Idag har jag shoppat skor (oh, detta börjar likna en modeblogg). Hittade en jättespännande affär i gallerian där de sålde billiga skor och väskor av varierande, eller kanske egentligen inte så varierande utan bara låg, kvalitet. Fick dock tag i vad jag behövde – ett par ballerina (eftersom jag klantigt nog lämnat alla mina hemma) och ett par flipflop (eftersom jag gick sönder mina älskade bronsfärgade som jag haft sen jag var 16). Nu är bara problemet hur jag ska kunna få plats med dessa i mitt redan överviktiga bagage. Antar att det blir till att slänga ut skridskorna.

Stora förändringar sker i casten. Sean var tvungen att åka hem eftersom hans mamma är sjuk, och han kommer inte att komma tillbaka. Tyvärr får jag väl erkänna att det nog inte kommer vara någon, förutom hans fru och en till, som kommer sakna honom. Han var en rätt märklig filur. Märklig mot det aggressiva hållet. Men han slipade våra skridskor bra. Vet inte hur jag ska klara mig i fem veckor till utan att få slipat…

Vi har nu fått reda på att the big boss Sylvia kommer ombord när den nya casten installeras. Det är bara det att hon kommer efter att vi haft vår sista show. Surt. Hade gärna velat åka för henne live, så att hon fick se ansiktsuttryck och publikreaktioner och sånt. Men som vår Production Manager så positivt påpekade (vilket i och för sig var oväntat, eftersom han inte är sådär väldigt positiv av sig) så får vi ju i alla fall möjlighet att prata med henne.

Audrey säger att Sylvia är en snäll kvinna, men att hon har läskiga ögon. Vet inte om det känns lovande eller inte, ärligt talat. Antar att det ger sig med tiden.

Annars består min vardag just nu av världsomvälvande problem som huruvida jag haft mina linser i en månad eller inte, när jag ska få en ny tv, om jag orkar tvätta eller inte (vanligtvis inte), om jag behöver dammsuga eller inte (vanligtvis inte) samt om jag ska sparka igång maintenance så att de kan fixa min lampa (men nu när det bara är fem veckor kvar känns det knappast värt det).

Förresten så låste jag mig ute igår. Eller det var faktiskt inte mitt fel, utan min rumsnyckels, som helt plötsligt bestämde sig för att ha en skadad magnetremsa. Klockan var runt halv elva på kvällen och HR var naturligtvis inte öppet, och numret man ska ringa om man blivit utelåst medan HR är stängt var det ingen som svarade på (som vanligt). Tog min tillflykt till Joeys och Mikeys rum och fick rådet att ringa Night Security som efter lite runtringande ficks tag på. De sa till mig att gå till Security Office som visst låg i andra änden av skeppet där jag fick fylla i ett papper som bevisade att jag gick med på att någon annan öppnade min dörr (amerikaner…). När jag fyllt i pappret sa mannen bakom skrivbordet att han skulle skicka någon att öppna min dörr. Jag frågade då hur jag skulle göra för att få en ny nyckel och han svarade att ”det går inte”.

”Vadå går inte?” frågade jag.

”Du måste vänta tills HR öppnar imorgon.”

”Så efter att du har släppt in mig så måste jag stanna i min hytt tills imorgon om jag inte vill gå igenom hela den här proceduren igen?”

”Ja.”

Man kan ändå inte säga att Security jobbar ihjäl sig för att få bort stämpeln som alla skepps mest hatade division.

På grund av stormreparationer slapp vi drillen i St Thomas den här veckan, vilket gjorde att det för en gångs skull var värt att gå av innan våra två shower. Jag, Barbi, Audrey och deras gubbar bestämde att vi skulle ta oss downtown och gå på en sushirestaurang som Audrey kände till. Det var bara det att det visade sig att ingen av lokalborna hade hört talas om den här sushirestauranger, och den enda de kände till var semesterstängd. Audrey var emellertid säker på sin sak, så därför tog vi en taxi till den franska delen av staden och tänkte fråga oss fram där. När vi väl kom så långt var emellertid de flesta av oss väldigt hungriga och på ganska dåligt humör. Lyckligtvis slutade det med att vi hittade en restaurang (dock inte Audreys), faktiskt till och med ett sushiställe, även om det nog mer var tur en skicklighet att vi hamnade där. Det var nämligen den mest gömda restaurang jag någonsin sett. Vi gick igenom ett ganska väldigt skabbigt bostadskvarter, hamnade bland massa lagerlokaler och en fiskgrossist och slutligen något som liknade en förvaringsplats för gamla båtar. Och där låg ett ynkligt litet hus som visade sig vara en riktig oas om man gick runt till andra sidan. Supergod sushi och en fantastisk utsikt över vattnet. Lite långsam servering dock. Men det var okej, med tanke på att det i vattnet fanns jättestora hajliknande fiskar (som enligt servitören var helt ofarliga) som man kunde fascineras av medan man väntade. Det var en trevlig dag. Det enda som var synd var att vi var tvungna att gå ombord på skeppet sen igen.

Från en sak till en annan. Om någon läsare någonsin får för sig att jobba på skepp så vill jag helt klart rekommendera att spotta dansshowerna istället för att klä på dansarna backstage. Jag testade spotlightsen för första gången idag, och även om det var lite svårt att få ljuset att hamna på sångaren och inte på väggen ovanför, vid sidan av eller i publiken, så var det betydligt behagligare än att springa som en galen höna backstage och försöka klä på svettiga dansare samtidigt som man hänger upp deras använda scenkläder. Och det största pluset av alla; man får faktiskt se showerna!

Nä, nog med reklam här, nu ska jag lägga mig och läsa en psykologibok jag fick låna av Sean.

God natt!

/Ida

Kom just tillbaka från ett extrainsatt All Crew meeting. Det var bra inte bara därför att det var kort, utan för att kaptenen förklarade vad som egentligen hände under stormen i söndags.

För det första var det visst ingen storm, utan en hurricane med vindar uppemot 110 knop. Vindarna vände dessutom 180 grader fram och tillbaka, vilket tyder på att vi befann oss i dess kärna. Detta gjorde det också svårt att manövrera, och det var främst det som gjorde att vi tillslut lutade 12 grader åt babord. Vi svängde visserligen tillbaka efter nån halvtimme, men kristillståndet varade i nästan 2,5 timme.

Kaptenen berättade att det regnade så mycket att de var oförmögna att se någonting från bryggan. Det enda de hade att förlita sig på var radarn och de andra instrumenten. Det var också regnet som orsakade de flesta skadorna, som att back deck blev helt översvämmat, och att i princip alla gästhytter som hade balkong fick sina heltäckningsmattor förstörda. Vinden gjorde nämligen att regnet kunde tränga in genom balkongdörrarna. En blöt matta kanske inte tycks så farligt, men grejen med heltäckningsmattor är tydligen att man måste torka dem ganska omgående för att de inte ska börja lukta. Och det är svårt att torka mattor när det regnar horisontellt. Därför har vi just nu ett ganska stort antal buttra gäster vars heltäckningsmattor luktar mer och mer ruttet för var dag som går.

