Vädret är inte riktigt på vår sida. De håller just nu på att evakuera (ja, det var faktiskt ordet de använde) alla gäster från CocoCay så att vi kan ge oss av tidigare än vanligt och förhoppningsvis undvika en analkande storm. Kom just därifrån själv och sitter nu i min hytt där väggarna darrar eftersom motorerna jobbar så hårt för att hålla skeppet stilla. Är lite orolig att min TV (som just blivit lagad efter orkanen senast) ska åka i golvet igen. Att vara ombord på de lägre däcken känns lite som när man sitter på en torktumlare i bruk. (Inte för att det är något jag brukar göra då men…) Det skumpar. Hoppas på att det blir bättre när vi väl börjar röra på oss. Så höga vågor är det ändå inte.

Älskar för övrigt gästerna den här veckan. Trots (eller kanske tack vare) att vi har ca 500 bikers ombord är alla jättechilla och tog det hellugnt när deras tourer blev inställda. De tackade till och med för att de skulle få dem återbetalda. Det kallar jag service.

En annan kul grej som hände häromdagen var att jag, under gästdrillen, blev stoppad av en man som började med att säga att han inte tillhörde min emergency station. Okej, tänkte jag och förberedde mig på att ge instruktioner om vart han skulle gå. Men innan jag hann säga nåt presenterade mannen sig som Lars och sa att han hade läst om mig i tidningen. I Göteborg. Det tyckte jag var lite coolt. Önskar jag hade haft mer tid att snacka med honom bara, utan att bli avbruten av 150 gäster som måste radas upp.

På tal om båtdriller så håller jag på att gå i taket vad gäller en av mina assistenter. När jag började hade jag tre grymma gubbar som visste hur allting funkade både framifrån och bakifrån, men så tog deras kontrakt slut i princip samtidigt och jag fick tre nya, mindre rutinerade nissar. Helt okej, om inte för att den stora serbiern Bojan fått för sig att han leder stationen bättre än mig och försöker lära mig hur jag ska göra mitt jobb. Vilket i och för sig också hade varit helt okej, om han hade vetat det bättre än mig. Tyvärr är det inte riktigt så, varför vår station för tillfället brukar se mer eller mindre ut som en skolutflykt utan lärare. Vilket även det hade varit helt okej, om det inte hade varit för att jag får skiten för det. Suck. Andas. Bara tre gästdriller kvar.

Vi fick ett nytt paråkningspar igår. De är från Kanada och verkar väldigt trevliga (som alla kanadensare). De ska egentligen vara en del av nästa cast, men gick med på att komma tidigare för att ersätta Sean (och Jodeyne). Barbi var glad, för tjejen, Allison, är så lång att Barbi slipper känna sig ”som en jätte” i jämförelse med oss andra.

Jag börjar känna mig klar med Freedom nu faktiskt. Fyra veckor känns som ganska exakt vad jag orkar med. Sen blir det semester.

So long!

Ida