Jag tror jag blivit gammal. Idag är det lördag och jag borde vara på väg till jazztimmen på Olive or Twist. Men jag känner inte för det. Alls. Jag är inte sugen på att vare sig festa eller vara social. Så jag drar slutsatsen att jag är både gammal och bitter. Men det gör ingenting – jag mår bra av det.

Det påminner mig lite om när jag var yngre och inte tyckte det var roligt att gå på kalas. Det är inte det faktum att det är mycket folk som stör mig, utan mer att det är så svårt att få något vettigt ur folk. Man kommer aldrig längre än till småprat, och det är så sällan det utvecklar vare sig mig eller den jag pratar med. Tyvärr. Någon gång ska jag verkligen försöka med att ta upp någon av livets stora frågor med någon random person på en klubb, men jag tror inte det är en bra idè att prova det här, eftersom jag faktiskt måste leva nära de här människorna i sju (bara sju redan!?) veckor till.

Idag hände en häftig grej faktiskt. Eller det var häftigt för mig i alla fall. Det var innan Farewell show och jag stod och slölyssnade på några som småpratade. Och jag märkte inte ens att de snackade engelska. Okej, det låter löjligt, men tidigare när jag lyssnat på engelska har jag känt av att det pågår en process i min hjärna (man känner det alldeles nedför hårfästet i pannan och på toppen av bakhuvudet), men av någon anledning behövdes inte det idag. Det var som om de pratat svenska. Antar att det är det som betyder att man kan ett språk.

Men visst, det är fortfarande många ord jag saknar, och det stör mig ibland, eftersom jag är en sån ordperfektionist. Jag är imponerad av att Barbi och Michael klarar av att leva tillsammans utan att prata varandras modersmål. Barbi har i och för sig lärt sig hyfsad franska genom åren, men det är fortfarande engelska som de i huvudsak använder sig av. För mig skulle det vara så vansinnigt frustrerande att inte kunna säga exakt det jag vill till den som står mig allra närmast, bara för att jag inte kan orden. Det är tur att stockholmska inte skiljer sig så mycket från göteborgska. Den största skillnaden är väl att det utomordentliga ordet knô ännu inte rotat sig i huvudstaden. Men oroa er inte, jag ska kämpa för att det börjar användas där med. Knô in det i vokabulären, så att säga.

Från en sak till en annan. Jag har bytt hårfärg. Dock inte frivilligt. Eller egentligen ville jag byta hårfärg, men inte just nu, eftersom jag inte orkar fråga the big boss Sylvia om jag får lov att byta frisyr. Så jag försökte hitta samma hårfärg som jag haft tidigare och bara göra en liten uppfräschning. Men ärligt talat, amerikanare är inte jätteförtjusta i coola hårfärger. Det man använder sig av här varierar från ”naturligt” till ”ännu mer naturligt”. Och uppenbarligen ingår inte rödbrunt på den skalan. Så efter en halvtimmes funderande tog jag något som kallades auburn, vilket slutade som röd-lila-chokladbrunt när det hamnade på huvudet på mig. Men ärligt talat, det ser faktiskt bra ut. Det är bara hoppas att Sylvia också tycker det.