Kaptenen besvarade också den oställda frågan om varför vi överhuvudtaget lämnade hamnen när de två andra skeppet som ligger där stannade. Han sa att det berodde på att det nationella väderinstitutet inte hade rapporterat någonting om någon storm och att han, efter att ha samtalat med bryggorna på de två andra skeppen, bestämde sig för att segla. Nu var det dock så att Carnival, som brukar segla först, hade inspektörer ombord och släppte förbi Freedom för att vi inte skulle bli försenade på grund av dem. Så vi åkte ut i kanalen, som är stor nog för Freedom men inte för Oasis eller Allure, och som definitivt inte går att vända i, och träffade vindar på upp till 69 knop. Men som sagt, det går inte att vända, så somliga, men inte alla, blev informerade om att det skulle bli guppigt. Freedom skickade informationen om de starka vindarna i kanalen till Carnival och Disney, vilket gjorde att de bestämde sig för att stanna. Vindar på 69 knop var ganska illa, men när vi kom ut på öppet vatten blev det som sagt ännu värre. Då blev vinden plötsligt så stark att det var omöjligt att vända. Anledningen till att vi kom att luta 12 grader var att det var omöjligt att vända skeppet rätt i förhållande till vinden, trots full gas.

Mycket var dåligt under vår stormnatt – som att vi inte fick information, att ingen verkade veta vad vi skulle göra och att vi inte hade någon form av förberedd plan. Men jag tror att kaptenen gjorde sitt allra bästa, och han var uppriktigt tacksam för vårt arbete under och efter stormen. Och han bad om ursäkt. Min pappa brukar säga att det är det som kännetecknar stora människor, och jag får nog säga att jag håller med.

I förrgår klagade jag på att det guppade, men det var ingenting mot hur det rörde sig igår, när vi tvingades segla genom en storm.

Det hela började faktiskt i går morse, när jag, efter att ha ställt klockan tidigt och kämpat med mig själv för att över huvud taget gå upp ur sängen, gick ut på landgången i Port Canaveral. Och blev träffad av vad som kändes som en hink vatten, rakt i ansiktet. Det var dock inte nåt makabert skämt, utan ett tropiskt oväder som härjade. Jag skojar inte när jag säger att det regnade horisontellt. Vi brukar ju säga det hemma också, men jag garanterar att det är småpotatis mot hur det såg ut här. Det liknade mer bilderna man ser på tv från orkandrabbade områden. Och det var kallt. Trodde inte det kunde bli kallt här, men uppenbarligen är alla typer av väder extrema här, antingen det är varmt eller kallt. Att jag sedan fick vänta en halvtimme på bussen till Walmart gjorde mig inte på något kanonbra humör, men jag var ärligt talat mer orolig för att bussen inte skulle kunna ta sig över bron från fastlandet på tillbakavägen för att kunna bli särskilt upprörd. Det gick dock bra, och jag kom tillbaka i tid för att göra Box Office och Gästdrill.

Sedan pratade jag med Anton, innan jag bestämde mig för att ta mig i kragen och gå och tvätta. Tog dessutom med mig en bok ner eftersom jag inte hade lust att vandra upp och ner i trapporna för att kolla till att tvätten inte kastats ner på golvet av någon tvättfantast som bara måste ha en maskin just precis nu. Så jag satt där nere och läste, eller egentligen småpratade med folket där nere, när hela skeppet plötsligt börjar luta så mycket att det börjar läcka vatten ur maskinerna. På några sekunder är hela golvet genomdränkt. Irriterande, tänker jag och ringer Maintenance. Upptaget. Provar igen. Lika upptaget. Suck, tänker jag och plockar ihop min tvätt som precis blivit klar. Kan de inte svara i telefon får de skylla sig själva, tycker jag, samtidigt som jag försöker klättra upp för de tre trapporna upp till mitt däck. Detta var inte helt lätt eftersom vi fortfarande lutade ganska så rejält. (Senare fick jag veta att vattnet just då täckte fönstrena på babord sida på däck 3, som är menat att ligga ungefär 7 meter över havet.)

Kan ändå inte påstå att jag var särskilt oroad. Gick till min hytt och bytte om till mob dance, innan jag begav mig mot mässen för att äta. Kom dock inte särskilt långt förrän någon ropade att jag inte kunde gå den vägen. Hela I-95 (den stora ”vägen” som går genom hela skeppet på däck 1) hade blockerats av bagagekärror. Okej, tänkte jag och tog en av sidovägarna.

Det var inte förrän jag kom till bakre delen av skeppet som jag förstod att något utöver det vanliga faktiskt höll på att hända. Försökte gå upp för trapporna till mässen (däck 5), men blev fullkomligt översköljd av en flod av vatten redan när jag försökte ta mig upp till däck 3. Blöta skor, jippi, tänkte jag och fortsatte upp mot matsalen. Halvvägs upp möter jag dock en nisse som jag tror jobbar i HR Center. Han säger att det inte finns någon mat där uppe längre, att allt åkt i golvet. Antar att det får mig att se konfunderad ut, för han föreslår att vi ska gå och titta i Crew Mess. Det är dock lika illa där. Allt ligger på golvet – tallrikar, bestick, efterrätter, för att inte tala om en del stolar. Inte mycket att göra åt, så vi fortsätter tillbaka mot hytterna. Fast det var inte förrän HR-snubben svarade med ett gapskratt på min fråga om han visste om gymmet var öppet som jag förstod hur illa det faktiskt var.

Väl på rummet ringer jag Joey för att fråga om vi verkligen har mob dance idag, men jag hinner inte mer än säga hej förrän han skriker:

”Oh my goooood!!! Ida, are you okeeeey?”

“Well, yes”, svarar jag och fattar ingenting.

”Everyone’s been trying to call you for the last hour! Wanna come over?”

När jag sedan kommer dit och förklarar att jag varit och tvättat kollar folk (det var rätt mycket människor hos Joey just då) rätt konstigt på mig och föreslår att jag kanske ska ringa Jodeyne och säga att jag är okej. Så det gör jag, men det är inte hon som svarar utan Shaun (inte hennes man, utan den andre). Tydligen är den halvan av casten som inte är hos Joey hos Jodeyne.

Får ungefär samma mottagande av Shaun som av Joey, men när jag förklarar var jag varit börjar han gapskratta och säger nåt i stil med att det är så typiskt mig att gå och tvätta när alla andra är rädda för att sjunka.

Och jo, visst var det bra mycket guppigare än vanligt, men sjunka, det var väl att ta i, tänkte jag. Då gör kaptenen ett uttalande i högtalarsystemet om att alla måste gå till sina rum – det är den tryggaste platsen att vara på just nu. Om något skulle hända som gör det nödvändigt att gå till livbåtsstationerna så kommer detta meddelas. Skeppet kommer nu göra ett emergency stop, please everyone sit down.

Det var som sagt ganska illa. Min TV trillade i golvet (och det är inte en sån där liten sak med plattskärm, utan en stor tung maskin från 90-talet), en spotlight i Studio B (väger kanske 150 kg allt som allt) föll en våning och var några centimeter från att träffa Brian i huvudet. Alla spritflaskor i Tax free-shoppen föll i golvet (Royal Promenade luktar fortfarande likör), hela interiören i vinbaren Vintages kanande över till andra sidan, rakt in i den flödande spriten. Det var kaos helt enkelt. Och mitt i allting får vi en medical emergeny, som inte har något att göra med vädret, säger dem, men som morgonen efter visar sig kräva ambulansflyg till Bahamas.

