Tiden går fort när man har roligt. Och bloggen har blivit lite åsidosatt, får jag erkänna. Har dock lagt upp foton på facebook, så förhoppningsvis godkännes de som kompensation.

Livet är nice just nu, trots att St Croix (Sejnt Krojj på amerikanska…) är lite regnigt idag. Beachbaren hade dock förvånansvärt bra internet, så det gick att få upp ytterligare lite bilder.

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.2498494134004.2133118.1002396726&type=3

Som några säkert sett på facebook så är det nu bestämt att jag kommer hem till den 19 dec. Landar i Köpenhamn och kraschar några dagar hos bror min innan vi kommer hem till mamsen och pappsen den 22a. Jag kommer frysa öronen av mig, särskilt med tanke på att det tjockaste klädesplagg jag har just nu är ett par jeans…

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta om livet här. Eller kanske snarare inte var jag ska börja. Vi njuter av att vara i en gästhytt och beställa room service på alla möjliga och omöjliga tider. Folk har börjat kolla lite konstigt på mig ombord för att jag varit där så länge. Tror de flesta tror att jag är någon form av guest entertainer. Det gör mig inte så mycket eftersom det är lättare att smita undan i crew areas då. Känns som om jag tar lite av det bästa av allt här – använder crew-genvägarna men utnyttjar samtidigt alla guest-privilegier. Life is good som sagt. En dryg vecka till i alla fall…

/Ida

Sitter i hytt nummer 4223 på Adventure. Det är samma hytt som jag hade på Freedom, så jag känner mig väldigt hemmastadd redan. Det enda som är annorlunda är heltäckningsmattan, TV:n, telefonen och duschdraperiet. Annars är det som att vara tillbaka på mitt skepp, särskilt nu när inte Anton är här. Han har nämligen, tack vare den underbart smidiga passkontrollen, blivit tvungen att gå av 1,5 timme innan mig. Lite jobbigt, särskilt med tanke på att det är alldeles regngrått ute.

Annars är det väldigt trevligt att vara gäst ombord. Har gjort mitt bästa för att bryta mot alla crew-förbud som finns. (Exempelvis flip flop överallt, tugga tuggummi på Royal Promenade, äta på Café Promenade, inte bry sig om dagens klädkod och lite annat smått och gott.)

Efter att jag blev upplockad i St Maarten (vilket ändå gick ganska smidigt trots att det var i mitten av kryssningen) har vi besökt Antigua och St Kitts. Det var väl inga riktiga höjdarhamnar – påminde lite om Falmouth, Jamaica, som vi åkte till med Freedom – men nu har man sett dem i alla fall. Adventures rutt är faktiskt ganska fantastisk. Bara en eller två Sea Days per kryssning, och långa stopp i varje hamn.

Mycket är likadant på båda skeppen, men eftersom Freedom var något större så är det en del trappor och korridorer som inte existerar här. Det ser nog rätt kul ut när jag svänger av mot en dörr jag använt i fyra månaders tid, och det plötsligt bara finns en vägg där.

Har sett Antons show också. Den gjorde mig positivt överraskad. Det kan ha berott på att jag inte hört så mycket bra om Cool Art/Hot Ice, men ärligt talat tyckte jag inte alls den var dålig. Den har lite knepiga inslag här och där, men den är helt klart underhållande. Älskar det där numret när de åker runt på små stolar och är utklädda till dvärgar. Skrattar lika mycket varje gång. Och Antons solo är ju en favorit förstås ;)

Sedan är det förstås väldigt trevligt att vara med Anton igen. Fyra och en halv månad var en lång tid, och mot slutet trodde jag nästan att jag skulle bli tokig, men nu känns det bra igen. Väldigt bra.

Har haft en skön dag i St Maarten. Kom till mitt hotell sent i går kväll, fick byta rum efter att ha dödat en skalbagge som uppenbarligen bodde bakom handfats-kranen i badrummet och vaknade upp till dagsljus imorse! Det var så fantastiskt att öppna ögonen och inse att det är morgon eftersom rummet badar i ljus. Det saknade jag verkligen i min fönsterlösa hytt. Här har jag till och med en balkong. Den vetter visserligen bara ut mot McDonalds, men det gör liksom ingenting. För mig är det lyx just nu.

