Efter att ha hört av Ida om hennes absolut bästa show, när hon glömde skydden på, är jag väldigt noga med att kontrollera att inget är fel innan jag går på isen. Skydden av, skjortan instoppad, gylfen knäppt... Det är rätt många saker man kan missa som gör att showen blir väldigt komisk...på fel sätt.

Ni vet den där klassiska mardrömmen, när du går ut på en stor scen, framför en massa människor. Spotlightsen rakt i ansiktet. Du kan inte se publiken eftersom allt ljus är på dig, bara ana den, och höra...hur dom skrattar. Du inser att du glömt att ta på dig byxorna och drömmen slutar med att du sjunker genom marken/dör av skam/vaknar kallsvettig.

Gårdagens show var kul. Jag går ut för att göra mitt solo, startar kaxigt, flirtar med publik och resterande åkare, men redan innan första hoppet går saker fel. Jag känner hur jag fastnar med ena skridskon i andra benets byxben och är riktigt nära att falla, men med kraft sliter jag loss skridskon och återfår balansen. Det är först när jag går mot nästa hopp som jag inser att jag rivit upp HELA byxbenet, från skridskon upp till pungkulorna. Jättekul, men the show must go on. Den återstående delen av solot var inte de roligaste minuterna i mitt liv...

Jag är på ett sätt extremt lycklig över att jag inte använder de hudfärgade stringkalsonger som vi enligt kontraktet borde använda, då hade det blivit en ganska cool striptease. Å andra sidan är nackdelen att Sylvia (the big boss som sitter i Miami) kommer veta att jag fuskar när hon ser videon...

Och det roligaste av allt är att så fort jag visar mig i guest areas nu så får jag höra gäster som viskar "look, thats the guy who ripped his pants". Jag tror jag stannar på mitt rum resten av kryssningen...

Anton