Jag tyckte nästan synd om kaptenen där ett tag. Tror att han är i ganska mycket trubbel. Det ryktas nämligen att de två andra skeppen (Carnival och Disney) aldrig lämnade Port Canaveral, utan stannade där för att rida ut ovädret. Att reparera allt som gick sönder igår kommer kosta flera miljoner dollar.

När det värsta hade klingat av igår natt gick jag back deck och kollade, och tro mig, det var ingen vacker syn. Dörrar totalt avslitna från sina karmar, en vägg från ett litet sidoskjul låg tio meter ifrån resten av huset. Och vatten överallt. Jag vet att vi brukar klaga på att det är smutsigt back deck, men det var nog inte så här vi hade velat få det skrubbat.

Några jag definitivt tycker synd om är de som jobbar inom Facilities. Turnaround day är en lång dag för dem som det är, med allt bagage som måste levereras till och från gästrummen för att gå igenom säkerhetskontroller, och nu fick de dessutom städa upp runt omkring på skeppet hela natten. Jag hoppas de får en fet bonus för det. Stage Staff har det inte heller lätt. Efter att ha bundit fast och säkrat allt i teatern och Studio B fick de gå runt och knacka dörr bland crewhytterna för att se om någon eller något gått sönder där inne. Och detta tvingas de göra under samma vecka som de lägger ny is för oss. Snackade just med Kelly, som berättade att hon jobbade till 2 igår natt och började 4.30 imorse.

De ropade precis ut alla crew-aktiviteter som kommer pågå idag och imorgon i högtalarsystemet (bland annat våfflor i Crew Mess). Det är första gången det händer, så jag antar att de har lite dåligt samvete där uppe i ledningsrummet…

Tog en del bilder igår, och försökte filma litegrann även om jag inte tror att man riktigt förstår känslan från en liten videosnutt. Men när jag får tillfälle ska jag försöka lägga upp det på facebook.

So long!

Ida

Idag när vi satt och åt vår sedvanliga lördagsmiddag i Windjammer fick vi sällskap av vår mycket trevliga Hotel Director, Michael Rasmussen, som inte alls är från Norge utan USA. Han berättade många intressanta nära-ögat-historier om Royal Caribbean-skepp som nästan sjunkit. Mestadels beror det på klantiga navigeringsbeslut – som att klippa av en kurva för att spara bränsle, gå igenom en storm eller kaptener som sover ruset av sig under känsliga rutter. Det sistnämnda slutade med att Monarch of the Seas fick ett långt hål i skrovet och tvingades köra sig själv på grund utanför St Maarten för att inte sjunka helt. Inte superbra PR kanske.

Anledningen till att vi kom in på det var att det guppar rätt rejält idag. Inte de här långsamma, gungande rörelserna som vi brukar ha, utan riktigt gupp. Såna rörelser som påminner folk om att vi faktiskt befinner oss på ett skepp, och att skepp kan sjunka.

Jag tycker det är ganska häftigt. Det säger lite om hur mäktig naturen är. På det här skeppet bor just nu runt 6500 människor (vilket är mer än invånarantalet i mina morföräldrars hemby), och det säger väl ändå en del om det här ställets storlek. Men om moder natur känner för det så är vi så körda. Tänkvärt. Det är så många som säger att vi människor kommer få jorden att gå under om vi fortsätter som vi gör, men jag tror nog att det är rätt lugnt. Den kommer klara sig betydligt längre än vad vi kommer.

Från en sak till en annan. Imorse, innan det började guppeliguppa, fick jag förtroendet att representera Ice Casten under en frukost med några VIP-gäster. Det var ganska kul att sitta i den stora matsalen (som liknar Titanics) och bli serverad. Oj, konversera, menar jag. Fast visst, det kändes lite awkvard att sitta där och besvara frågor om huruvida vi hamnar i trubbel eller inte om vi missar våra hopp. Fast jag antar att det är sånt man undrar om man inte är insatt. Det var kul som sagt, och ännu roligare var att jag slipper en All Skate på grund av det.

Vi kanske kommer ändra rutt igen, eftersom det är massa stormar som far runt och röjer lite överallt häromkring. Jag hoppas vi åker till Nassau, så jag får se Atlantis. Fast det är nog att hoppas på för mycket. Det kan dock komma att förstöra mina dykarplaner. Jag vet att min mor och far inte är jätteförtjusta i min nya hobby, men jag kanske kan trösta er med att jag i alla fall inte kör motorcykel. Än.

Jag har för övrigt tvättat mina strumpbyxor i te nu. Tyckte jag löste det supersnyggt genom att sno massa tepåsar från mässen, låna Barbis illegala vattenkokare och fylla upp mitt handfat med varmvatten samt både English Breakfast och Earl Grey. Och mina randiga strumpbyxor då. Efter att ha legat och dragit i cirka tio minuter hängdes de upp på mitt minimala klädstreck, där de nu har hängt sig torra och stela. Och lika randiga som förut. Dock har mitt handfat fått en trevlig ton av smutsbrunt. Så även mitt badrumsgolv, där strumpbyxorna fick droppa av sig. Jag antar att det apropå detta går att hitta på något lite smått obscent skämt om hur svårt det uppenbarligen måste vara att hitta toaletten i ett badrum på 1,5 kvm, men jag är alldeles för pryd för att göra det.

Och sist men inte minst: jag och Anton har stora planer. Fast de är hemliga än så länge.

So long!

Ida

Jag måste ta och berätta något som hände under showen i måndags. Det var helt enkelt hilarioooous (med bästa amerikanska entusiasm).

Första showen var verkligen grym. Det var packat med folk och allt gick super, trots att det var veckans första show. Inför andra showen kände jag mig sjukt självsäker och började således inte byta om i tid, utan fick stressa jättemycket mot slutet. Till råga på allt går mitt överdrag sönder lagom till när vi hör ”places”, vilket betyder att alla ska vara på plats eftersom showen börjar. Snabbt som sjutton slänger jag på ett annat svart överdrag, som egentligen används till Pirates, och kutar genom korridoren till backstage på andra sidan isen samtidigt som jag sätter på mig min överdel (en turkos magtröja). Är trots allt där ganska bra i tid (eftersom introt är typ 2 minuter) och hinner till och med stå och småprata lite med Shaun och Barbi som också går på därifrån. Så kommer de sista åtta takterna innan jag ska gå på (jag öppnar hela showen tillsammans med Mikey) och jag börjar göra mig klar för att springa upp för trappan och skutta nerför rampen som leder till isen (egentligen ska vi glida, men jag tycker det ser mäktigare ut om man hoppar).