Det känns lite skumt att vara här utan att behöva passa tiden för att hinna tillbaka till skeppet. Och ännu konstigare att se de fyra skeppen (varav två Royal Caribbean) lätta ankar och segla iväg utan mig. Men det var vackert, det måste jag säga, att se de upplysta skeppen försvinna mot solnedgången. Och det var så härligt att vandra strandpromenaden fram utan en massa turister överallt. När stranden är tömd på solstolar och parasoll och restaurangerna börjar stänga. (Att klockan var 17.30 säger lite om hur kryssningsbaserat öns turistliv är.)

Imorgon är det bara en dag kvar tills jag får träffa min Anton. Det känns så bra. Vet inte riktigt hur jag ska få tiden att gå – när man längtar så mycket efter någonting känns det som om tiden stannar upp bara för att jävlas med en. Antar att jag borde ta tag i alla mejl som jag skjutit upp att svara på. Det får bli kvällens projekt.

Nåväl, det var väl ungefär det av intresse som jag kan rapportera idag. Hoppas allt är bra där hemma!

/Ida

Amerikaner är verkligen inget bra på kaffe. Hade, efter en förvånansvärt smidig incheckning på Orlando Airport, hoppats att jag skulle få njuta av en Capuccino som varken var bränd eller tre gånger starkare än drickbart. Men ack, så blev det inte. Det hjälper liksom inte att mjölken är perfekt skimmad och lagom varm när man serverar det med nåt himla blask som knappt kan kallas kaffe. Inte konstigt att amerikanarna är så besatta av att smaksätta med hasselnöt, choklad eller vanilj.

Men jag ska faktiskt inte klaga. Jag sitter på planet på väg till St Maarten, där jag ska hoppa på Antons skepp på onsdag. Inte ens det faktum att planet var två timmar försenat gör mig särskilt irriterad. Jag har semester. Det känns för övrigt som om det är mer regel än undantag att mina och Antons transportmedel blir försenade när vi är på väg till varandra. (Någon som kommer ihåg Tallinn?) Känner mest att det var tur att vi inte bestämde oss för att jag skulle hoppa på Adventure i St Croix, för som det blev nu hade jag inte hunnit med den anslutningen.

Har haft några långa dagar här nu sista veckan. Det är alltid mycket party innan en cast lämnar skeppet, och ärligt talat tror jag att jag börjar bli gammal – det är inte lika lätt att ta sig upp ur sängen efter att ha sovit 5-6 timmar nu för tiden (trots att jag inte ens är bakis). Sedan är det den där stressen med att packa – vad ska man lämna (för att lätta sin 5 kg:s övervikt), hur packar man hattar på bästa sätt och när ska man börja? Det var några av mitt livs stora frågor den här veckan. Det löste sig dock rätt bra – behövde inte betala någon övervikt, mycket tack vare att mitt handbagage väger mer än 10 kg. Jag har en lätt värk i axlarna just nu.

Mitt kontrakt på Freedom är alltså slut, och när jag tänker tillbaka på det kan jag inte låta bli att tänka att tiden gick fort, trots att de två sista veckorna kändes oändligt långa. Fast vad som fascinerar mig mest är hur mycket jag lärt mig. Om människor, om engelska språket, om att arbeta i ett stort företag, om att omväxlande vara en auktoritet och en underordnad samt inte minst om hur det är att ha bo i ett rum utan fönster. Det är en helt annan typ av liv ombord. Saker som är enkla hemma blir komplicerade här (som att få tag i toapapper), och tvärt om (som att aldrig behöva laga mat). Det är svårt att förklara om man inte upplevt det själv, men tro mig; man får lära sig att leva igen. Allting funkar annorlunda mot hemma. Märker det nu, när man inte längre är ”andra klassens invånare”, hur mycket man trippade på tå för gäster och officerare. Det känns så konstigt att bli behandlad som människa, inte som crew member. Inte så att de behandlade oss illa, bara annorlunda. Man visste liksom. Att man inte var något mer än ett  Emergency number. Mitt var 1302. Nu är Eva, min replacement, 1302. Jag gissar att kanske 50 personer (av mer än 20 000 anställda) vill märka av förändringen.

