Det börjar närma sig slutet här. Knappt sex dagar kvar ombord på Freedom. Man skulle tro att det är nu man ska börja känna sig lite smånostalgisk och tårögd – snart ska jag göra min sista påklädning av dansshow – men ärligt talat, det känns inte så. För det första känns det overkligt. Det är svårt att tro att jag faktiskt kommer lämna skeppet på söndag och inte stressa för att vara tillbaka till 3.30 PM för att göra gästdrill. Att det faktiskt finns ett liv utanför det här skeppet, och att jag är på väg mot det. Men det är dags. Trots att fyra månader och en vecka anses vara ett kort kontrakt är det alldeles tillräckligt långt för att jag ska vara nöjd. Jag kan det här nu.

Dock har jag inte börjat packa. Idag heller. Skyller på att måndagar är mördardagen med runt 10 timmars arbete. All Skate, warm up ice, två shower (varav den första var nervös och den andra guppig) samt två dansshower att klä på. I skrivande stund har jag gjort en av dansshowerna. Om en knapp halvtimme kommer jag göra min sista. Och jag säger bara detta; om jag och Anton gör ett andra kontrakt så kommer jag slåss med näbbar och klor för att få sköta spotlights istället för att jobba backstage. Känns som om jag är mer än nöjd med den kvot av svettiga sammetsbodies och okända nakna rumpor som jag hittills fått ta del av.

Känns som om det kanske är på tiden att tillkännagiva hur planerna ser ut efter att mitt kontrakt här är över. Tanken är att jag ska ta mig till St Maarten och hoppa på Antons skepp och kryssa några veckor. Hur många vet vi inte riktigt, men vi siktar på till jul. (Ja, helt ärligt. Man får ta chansen när den finns ;) Nej, men har man lite tur kan man boka in familj och vänner väldigt billigt om man är crew…) Det ska bli fint. Kanske är därför jag inte sörjer nämnvärt för att mitt kontrakt är över.

För övrigt var det en snubbe som friade till sin flickvän idag. I teatern. Innan showen. På scenen. Hon började gråta. Jag hoppas det var av glädje…