Så går åttan och jag springer uppför trapporna, och hoppar mot rampen. Passar även på att skapa lite mystisk ögonkontakt med publiken som sitter närmast (självsäker som jag är), och lyckas ganska bra trots att det är ganska beckmörkt under den här första delen av showen. Jag studsar på rampen och noterar att det låter mer ”poff” än det vanliga ”klonk” jag brukar höra. Sen landar jag på isen och benen bara försvinner under mig. Nästa sak jag minns är att jag snurrar runt på rygg, vilket ger mig  en utmärkt vinkel för att se hur samtliga medlemmar i publiken gör ett gemensamt ”ooh” innan de börjar pepp-applådera (det är uppenbarligen inte så mörkt när allt kommer omkring). Mån om att göra en så liten sak av hela grejen som möjligt kommer jag snabbt upp på knä och ställer mig upp. Och benet försvinner igen.

Nu börjar jag bli lite smått stressad här. Förstår att nånting är fel med mina skenor. Har jag råkat trampa på en tejpbit kanske? Tar mig upp till sittande och kollar på mina fötter. Jag har gått på med skydden på.

Jag är glad att vår Opening är mörk.

Jag är trött. I går natt var det ett black light party för crew members. Det innebär inte, som man kan tro, att alla ljus är svarta, utan att man har en form av spotlights som gör att allt som är vitt och neonfärgat börjar lysa (ni vet som när man åker Sagoslottet på Liseberg). Inte ens klädkoden var alltså svart, så fråga mig inte varför partyt hette som det hette. Det var trevligt hur som helst. Så trevligt att jag stannade längre än jag tänkt och inte sov alls många timmar, eftersom jag gick upp innan sju (tror inte jag gått upp så tidigt sedan jag kom hit) för att kunna göra mina ocean-dyk så att jag skulle få mitt scuba diving certificate (dykcert. för dykning ner till 12 meter).

Det var faktiskt ganska intressant, när jag väl vaknat upp tillräckligt för att förstå vad jag höll på med. Det är en väldigt märklig känsla att stoppa huvudet i vattnet och lita på att en liten dosa ska förse en med luft. Första gångerna var det en ren viljeövning att ta det där första andetaget. Men det är förunderligt hur bra det funkar. Man får luften precis när man vill och i precis hur stor mängd man vill. Supersmidigt!

Vad som är svårare är att kontrollera hur snabbt man sjunker. Alla förändringar tar lite tid att visa sig i vatten, så för mig var det mer regel än undantag att jag släppte ut lite för mycket luft och plötsligt började sjunka som en sten, utan att hinna vare sig tryckutjämna öronen ta hänsyn till de havslevande varelserna. Och som gensvar på det fyllde jag min BCD (typ flytväst) med luft lite halvt panikartat och slutade naturligtvis med att susa upp samma väg som jag kom. Det är inte helt bra för öronen, upptäckte jag – har fortfarande lock för dem.

Mot slutet gick det dock bättre och jag hade faktiskt tid att se mig omkring där nere. Och… jag vet inte… Jag hade nog förväntat mig mer. Grand Cayman ska vara ett av världens bästa dykställen, men ärligt talat, det är bara vatten, sten och fisk. Och en sköldpadda som alla var väldigt fascinerade av. Jag kanske inte är tillräckligt mycket djurvän för att bli förundrad över sånt.

Ska dock ge det några försök till. Nästa vecka (förhoppningsvis) ska jag göra Open Water Dive, vilket innebär att jag får gå ner till 30 meter. Det kanske är roligare.

Något som helt klart är komiskt är att mina nya nätstrumpbyxor har ränder. Vi får dem av RCI, men dessvärre verkar det inte som deras största prioritering är dansstrumpbyxor. De är av usel kvalitet och har dessutom färgvariationer, som sagt. Det ser ut som om mitt solo är sponsrat av Adidas. Vi reklamerade naturligtvis det till huvudkontoret, och fick svaret att ränderna försvinner om man tvättar strumpbyxorna i te. Ja, jag är seriös. (Och dessutom sjukt nyfiken på vem som kom på det knepet.) Har inte testat det än, men det är morgondagens projekt. Vet dock inte om jag ska ta med mig strumpbyxorna till mässen och försöka peta ner dem i en kopp, eller om det är bättre att sno med sig en kopp till rummet. Jag tror att jag kommer bli ungefär lika uttittad vilket som. Sen undrar jag också vilken tesort som är bäst att använda; citron, apelsin, grönt te, mintte eller kanske vanligt english breakfast? Jag återkommer om detta.

Det är en hel del spänningar i casten just nu. Det är lite för invecklat för att gå in på i detalj, men om man säger som så att vår divisions högsta chef kallades in för att berätta för oss om vikten av att göra sin tidrapportering (vilken alla faktiskt gör), trots att själva spänningen utgick från huruvida man borde skickat dvd 1 eller dvd 3 till the big boss Sylvia, så kanske ni förstår hur lite folk lyssnar på varandra häromkring. Jag försöker hålla mig utanför allt, och lyckades på något vänster få båda sidor att tro att jag är på deras sida, vilket är ganska obehagligt. I och för sig skulle man väl kunna säga att det är praktiskt så länge det håller i sig, men som kommer bli väldigt jobbigt om det inte gör det… Känner mig som en ofrivilligt dubbelagent under Kalla Kriget (version 2 – ishallen).

Nåväl, det är bara 6,5 vecka kvar av mitt kontrakt – och jag har ingen aning om vart tiden tog vägen. Planerna på vad som händer efteråt går visserligen framåt, men saknar fortfarande vissa väsentliga pusselbitar. Men det är okej, jag tror det löser sig. Fast jag kanske inte firar jul hemma. Vi får se. Jag återkommer om det med! ;)

/Ida

Eftersom vi byter rutt nästa vecka, vi ska åka till Kanarieöarna några gånger innan vi drar till Karibien, så var vi sista gången i Civitavechia igår. Från Civi är det inte långt med tåg till Rom (båtbolaget försöker marknadsföra sig som att man gör kryssningar till Rom) och vi tänkte att det vore kul att se Rom medan vi hade chansen.

Sagt och gjort, strax efter 7 på morgonen var vi uppe och vid 10-tiden i Rom. Efter vilt turistande lyckades vi hitta Vatikanen med Peterskyrkan, Fontana di Trevi, och såklart Kolosseum. Så det känns som vi har rätt att säga att vi sett hela Rom nu, eller allt som finns att se åtminstone.

Jag hänger ganska mycket med ryska maffian nu, vilket gör att jag snart kommer prata ryska flytande. I Rom var det jag, Ilja, Vitaliy och Max (Brittney skulle med men hon hade råkat festa till 6:30 natten innan och ville inte gå upp vid 7-tiden). Tydligen är det mycket roligare (förståeligt!) att lära mig fula ord än vanliga, så mitt ordförråd börjar bestå av en allt större del svordomar och liknande. Ett väldigt bra ord som lite beskriver ryssarnas (”mina ryssars”) mentalitet är ”marrosimse” (stavning?), som betyder att undvika något, låtsas som ingenting eller liknande. Som när Sarah frågade om någon vill hjälpa till med halloweenfesten som vår division håller i. Marrosimse, mumlade ryssarna och såg ned i marken.