Det nya casten förresten, har jag berättat om den? De är en ganska udda grupp, både fysiskt, psykiskt och professionellt. Och tydligen är Sylvia inte så nöjd med deras jobb hittills. Ärligt talat förstår jag varför. Har sett några tech runs, och jag har svårt att se hur de ska klara av att göra showen nästa vecka (även om det inte är förrän på torsdag). Först nu inser jag att folk faktiskt menade vad de sa när de berättade att vi var den bästa cast de sett.

Att säga hej då till cast 11 var… märkligt. Trots att vi alltid vetat att det skulle ske, och till och med när, kändes det surrealistiskt. Som om det var fejk. Ett dåligt skämt. Det är en konstig känsla när människor man haft ett så sammanflätat vardagsliv med plötsligt försvinner helt ur ens tillvaro. Lite som när man gick ut skolan. Fast då hade man oftast några som man fortsatte hänga ihop med. De jag tog avsked för åtta timmar sedan befinner sig nu i andra länder än mig, och kommer göra det för en lång tid framöver.

Jo, nog är det märkligt. Det här låter flummigt, men ibland tror att alla relationer som bryts upp lämnar känslomässiga spår. Inte nödvändigtvis smärtsamma sådana, men märkbara. Min teori är att det beror på att alla relationer bygger på att man ger och tar från varandra – att man utväxlar förtroenden och tankar. När man gör det ger man bort en liten bit av sig själv, förhoppningsvis i utbyte mot en del av den man anförtrott sig till. Man knyter band, så att säga. Och när man sedan lämnar varandra töjs banden ut, eller till och med trasas sönder, så att man inte längre har samma tillgång till de där bitarna man lämnat ifrån sig. Kanske är det det som gör att man känner viss tomhet när man brytit upp med någon som står en nära. Eller med många som man har en halvnära relation med. Man upptäcker att man inte är samma person utan dem. Att man förändrats.

Det är intressant det där, men kanske lite för filosofisk för att platsa på en showbiz-blogg. Fast å andra sidan är det det som pågår i mitt medvetande just nu, så det kanske inte är helt fel ändå. Om inte annat bevisar det kanske att show ibland är något mer än yta.

/Ida

Det börjar närma sig slutet här. Knappt sex dagar kvar ombord på Freedom. Man skulle tro att det är nu man ska börja känna sig lite smånostalgisk och tårögd – snart ska jag göra min sista påklädning av dansshow – men ärligt talat, det känns inte så. För det första känns det overkligt. Det är svårt att tro att jag faktiskt kommer lämna skeppet på söndag och inte stressa för att vara tillbaka till 3.30 PM för att göra gästdrill. Att det faktiskt finns ett liv utanför det här skeppet, och att jag är på väg mot det. Men det är dags. Trots att fyra månader och en vecka anses vara ett kort kontrakt är det alldeles tillräckligt långt för att jag ska vara nöjd. Jag kan det här nu.

Dock har jag inte börjat packa. Idag heller. Skyller på att måndagar är mördardagen med runt 10 timmars arbete. All Skate, warm up ice, två shower (varav den första var nervös och den andra guppig) samt två dansshower att klä på. I skrivande stund har jag gjort en av dansshowerna. Om en knapp halvtimme kommer jag göra min sista. Och jag säger bara detta; om jag och Anton gör ett andra kontrakt så kommer jag slåss med näbbar och klor för att få sköta spotlights istället för att jobba backstage. Känns som om jag är mer än nöjd med den kvot av svettiga sammetsbodies och okända nakna rumpor som jag hittills fått ta del av.

Känns som om det kanske är på tiden att tillkännagiva hur planerna ser ut efter att mitt kontrakt här är över. Tanken är att jag ska ta mig till St Maarten och hoppa på Antons skepp och kryssa några veckor. Hur många vet vi inte riktigt, men vi siktar på till jul. (Ja, helt ärligt. Man får ta chansen när den finns ;) Nej, men har man lite tur kan man boka in familj och vänner väldigt billigt om man är crew…) Det ska bli fint. Kanske är därför jag inte sörjer nämnvärt för att mitt kontrakt är över.

