istället för att köra en hederlig gammal namnlista så har vi en sjukt avancerad liten dosa som ska läsa av en streckkod på gästernas seapasses. Idén är bra, men problemet är att alla inte har med sig sina kort, att alla kort inte funkar, samt att sökfunktionen för de som har glömt/tappat bort/avmagnetiserat sina kort inte kunde aktiveras. En namnlista hade som sagt varit praktiskt. Folk brukar minnas vad de heter.

Snart är det dags för parad igen – satsar på att inte gå åt fel håll den här gången. Att göra alla stegen till rätt musik får bli lördagens projekt.

Slutligen; tusen tack för alla fina, kloka och tänkvärda kommentarer. Tar dem till mig, allihop!