Vi hade planerat ordentligt så att vi skulle ta tåget tillbaka vid 16.40, vara framme vid 17.10 och därmed hinna i god tid till vår divisions möte klockan 17.45. Men eftersom det var ett italienskt tåg (SJ-klass) så var tåget framme ungefär 17.25. Vi kutade allt vi hade från tågstationen (extra kul eftersom ryssarna hunnit supa till innan vi drog från Rom) till bussen som går till skeppet, bara för att finna en enorm samling människor och ingen buss. När vi väl trängt oss på bussen och kommit fram till skeppet var klockan 17.45, vilket innebär att vi nästan hade hunnit, om man bortser från kön på 100 meter som väntade på att gå ombord. Trots försening slapp vi i alla fall påföljder till allas vår lycka och dagen kunde avslutas med två shower, wine club, födelsedagsfirande (Laura) och telefonsamtal med Ida innan jag stupade i säng.

Livet på båten är väldigt hierarkiskt. Man vet sin plats, man umgås eller snackar inte med vem som helst, och man uppför sig som det förväntas av ens ställning. För att alla skall veta var någonstans i skalan man befinner sig så har alla uniformer av olika slag. Längst ned finns de som sköter tvätten, städare, diskplockare, de som sköter baggage osv, något högre upp finns nissar som glider runt i olika overaller och fixar saker, osv, osv.

De som börjar betyda något har uniformer med olika antal ränder på axlarna. En rand är inte så stort, men när det börjar komma upp i fler än så så vet man att det är hyfsat viktiga personer. Eller åtminstone folk som önskar att de vore det. Högst upp hittar man kaptenen (den enda på skeppet som inte följer ”Golden Anchor Grooming Standards” utan går omkring i långt yvigt skägg) med en lång radda ränder på sin uniform (Fem? Fyra och en halv? Pinsamt att jag inte har bättre koll...).

Konståkare, dansare och musiker är en lite egen grupp i sig. Generellt räknas konståkare som ganska högt upp i rankingen, så vi kan känna oss viktiga och glada. Det innebär att vi i princip får snacka med vilka vi vill, undantaget möjligtvis de som börjar få en lång rad med ränder på axlarna. Jag vet inte riktigt hur många ränder vi motsvarar, men tippar på typ en och en halv...

Beroende på ranking får man sedan tillåtelse att vara på olika platser på båten. De som är längst ned får besöka sin arbetsplats när de jobbar, crewbaren (back deck), och några små ytor ”crew recreation area”. De får äta i crew mess, där man serverar slamsor, slemsoppa och annat hemskt. Ibland finns där rester som är för dåliga för att ätas av gäster eller viktiga personer och då är det fest i crew mess.

De som är lite viktiga för lov att besöka vissa olika restauranger på båten mot en liten betalning, besöka gästgymet, bada i poolen (om det är mindre än 4 gäster där) och lite andra roliga grejer. Konståkare är generellt privilegierade, vi får göra det mesta så länge vi uppför oss hyfsat och inte ser alltför sluskiga ut. Vi får också äta i staff mess, som är lite finare, lite bättre, än crew mess. Och även om man ganska snart tröttnar på maten så är den betydligt mycket bättre än i crew mess (vet jag eftersom jag äter i crew mess innan jag går och lägger mig, staff mess har bara öppet till 21 medan crew mess har öppet till midnatt).

Det är ganska kul att snacka med olika människor på båten. En kille som städar i studio B berättade för mig om sitt hemland (Guyana), vilka problem dom har där (korruption och onda indier) och liknande. Hemma hade han jobbat som polis men för att få det lite bättre(!) hade han nu tagit jobb på båten som städare. Han berättade att han tjänade 300 dollar i månaden, dvs ungefär 1800 kr, men att ungefär två tredjedelar av det han tjänade skulle gå till att betala pass, visa och liknande eftersom hans hemland inte riktigt ville att folk skulle kunna ta sig ur landet.

En annan kille på båten är en sån som glider runt med en massa ränder på axeln. Han är svensk, annars har han för många ränder för att jag skulle våga snacka med honom men eftersom vi är landsmän så går det före rang i det här fallet. Riktigt schysst snubbe faktiskt, lagom sarkastisk humor och skön attityd. Bland de första gångerna vi snackade frågade han vad man tjänade som konståkare. Det var medan jag ännu inte insett att han bakom ränderna var en jävligt trevlig snubbe, så jag vågade inte ställa samma fråga tillbaka. Åh gud vad jag ångrar nu att jag inte gjorde det...

Jag tror jag blivit gammal. Idag är det lördag och jag borde vara på väg till jazztimmen på Olive or Twist. Men jag känner inte för det. Alls. Jag är inte sugen på att vare sig festa eller vara social. Så jag drar slutsatsen att jag är både gammal och bitter. Men det gör ingenting – jag mår bra av det.

Det påminner mig lite om när jag var yngre och inte tyckte det var roligt att gå på kalas. Det är inte det faktum att det är mycket folk som stör mig, utan mer att det är så svårt att få något vettigt ur folk. Man kommer aldrig längre än till småprat, och det är så sällan det utvecklar vare sig mig eller den jag pratar med. Tyvärr. Någon gång ska jag verkligen försöka med att ta upp någon av livets stora frågor med någon random person på en klubb, men jag tror inte det är en bra idè att prova det här, eftersom jag faktiskt måste leva nära de här människorna i sju (bara sju redan!?) veckor till.

Idag hände en häftig grej faktiskt. Eller det var häftigt för mig i alla fall. Det var innan Farewell show och jag stod och slölyssnade på några som småpratade. Och jag märkte inte ens att de snackade engelska. Okej, det låter löjligt, men tidigare när jag lyssnat på engelska har jag känt av att det pågår en process i min hjärna (man känner det alldeles nedför hårfästet i pannan och på toppen av bakhuvudet), men av någon anledning behövdes inte det idag. Det var som om de pratat svenska. Antar att det är det som betyder att man kan ett språk.

Men visst, det är fortfarande många ord jag saknar, och det stör mig ibland, eftersom jag är en sån ordperfektionist. Jag är imponerad av att Barbi och Michael klarar av att leva tillsammans utan att prata varandras modersmål. Barbi har i och för sig lärt sig hyfsad franska genom åren, men det är fortfarande engelska som de i huvudsak använder sig av. För mig skulle det vara så vansinnigt frustrerande att inte kunna säga exakt det jag vill till den som står mig allra närmast, bara för att jag inte kan orden. Det är tur att stockholmska inte skiljer sig så mycket från göteborgska. Den största skillnaden är väl att det utomordentliga ordet knô ännu inte rotat sig i huvudstaden. Men oroa er inte, jag ska kämpa för att det börjar användas där med. Knô in det i vokabulären, så att säga.

Från en sak till en annan. Jag har bytt hårfärg. Dock inte frivilligt. Eller egentligen ville jag byta hårfärg, men inte just nu, eftersom jag inte orkar fråga the big boss Sylvia om jag får lov att byta frisyr. Så jag försökte hitta samma hårfärg som jag haft tidigare och bara göra en liten uppfräschning. Men ärligt talat, amerikanare är inte jätteförtjusta i coola hårfärger. Det man använder sig av här varierar från ”naturligt” till ”ännu mer naturligt”. Och uppenbarligen ingår inte rödbrunt på den skalan. Så efter en halvtimmes funderande tog jag något som kallades auburn, vilket slutade som röd-lila-chokladbrunt när det hamnade på huvudet på mig. Men ärligt talat, det ser faktiskt bra ut. Det är bara hoppas att Sylvia också tycker det.