För övrigt var det en snubbe som friade till sin flickvän idag. I teatern. Innan showen. På scenen. Hon började gråta. Jag hoppas det var av glädje…

Kul datum idag. På Antons skepp har de gjort en grej av det och ska ha en fest på däck 11, med start kl 11.11 PM, men vad jag hört så är vi inte så roliga här. Det beror nog på att det är mer amerikaner på mitt skepp, och de är inte så bra på ordvitsar. Eller nummervitsar heller, verkar det som.

Vi har haft en ganska soft vecka, i alla fall slutet av den. Den nya casten är ombord nu, och eftersom de behöver så mycket tid som möjligt till att lära sig showen så flyttades våra shower från att ligga på tis-ons-fre till att bara köras på tis-ons. Två showdagar med två shower vardera på rad var rätt tufft (särskilt eftersom jag hade en helt brutal träningsvärk från en fitnessklass som jag så dumdristigt gått på några dagar innan), men det känns sjukt gött att ha resten av veckan fri.

Den nya casten verkar rätt okej, även om man inte kan anklaga dem för att ta initiativ till kontakt. Bara två New Hires, så man tycker nästan att de borde vara lite mer sociala. Men men, vi försvinner ju snart så det kanske inte är värt att lära känna oss alltför bra. Tjejen som ska ta över min plats heter Eva-Maria och kommer från Tyskland. Hon skulle egentligen ha varit i förra casten (alltså min cast) men tog någon medicin då som gjorde att hon inte klarade sin medical, och därför skickade de mig istället. Tänk om det varit tvärt om, och det hade varit jag som kom ombord nu…

Eftersom vi har Sea Day men ändå inte har något att göra så fick det bli tvättdag idag. Kan ni tänka er min glädje när jag kommer ner och ser att alla maskiner utom två (och en som är trasig) är lediga! Springer upp till hytten och hämtar allt jag har i kläd- och handduksväg, trots att jag egentligen hade tänkt vänta med sånt till nästa vecka. Man får ju passa på, när saker och ting för en gångs skull fungerar.

Fick för övrigt en ny TV idag. Ringde Maintenance häromdagen och fick en utskällning för att jag inte visste att de höll på att installera nya tv-apparater hos alla crewmembers och att jag därför ringde i onödan. Vi är verkligen som en stor familj här ombord…

Men hur det nu var så fick jag mig min tv. Lite oväntat att komma tillbaka till rummet och se att den stora, gråa koloss som brukar ta upp två tredjedelar av byrån krympts till en liten nätt 20-tummare med plattskärm. Me like. Enda problemet är att jag inte har någonting att ställa telefonen på längre. Jag tror jag kan överleva det.

Jag sitter här och funderar över om jag ska börja packa eller inte. Troligtvis blir det inte, utan jag sparar det till nästa vecka. Man blir så mycket effektivre när man drabbas av sista-minuten-panik. Största problemet blir dock att banta mitt bagage från de 28 kg jag kom med till det tillåtna 23 kg. (För denna övervikt klandrar jag dock min far, som påstod att INGEN bryr sig om de där viktgränserna när man flyger så långt som till Amerika. Det påståendet kostade mig 75 Euro.) Tydligen kan man donera de kläder och krimskrams som man inte vill ha till invånarna i Labadee i Haiti, och det låter ju som en bra idé. Lite bättre för samvetet än att slänga ner det i incineratorn i soprummet här…

Nu måste jag springa ner och stoppa in min tvätt i torktumlaren, innan någon annan entusiastisk tvättare får för sig att göra det åt mig för att komma åt min maskin. Vi kan ju inte riskera att mina spetstrosor blir förstörda…

Rembember, remember

The fifth of November

The gunpowder treason and plot

I know no reason

Why the gunpowder treason

Should ever be forgot

Den versen har jag haft i huvudet hela dagen. Idag firar man Guy Fawkes Night i Storbritannien, men jag kan inte påstå att det märks mycket av det här. Däremot såg jag filmen ”V for Vendetta” igår, så jag antar att det är därför jag är påverkad. Det är faktiskt en sjukt bra film. Och den där versen är grym, ärligt talat.

