Det har varit mycket party på senaste tiden. Häromdagen höll vår Hotel Director, Michael, en liten ”gathering” i sin hytt, och tydligen tyckte han att vi konståkare var värda att få komma. Det var rätt coolt faktiskt. Bara hans hytt är uppemot 5 gånger större än våra. För att sätta lite perspektiv på det för dem som inte varit på skepp så skulle jag säga att den var ungefär dubbelt så stor som hela min lägenhet. (Vet i och för sig inte om det säger mer om min hytt än om hans, men i alla fall…)

Det var trevligt hur som helst. Officerarna känns inte lika skrämmande när de bär skjorta och jeans som när de går runt i uniform med hur många stripes som helst på. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur stor skillnad det är på folk och folk här. Till exempel; för Hotel Directorn är det helt okej att ha ett hyttparty där det serveras kantin efter kantin med mat (bland annat filet mignon), men för oss är det förbjudet att ta en banan från matsalen. (Inte för att de är snåla, utan för att man inte får ha mat som kan ruttna på rummet.) Och då är vi ändå högre i rang än större delen av folket som jobbar ombord.

Vet inte om det är amerikanskt eller en skeppsgrej, men jag tycker man märker ett väldigt elittänk här, om man jämför med hemma. Eller det är kanske snarare det att man är så väldigt medveten om vem som är vem i hierarkin. Det ska synas mer än på lönekontot. Det blir en social grej. Det är det väl i och för sig hemma också, men på nåt sätt märks det mer här. Fast när jag tänker efter kanske det egentligen beror på att man bor så tätt inpå varandra…

Partyn var det, ja. Jag var på ett hyttparty till. Det var igår faktiskt. Råkade äta middag med några dykare och blev inbjuden till Shorex (Hamnutflykter) Managerns hytt för vin och ost. Kände mig lite tvungen att komma – var inte direkt sugen men hade ingen bra ursäkt till att låta bli, så det slutade med att jag gick dit ”för att visa mitt deltagande”. Det visade sig dock vara rätt nice (och osten var god) så jag stannade ganska länge. Jag var trött imorse.

Får väl för övrigt erkänna att jag är rätt trött på skeppsliv i allmänhet. Det är segt, ärligt talat. Dagarna sniglar sig fram med samma rutiner som alltid. Den enda nyheten är att vi håller på att blocka in vårt nya paråkningspar i showen, vilket innebär sådana roliga förändringar som att vi måste vara på is på vår rutinella (ja, det är en ordvits) Windjammer-tid. Inte populärt. Det är inte kul att jobba extra under middagstiden, särskilt inte när allt man vill göra är att chilla och försöka göra det bästa av den sista tiden ombord. Tre veckor kvar nu. Känns som om det är tre veckor för länge.

Jag behöver förändring.

/Ida