Det gungar bra idag. Såna här oberäkneliga vågor som får skeppet att gå från sida till sida, med väldigt långsam rytm. Den typen av vågor som ger intressanta shower. Man kan liksom inte tajma hoppen eftersom man hunnit åka två varv runt isen innan skeppet tippat tillbaka, så det blir som att åka i en lång nedförsbacke – eller uppförsbacke i värsta fall. Det ser alltid så kul ut i gruppnumrena, eftersom vi, från att inte ha rört oss nånting hur mycket vi än tryckt på, plötsligt förflyttar oss över hela isen samtidigt när tillbakagunget kommer och i princip landar på varandra. Extra krydda i tillvaron, helt klart.

Min förkylning har gått från stadiet det-här-kommer-bli-tufft till det-här-är-tufft. Är så täppt att jag blir andfådd av att gå i trapporna upp från tvättstugan, vilket inte direkt gör tvättandet till en roligare upplevelse. Och alla som känner mig vet ju hur mycket jag älskar att tvätta redan utan förkylning. (För alla som inte känner mig kan jag förtälja att jag tvättar max en gång per månad hemmavid, när jag fått slut på strumpor. Och man kan väl säga som så att jag prioriterar att köpa strumpor när jag shoppar…)

Fick min efterlängtade akupunktur igår, efter att ha tillbringat morgonen med att ge akupunktören Lenny en privatlektion i ishallen. Vi hade väldigt trevligt. Faktiskt så kul att vi ska göra det till en veckogrej, vilket känns sjukt värt. Hennes mål är att komma hem till sin pojkvän, som alltid brukar skryta om hur grym han är på att åka skridskor, och utklassa honom totalt.

Tror dock att min utvecklade förkylning kan ha något att göra med att hon stack lite nålar i mig som ”skulle påskynda förloppet”. Det är väl i och för sig bra, men just nu känns det som om jag har snor ända upp i hjärnan. Hon tyckte min knöl på foten var högst intressant, och hennes teori var att den bildats på grund av att nerverna inte växt ihop efter operationen än, och att kroppen därför inte känner av att det är något knasigt där. Jag hoppas hon kan göra något åt det, för hela min vrist ser ganska desformerad ut just nu. Särskilt i högklackat.

Jag hade nånting jag tänkte berätta, men jag kan inte komma på vad det var. Tror att det kanske kan bero på att tankebanan är tilltäppt av kladd. Nä, usch vad äcklig jag är, nu får jag ge mig. Ber om ursäkt för att jag postar såna här intetsägande och egocentrerade blogginlägg, men för tillfället har jag lite svårt att se längre än näsan rinner…

Senare…

Nu kom jag på det! Igår råkade jag snacka med en av musikerna (jag vet faktiskt inte vad han heter, men han kommer från Ukraina, spelar trummor och blev helt fascinerad av att jag visste hur man sa pannkaka på ryska) och han berättade att han hade varit och kollat på vår show häromdagen, och att han tagit massor av bra bilder på oss. Fick dem på ett usb-minne, och även om jag inte riktigt kan säga att motiven är lika bra som färgbalansen (det är svårt att ta in action-bilder) så var det kul att få lite skridskobilder härifrån. Lägger upp dem på facebook så snart internet tillåter!

/Ida

Innan jag drog sa mamma något i stil med ”det blir vardag i paradiset med”. Jag skrattade väl och tänkte ungefär att det ändå är en trevligare vardag... Men hur det nu är så börjar jag känna av det lite grann. Som Ida uttryckte det igår, ”vi åker runt, runt, runt i samma cirkel, gör samma saker, umgås med samma människor, och ingenting är meningsfullt”. Och kanske är det så. Egentligen är inget av det vi gör på skeppet av något större värde för resten av världen, och kanske behöver det inte vara det.

Livet på ett skepp som det här, i alla fall för oss konståkare, är extremt slappt. Vi jobbar väl ungefär 15 timmar per vecka, och de timmar vi jobbar är inte särskilt ansträngande. Okay att showen faktiskt är jobbig, och att jag svettas med efter den än efter ett hårt gympass, men om man å andra sidan ser det som just ett cardiopass, och sen räknar med att man inte behöver köra kondition i gymet efteråt, så känns det som att vi inte gör något som egentligen borde räknas som jobb. Därför blir man extra glad när man hämtar ut ett kuvert med sedlar varannan vecka (payday igår!!!), man förstår liksom inte riktigt var de kommer ifrån eller varför man får dom.

Så egentligen skulle det här kunna vara värdens bästa jobb, men ändå kan vi konståkare (dansarna är ännu värre) inte låta bli att klaga. Maten som är gratis och serveras lagad och klar i form av flera olika rätter i princip dygnet runt är smaklös, det är jobbigt att behöva göra parade som tar hela 15 min sent på kvällen, man måste betala (hela 25kr) för att åka med bussen från skeppet till city center i Malaga (om man inte orkar gå), barnotorna är för höga (öl ~8kr, drink ~15kr), allt är piss. Jag tror att människor har ett behov av att klaga.

Trots att livet leker så finns det dock några moln på himlen. Även om vi har möjlighet att gå av några timmar fem dagar i veckan så känner man sig instängd. Man har liksom ingenstans att fly, att vara för sig själv. Första veckan, när jag hade en egen hytt, var underbar på det sättet, men det känns inte lika hemtrevligt att gömma sig i sin hytt när man delar den med en bögdansare (han är inte ens trevlig, no offence mot bögar eller dansare annars).

Men det värsta med att vara på ett skepp är, i alla fall för mig, att jag saknar människorna hemma. Jag saknar Ida så att jag håller på att få spel. Jag saknar grabbgänget, jag saknar alla skridskomänniskor, jag saknar mamma, pappa, Malin. Om jag bara hade kunnat få träffa er alla ibland så hade den här båten verkligen varit helt underbar, då hade jag nog kunnat stanna här resten av livet. Men vissa människor kan inte ersättas av ett gäng slumpvis ihopplockade konståkare och dansare, hur trevliga dom än är...

Idag var en ganska trevlig dag, trots att jag vaknade upp nästan utan röst och med befarad halsfluss. Tror dock bara det är en förkylning, som jag försöker kurera med halstabletter, lugnande tebryggder och någon form av ibuprofen-tabletter som är festligt knallblå och lätt gummiaktiga. Sköterskan som skrev ut alltihop visade sig vara från Sverige (vilket jag förstod på sättet hon bröt när hon pratade engelska). Det var rätt skönt, för det innebar att jag verkligen kunde förklara vad som var fel och dessutom veta att det gick hela vägen fram.

Fast två shower nästan utan andningskapacitet var tufft. (Och min totalt ostretchbara piratdräkt hjälpte inte direkt till på den fronten.) Men det är okej, jag överlevde, och imorgon jobbar jag totalt tio minuter, så då ska jag njuta av livet i St Maarten hela dagen.