Nåväl, det var väl inte riktigt tänkt att jag skulle göra massa PR för vare sig filmer eller poeter på den här bloggen, så let’s move on. (Stör mig för övrigt på att jag blandar svenska och engelska så där, men jag har lite svårt att låta bli – vissa uttryck låter bara så mycket bättre på engelska. Jag hoppas det är en övergående fas.)

Någonting som faktiskt firas seriöst häromkring är Halloween. Jag tyckte jag hade en ganska bra utklädnad som någon form av vålnad, men upptäckte snart att man som tjej bör spöka ut sig i något som nätt och jämnt täcker rumpan. Typ vara playboykanin. Med alla sexuellt frustrerade män ombord är jag dock rätt glad att jag inte förstod det förrän efteråt. (Bilder kommer förresten snart på facebook.)

Igår fick jag äntligen gjort mina sista dyk i Open Water-kursen jag hållit på med i typ tre månader. Det var bra mycket mer fascinerande att dyka i Cozumel än i Grand Cayman. Det beror säkert på att jag var lite mer rutinerad nu. Tror att jag var lugnare och mer avslappnad, så det var lättare att njuta av omgivningen. Jag var inte förkyld heller, vilket ärligt talat gjorde en hel del för både andning och tryckutjämning i bihålorna. Så nu är jag en certifierad dykare. Wohooo! (Bilder kommer snart på facebook. Ja, inte på certifikatet kanske, men ni fattar…)

Royal Caribbean har för övrigt överträffat sig själv och gett mig en ny heltäckningsmatta i min hytt. Trodde aldrig det skulle ske, eftersom snubben som kom för att inspektera mattan bara skrattade när jag visade honom de äckliga vita fläckarna som jag täckt över med örngott, och frågade om det var allt jag hade ringt dit honom för. Men, huruvida det nu beror på att han ändå var en välmenande inspektör eller om det bara är en brist på kommunikation mellan olika personer, så fick jag i alla fall en ny matta. Jag visste att det skulle göras, eftersom jag vänligt men bestämt hade ombetts att röja undan allt från golvet (vilket fyllde mitt badrum till bristningsgränsen), men blev ändå förvånad när jag kom hem från gårdagens dyk och upptäckte att jag hade en röd matta istället för en grön. Det är ett riktigt Royal Caribbean arbete de gjort. Ser sjukt bra ut vid första ögonkastet, men när du tittar närmare ser du att det är ett hafsjobb. Exempelvis så verkar de ha använt en spillbit från gästområderna till mitt rum, för det är samma sorts matta som de har i trapporna där, och den är skarvad på de mest märkliga ställen. Dessutom löper en ljusgrön rand längs med ena väggen, vilket jag antar beror på att mattbiten inte riktigt räckte. Denna misstanke stärks betydligt av att mattan bara räcker halvvägs under sängen. De lät dessutom bli att dammsuga efter sig, så jag hittar små fnasiga mattbitar lite överallt här. Men den har i alla fall inga mystiska, stela, vita fläckar. Än…

So long!

Ida

Jag har alltid trott att oktober bara känns som en lång månad för att det är mörkt och regnigt och höstigt, men nu förstår jag att det är en universal grej som inte går att förändra vare sig man befinner sig i ett kallt Skandinavien eller i Karibien. Det kändes som om den här månaden aldrig skulle ta slut. Men nu verkar den äntligen ge med sig. November är på nåt vis lättare än dess föregångare – det börjar bli rutin och julen närmar sig. (Här i USA har de redan börjat med julskyltning, trots att Hallween inte ens är över. Amerikaner…)

Den här veckan har vi 1400 bikers ombord. De har en temakryssning kallad ”High Seas Rally”, som i princip går ut på att de kollar på film om motorcyklar i teatern, går på motorcykelutställning i konferenscentret och diskuterar motorcyklar medan de dricker sig stupfulla. Det enda de inte verkar göra är att köra motorcykel. Men vem vet, det kanske kommer om de får tillräckligt med alkohol i blodet…

