Idag när vi satt och åt vår sedvanliga lördagsmiddag i Windjammer fick vi sällskap av vår mycket trevliga Hotel Director, Michael Rasmussen, som inte alls är från Norge utan USA. Han berättade många intressanta nära-ögat-historier om Royal Caribbean-skepp som nästan sjunkit. Mestadels beror det på klantiga navigeringsbeslut – som att klippa av en kurva för att spara bränsle, gå igenom en storm eller kaptener som sover ruset av sig under känsliga rutter. Det sistnämnda slutade med att Monarch of the Seas fick ett långt hål i skrovet och tvingades köra sig själv på grund utanför St Maarten för att inte sjunka helt. Inte superbra PR kanske.

Anledningen till att vi kom in på det var att det guppar rätt rejält idag. Inte de här långsamma, gungande rörelserna som vi brukar ha, utan riktigt gupp. Såna rörelser som påminner folk om att vi faktiskt befinner oss på ett skepp, och att skepp kan sjunka.

Jag tycker det är ganska häftigt. Det säger lite om hur mäktig naturen är. På det här skeppet bor just nu runt 6500 människor (vilket är mer än invånarantalet i mina morföräldrars hemby), och det säger väl ändå en del om det här ställets storlek. Men om moder natur känner för det så är vi så körda. Tänkvärt. Det är så många som säger att vi människor kommer få jorden att gå under om vi fortsätter som vi gör, men jag tror nog att det är rätt lugnt. Den kommer klara sig betydligt längre än vad vi kommer.

Från en sak till en annan. Imorse, innan det började guppeliguppa, fick jag förtroendet att representera Ice Casten under en frukost med några VIP-gäster. Det var ganska kul att sitta i den stora matsalen (som liknar Titanics) och bli serverad. Oj, konversera, menar jag. Fast visst, det kändes lite awkvard att sitta där och besvara frågor om huruvida vi hamnar i trubbel eller inte om vi missar våra hopp. Fast jag antar att det är sånt man undrar om man inte är insatt. Det var kul som sagt, och ännu roligare var att jag slipper en All Skate på grund av det.

Vi kanske kommer ändra rutt igen, eftersom det är massa stormar som far runt och röjer lite överallt häromkring. Jag hoppas vi åker till Nassau, så jag får se Atlantis. Fast det är nog att hoppas på för mycket. Det kan dock komma att förstöra mina dykarplaner. Jag vet att min mor och far inte är jätteförtjusta i min nya hobby, men jag kanske kan trösta er med att jag i alla fall inte kör motorcykel. Än.

Jag har för övrigt tvättat mina strumpbyxor i te nu. Tyckte jag löste det supersnyggt genom att sno massa tepåsar från mässen, låna Barbis illegala vattenkokare och fylla upp mitt handfat med varmvatten samt både English Breakfast och Earl Grey. Och mina randiga strumpbyxor då. Efter att ha legat och dragit i cirka tio minuter hängdes de upp på mitt minimala klädstreck, där de nu har hängt sig torra och stela. Och lika randiga som förut. Dock har mitt handfat fått en trevlig ton av smutsbrunt. Så även mitt badrumsgolv, där strumpbyxorna fick droppa av sig. Jag antar att det apropå detta går att hitta på något lite smått obscent skämt om hur svårt det uppenbarligen måste vara att hitta toaletten i ett badrum på 1,5 kvm, men jag är alldeles för pryd för att göra det.

Och sist men inte minst: jag och Anton har stora planer. Fast de är hemliga än så länge.

So long!

Ida