På morgonen ska jag dock ha en privatlektion med Lenny från Spaavdelningen. Vi har en deal som går ut på att jag ska lära henne åka skridskor och att hon ska behandla min fotknöl med akupunktur och fysioterapi och lite annat smått och smärtsamt.

Idag var vi i St Thomas, och det var faktiskt första gången jag egentligen gjorde nånting i den hamnen – det har alltid varit så stressat med internet och uppvärmningsis och båtdriller och jag vet inte allt när vi varit där tidigare. Men hur som helst, idag gick jag av med Barbi och Audrey och tog en liten shoppingrunda. Jag letade efter en klänning och kom hem med en hatt och en klocka. Och jag måste bara säga att jag är så nöjd med min hatt. Den är beige med ett brunt band och brättet är bredare framtill än bak, så den ser väldigt 60-tal ut (eller 50 kanske, jag är inte så bra på det där med modehistoria). Klockan var en skitgrej för tio dollar, som jag tänkte ha när jag jobbar för att inte förstöra min vanliga mer än jag redan gjort (den håller just nu ihop med hjälp av säkerhetsnålar), och den nya sackar redan.

Igår tog vår Production Manager, Butch, oss allihop till Portofino (en italiensk restaurang på båten), eftersom vi gjort ett sånt utomordentligt jobb och slagit vår rating (289,6 poäng av 300 möjiga – slå det du, Anton!). Rating är typ en utvärdering som gästerna fyller i varje vecka, om hur nöjda de är med allt från underhållning till städning. Och vi konståkare ligger då näst högst av alla på hela skeppet – endast slagna av Housekeeping (försök konkurrera med de som städar hytterna liksom – särskilt när de lämnar handukarna vikta som olika sorters djur efter sig).

Under middagen tittade vår Hotel Director, Michael Rasmussen (från Amerika, oväntat nog) in. Han är verkligen supertrevlig, och brukar dessutom komma till våra shower minst tre gånger i veckan. Men, för att göra honom ännu bättre, så lovade han att om vi kommer över 290 poäng så ska han ta oss till Chops (den andra restaurangen ombord, vilken är lite finare, lite bättre) och dessutom låta oss sova över en natt i en av sviterna! Gissa om vi är taggade.

Tror dock inte våra drömpoäng kommer slå in den här veckan, eftersom showerna minst sagt varit ganska kaosartade. Eftersom danscasten fortfarande har en massa rehearsals har vi inte stationära påklädare, utan dreamworkskaraktärerna, Youth Staff, Sport Staff och ibland till och med teknikerna, turas om att klä på oss. Och ärligt talat, ni anar inte vilken skillnad det är att bli påklädd av någon som faktiskt vet hur scenkläder är uppbyggda mot att få hjälp av folk som inte vet vad ett överdrag är (man täcker skridskon med det).

De senaste veckorna har verkligen varit crazy på den fronten. Förra veckan spenderade jag en timme med att leta efter mina överdrag till opening innan jag slutligen hittade dem i Audreys korg. Var hon sedan hittade sina är en annan fråga. Idag gick ett av tidigare nämnda överdrag sönder 1,5 minut innan showen började (bokstavligt talat) och situationen kunde endast lösas genom att jag slängde på ett av överdragen jag har i Piratesnumret istället. Vilket gick alldeles utomordentligt, med undantag för viss nervositet över huruvida de nya påklädarna skulle hitta tillbaka med det till min korg innan jag behövde det till mitt solo. Det gick dock bra, men man kan väl säga att det satte lite krydda på tillvaron.

Har fått lite kommentarer om att jag verkat deppig det senaste, och för att vara ärlig stämmer det nog. Inget allvarligt som har hänt eller så, men när det kommer till skeppsliv så är det väldigt mycket av en berg-och-dalbana. Vissa dagar är fantastiska och man vill inget hellre än att leva resten av sitt liv här, medan man andra dagar är nära på att säga upp sig. Tror att det har att göra med att man bor på sitt jobb, och har man en dålig arbetsdag kan man liksom inte gå hem från den. Man kan inte ens avreagera sig på någon, för man vet att man måste bo med dem de närmaste 6 månaderna. Och skulle man av någon anledning strunta i det och ändå börja skälla på folk, så kan man vara säker på att alla crew ombord vet det innan man ens skällt klart. Vilket kan vara lite frustrerande ibland. Men det är okej, man vänjer sig mer och mer. Men jag saknar verkligen att kunna lita på att det man säger till folk stannar där. Riktiga vänner kanske är ett bättre ord. Det är tur att jag har alla er godingar därhemma.

/Ida

Förutom att slappa, sola, bada, shoppa och åka skridskor 45min 4 gånger i veckan så har vi konståkare även en del andra arbetsuppgifter. En av dom absolut roligaste (?) uppgifterna är att vi har parade två gånger per vecka. Detta innebär att vi klär på oss sjukt spexiga dräkter och skuttar fram och tillbaka på royal promenade i tio minuter medan tjocka pensionärspanjorer förundrat studerar och fotar oss. Lite som på zoo, fast att burarna vi sitter i bara är blåa avspärrningsband längs promenaden.

Naturligtvis älskar vi alla paraden, eller som en av dansarna uttryckte sig efter att ha frågat mig hur en sådan upplevelse som paraden hade förändrat mitt liv: ”You know, when I first did parade, then I knew i had found my call”. Den svenska bartendern som är här och gömmer sig för skattemyndigheten avslöjade att han hellre jobbar tio timmar i baren än tio minuter i paraden. Och nej, han älskar inte sitt jobb. Idas teori var att det handlade om förlorad manlighet att gå i paraden, men med mina roller känns det snarare som om jag tjänar manlighetspoäng...

Jag kan inte säga att jag gillar paraden jag heller, men jag har åtminstone fått bra roller i båda de två paraderna vi har. I den första är jag någon sorts rysk härförare, komplett med vit pälsmantel, vit pälsmössa och en massa glitter (så går väl alla ryssar klädda?). Det som är bra är att jag och några till i the russian team inte måste göra särskilt mycket, vår uppgift är att sitta och snacka backstage tills paraden är nästan slut, sen gå ett varv på promenaden, och sen är det klart. Inte alltför ansträngande.

I den andra paraden är jag en leopard, utstyrd i en grym mask, blå leopardmantel, och 15 centimetersklor. Min uppgift är att hoppa runt precis hur jag vill, skrämma små ungar, posera på foton och flirta med pensionärerna. Ganska roligt faktiskt, inser jag när jag väl skuttar runt där, och barnens reaktioner är gulliga: dom pekar, skrattar, är gulliga. Fram till paraden är nästan slut, och jag skuttar fram till ngn liten unge och visar klorna. Istället för att reagera som dom andra ungarna så blir hon vettskrämd, och börjar gallskrika. Då kände jag mig som en dålig människa...