Det är dock inte så farligt som de låter. Bikers är rätt mycket som hårdrockare – de ser farliga ut men är egentligen jättesnälla. (Fast hårdrockare är nog faktiskt lite snällare när jag tänker efter. I alla fall alla hårdrockare jag känt.) Det som är värst är att de är mer intresserade av hur många förgasare de olika hojarna har än av våra shower, vilket innebar att vi körde en show som var runt 40 % full idag. Det blir inte samma grej då, tyvärr. Fast en highlight var när jag, under ninjadelen i Tai Chi, tittade så strängt på en liten 11-årig kille att han ryggade tillbaka. Tolkar det som att jag har skådespelartalang. Och som att jag inte är mogen för att ha barn.

Vi har verkligen inte haft tur med vädret det senaste. Jag trodde att det som gjorde Karibien till Karibien var att temperaturen inte kunde skjunka under 30 grader och att det inte regnade mer än två gånger i månaden. Så är uppenbarligen inte fallet. Det har blåst och regnat och varit molnigt och kallt i säkert tre veckor nu. Sedan orkanen, kort sagt. Känns som svensk högsommar.

Det dåliga vädret innebär att det gungar mer än vanligt. De som är vana skeppsråttor säger att vi har lika mycket gung som i Medelhavet, så jag ska väl kanske inte klaga. Men, trots allt, det som gör det till ett problem är det faktum att det inte är guppigt så ofta att det känns som ett normaltillstånd, men ändå inte så sällan att man kan ignorera det som en engångsgrej. Det blir som en gubben-i-lådan. Man vet aldrig vad som kommer hända under showen.

Som till exempel igår under tech-runen (man kör igenom hela showen fast utan publik). Precis innan mitt solo kör alla tjejerna ett gruppsteg som inkluderar varsitt splitthopp. Eftersom det är tech-run är man ju inte mer än 80 % fokuserad, så när båten får för sig att gunga upp medan jag gör mitt splitthopp är min hjärna inte tillräckligt snabb att tala om detta för mina fötter, vilket gör att jag i första steget efter landningen hamnar på taggen istället för på skenan. (Följande rekommenderas inte för hemmabruk:) Jag stupar framåt, glider nån halvmeter innan jag kraschar in i sargen, råkar köra in högerhandens fingrar mellan det nedersta plexiglaset och isen (fattar inte hur det gick till eftersom mellanrummet är på ungefär 0,5 cm), och inte kan tänka mycket annat än ”Fuck, det här gör ont”.

Lyckas rycka ut fingrarna, som börjar blöda som sjutton (fast det märkte jag inte då), rullar över på rygg och tittar upp på hela casten som står runt mig. Barbi säger ”This is bad”. Jag höll definitivt med. Men man är ju ingen mesig hypokondrisk amerikan, så jag kravlar mig upp där och känner plötsligt hur ont jag har i höften. Lutar mig mot sargen. Jodeyne kommer fram. ”How’s your knee?”

”Det är mer höften”, svarar jag. Men så känner jag efter litegrann. ”Eller faktiskt, det är knät också.”

Jodeyne vill ta mig backstage för att plåstra om mig. Tycker att det är lite löjligt, så farligt var det ju faktiskt inte. Eller jag menar, det var ju mest en smäll. Sånt går över. Men så ser jag att min armbåge är ganska uppskrapad och att det bildats ett intressant rödrandigt mönster längs med min handrygg, så jag låter henne göra det.

När jag vaknade imorse undrade jag varför mitt knä var så stelt. Provade böja lite på det bara för att upptäcka att varje gång jag gjorde det känndes det som när man sliter upp ett sår som nästan läkts. Det hade en fin rödlila färg, pulserade lite lätt och var ganska svullet. Höften var dock okej, så när som på ett tio centimeter långt blåmärke som inte riktigt går att sminka över.