Att leva på ett kryssningsfartyg är väldigt mycket som att bo i ett ekorrhjul. Alltid går i cykler – runt, runt – utan större förändringar än att det ibland guppar mer och ibland mindre. Fast det hade jag egentligen kunnat leva med, om det inte varit för den lilla detalj att ingenting av det vi sysslar med går framåt över huvud taget. Det är samma påklädningsschema varje vecka, samma show, samma mobdance – till och med på lördagar när vi alla går till jazzloungen Olive or Twist (namnet var roligt den första månaden) spelas det samma låtar. Och det är samma folk där. Det största upptäckt som kan komma att göras är att någon skaffat sig en ny klänning. På fullaste allvar.

Fast till och med allt det där hade varit okej, om inte för det faktum att den allmänna uppfattningen är att jazznatten (egentligen en jazztimme) på lördagar är speciell. Ett tillfälle att klä upp sig, ha det trevligt och träffa folk. När det egentligen handlar om att vi klär upp oss för att vi måste, att det står i företagspolicyn att vi måste vara trevliga och, som sagt, att det är samma folk som vanligt där och lyssnar.

Jag känner mig oviktig. Inte oviktig som oduglig, utan oviktigt som att inget av det jag gör här får världen att gå framåt. Jag är bara underhållning. Som en TV som alltid är påslagen. Och där antar jag att vi har ytterligare en anledning till varför jag ogillar TV-apparater.

Fast jag har faktiskt en något komisk grej att berätta, angående det amerikanska kollektivet i allmänhet. Eller kanske snarare dess folksjäl. Satt nämligen och läste igenom den waiver (ett dokument som alla som ska åka på All Skate måste skriva under på att de läst igenom – ni vet en sån där grej som man aldrig ens läser färdigt första raden på) som vi har i Studio B. Och ärligt talat, jag tror jag ska börja kolla igenom vad jag skriver under i fortsättningen, för det där pappret innehöll mer komik än jag sett till på länge. Hade önskat att jag kunnat publicera hela inledningen här, men jag är rädd att jag blir stämd då…

Hur som helst så stod det något i stil med att ”den som skriver under detta dokument går härmed med på att RCI, dess löntagare, dess inhyrda, dess anställda, dess visstidsanställda, dess ägare, dess konstruktörer /…/ (det här höll på ett bra tag) /…/ eller medresande gäster, eller deras familjer, släktingar, ättlingar, arvtagare (jag är seriös), vänner och bekanta inte har något som helst att göra med eventuell död, invaliditet, hjärnskada, fallskada, blodutgjutelse, benbrott eller någon annan skada som kan tänkas uppkomma i, utanför, runt omkring, i närheten av eller i anslutning till isytan och/eller Studio B, från tidernas begynnelse (ja, jag lovar, det stod så) till världens undergång (japp, det med).”

Ni måste hålla med lite om att det låter som en dålig dikt..? Och det var då bara första paragrafen. Amerikanare alltså…

Söndagar är inte en vilodag för oss. Det är början på tre tuffa dagar, särskilt när vi gör western run. Idag hade jag tre timmar Box Office, följt av gästdrill, sedan tjugo minuters paus innan isträning och direkt därpå Seans isklass och sedan tech run. Snabbt middagsbreak innan 2h All Skate. Nu har jag en timmes paus innan Parade. Fast även om jag tycker väldigt synd om mig själv nu (dock inte sådär megamycket synd som jag gör ibland – den första All Skate-timmen var ganska spännande med trevliga gäster och en kille som behövde eskort till sjukstugan) så försöker jag tänka på alla stackars Facillities som måste släpa alla 4500 gästers väskor upp från Security till deras rum. I jämförelse med det har jag haft en slappardag.

Okej, nu försvann den delen av mitt humör som var bra. Fick just ett telefonsamtal från Jodeyne om att vi måste flytta om hela All Skate-disken och alla ställningarna med skridskor eftersom hon inte tycker det funkar bra på det sättet vi arrangerade det idag. (Tänker inte gå in på detaljer men enligt mig, Barbi och Mikey funkar det bra mycket bättre på vårt sätt.) Stort suck på det. Kanske borde söka jobb inom Facillities ändå…

Idag fick jag en känsla av att min engelska flöt mycket bättre än den brukar. More effortless, så att säga. Eller det är som om jag inte behöver tänka på grammatiken längre (av någon anledning har jag haft problem med has/have och was/were när jag pratat snabbt), och det gör livet bra mycket enklare faktiskt. (Peppar, peppar.) Dessutom var det några av gästerna som sa att de gillade min brytning (som jag försökt göra mig av med under de senaste veckorna, utan att lyckas). Faktum är att amerikanare, britter och andra engelskspråkiga inte tar det som en särskilt big deal om någon bryter, så länge de pratar korrekt grammatiskt sett. Bara det faktum att man säger ”accent” tycker jag tyder på att det anses vara mer av en personlig touch på språket än ett fel. Antar att det kommer från att det är så många länder som har engelskan som modersmål att det helt enkelt inte går att säga vad som är rätt längre. Och det känns rätt bra. En sak mindre att oroa sig över.

En kul sak som hände idag under Box Office var att ett par gäster jag bokade shower åt berättade att de hade släkt i Sverige, närmare bestämt i Huskvarna, där jag har en stor del av min släkt. Vi lyckades dock inte reda ut om vi hade några gemensamma nämnare, mest för att hon var så dålig på att uttala svenska namn. Dock tror jag att en av hennes släktingar hette något i stil med Gun Simonsson och jobbar som lärare någonstans i Huskvarna. Känner mina kusiner möjligen till henne? Vore supercoolt i så fall.

/Ida

Då var det gjort, min första show. Jag vet inte men på något sätt hade jag förväntat mig mer. Mer...känslor? Det känns ungefär som att jag bara gjorde en show, och det gjorde jag ju med, men ändå...

Till att börja med var jag inte särskilt nervös, jag vet inte varför men det kändes inte som att det var på riktigt. Gick ut i opening, gjorde mitt, och allt gick faktiskt rätt bra med undantag för några små misstag. Resten av showen gick i ungefär samma stil, inget speciellt, inga konstigheter. Tills det var dags för mitt solo. Då tog jag tillfället i akt att visa vad jag går för...

Jag inledde stilsäkert genom att floppa axel, och ingen vanlig flopp utan verkligen en sådan när man kommer helt snett och ben och armar kaosar iväg åt varsitt håll. Men jag är snabb att hitta tillbaka till koncentrationen och går upp i 3S, som jag landar perfekt. På rumpan. Jag avslutar mitt nummer med en perfekt 2T. Perfekt är ju bra, ännu bättre hade det varit om jag gjort ett varv till i luften...

Show nummer två inföll samma dag, med skillnaden att Marina verkligen kände sig illamående och var tvungen att stå över showen. Detta innebar alltså att vi en halvtimme innan showen var tvungna att flytta allas positioner, göra om nummer, och ändra hela showen så att det inte skulle synas alltför mycket att vi saknade en person (till, förutom vår ena paråkerska som redan är hemma).

Trots allt gick show nummer två mycket bättre än den första, och jag gjorde bara lite små misstag i mitt nummer. Så man kanske får tro att jag var lite för nervig innan första ändå... Hursomhelst, det kommer fler chanser. Vi har ändå ungefär 70 shower kvar...

Anton