Det blev dock bättre under dagen, så kvällens två shower gick på värktabletter och voltaren. Vad gör man inte för en nästan halvfull läktare liksom…

/Ida

Det har varit mycket party på senaste tiden. Häromdagen höll vår Hotel Director, Michael, en liten ”gathering” i sin hytt, och tydligen tyckte han att vi konståkare var värda att få komma. Det var rätt coolt faktiskt. Bara hans hytt är uppemot 5 gånger större än våra. För att sätta lite perspektiv på det för dem som inte varit på skepp så skulle jag säga att den var ungefär dubbelt så stor som hela min lägenhet. (Vet i och för sig inte om det säger mer om min hytt än om hans, men i alla fall…)

Det var trevligt hur som helst. Officerarna känns inte lika skrämmande när de bär skjorta och jeans som när de går runt i uniform med hur många stripes som helst på. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur stor skillnad det är på folk och folk här. Till exempel; för Hotel Directorn är det helt okej att ha ett hyttparty där det serveras kantin efter kantin med mat (bland annat filet mignon), men för oss är det förbjudet att ta en banan från matsalen. (Inte för att de är snåla, utan för att man inte får ha mat som kan ruttna på rummet.) Och då är vi ändå högre i rang än större delen av folket som jobbar ombord.

Vet inte om det är amerikanskt eller en skeppsgrej, men jag tycker man märker ett väldigt elittänk här, om man jämför med hemma. Eller det är kanske snarare det att man är så väldigt medveten om vem som är vem i hierarkin. Det ska synas mer än på lönekontot. Det blir en social grej. Det är det väl i och för sig hemma också, men på nåt sätt märks det mer här. Fast när jag tänker efter kanske det egentligen beror på att man bor så tätt inpå varandra…

Partyn var det, ja. Jag var på ett hyttparty till. Det var igår faktiskt. Råkade äta middag med några dykare och blev inbjuden till Shorex (Hamnutflykter) Managerns hytt för vin och ost. Kände mig lite tvungen att komma – var inte direkt sugen men hade ingen bra ursäkt till att låta bli, så det slutade med att jag gick dit ”för att visa mitt deltagande”. Det visade sig dock vara rätt nice (och osten var god) så jag stannade ganska länge. Jag var trött imorse.

Får väl för övrigt erkänna att jag är rätt trött på skeppsliv i allmänhet. Det är segt, ärligt talat. Dagarna sniglar sig fram med samma rutiner som alltid. Den enda nyheten är att vi håller på att blocka in vårt nya paråkningspar i showen, vilket innebär sådana roliga förändringar som att vi måste vara på is på vår rutinella (ja, det är en ordvits) Windjammer-tid. Inte populärt. Det är inte kul att jobba extra under middagstiden, särskilt inte när allt man vill göra är att chilla och försöka göra det bästa av den sista tiden ombord. Tre veckor kvar nu. Känns som om det är tre veckor för länge.

Jag behöver förändring.

/Ida

Vi hade en sjukt intressant show i tisdags. Dels är Sean borta, så Audrey och Michael gör två solon, men nu är det också så att Kinsey drog ut en visdomstand i fredags och tar fortfarande väldigt starka mexikanska mediciner (huruvida hon behöver dem eller inte låter vi vara osagt), vilket gör henne lätt drogad. Eller ganska väldigt drogad faktiskt, för hon föll tre gånger i första numret och var ungefär en takt efter alla andra i alla rörelser. Jodeyne tog henne således av isen lagom till hennes solo. Barbi var redo att gå in istället för henne, men så visar det sig att Kinsey tagit på sig sin dräkt ändå och planerar att köra. (Egentligen hade inte meddelandet från Jodeyne gått fram, men det visste vi inte då.) Barbi blir ganska irriterad eftersom hon laddat upp mentalt och sådär. Men vi fokuserar och försöker vara professionella. Det går ganska bra tills det visar sig att Kinsey tillslut fått meddelandet och går av isen lagom till Pirates. Alla är förvirrade och vi undrar vad som egentligen pågår. (Det är väldigt svårt att kommunicera under showen, eftersom vi alla är utspridda på fyra olika backstage-områden.)

Det hela slutar med att Rat Race blev helt uppfuckat och att Barbi höll på att döda Kinsey med onda blickar. Det var den sämsta show vi någonsin gjort. Och allt sker in front of våra nya paråkare. Det var faktiskt så illa att det bara var att skratta åt det. Tyckte alla utan Barbi i alla fall…

Men mitt solo gick bra :)