Jag har alltid trott att oktober bara känns som en lång månad för att det är mörkt och regnigt och höstigt, men nu förstår jag att det är en universal grej som inte går att förändra vare sig man befinner sig i ett kallt Skandinavien eller i Karibien. Det kändes som om den här månaden aldrig skulle ta slut. Men nu verkar den äntligen ge med sig. November är på nåt vis lättare än dess föregångare – det börjar bli rutin och julen närmar sig. (Här i USA har de redan börjat med julskyltning, trots att Hallween inte ens är över. Amerikaner…)

Den här veckan har vi 1400 bikers ombord. De har en temakryssning kallad ”High Seas Rally”, som i princip går ut på att de kollar på film om motorcyklar i teatern, går på motorcykelutställning i konferenscentret och diskuterar motorcyklar medan de dricker sig stupfulla. Det enda de inte verkar göra är att köra motorcykel. Men vem vet, det kanske kommer om de får tillräckligt med alkohol i blodet…

Det är dock inte så farligt som de låter. Bikers är rätt mycket som hårdrockare – de ser farliga ut men är egentligen jättesnälla. (Fast hårdrockare är nog faktiskt lite snällare när jag tänker efter. I alla fall alla hårdrockare jag känt.) Det som är värst är att de är mer intresserade av hur många förgasare de olika hojarna har än av våra shower, vilket innebar att vi körde en show som var runt 40 % full idag. Det blir inte samma grej då, tyvärr. Fast en highlight var när jag, under ninjadelen i Tai Chi, tittade så strängt på en liten 11-årig kille att han ryggade tillbaka. Tolkar det som att jag har skådespelartalang. Och som att jag inte är mogen för att ha barn.

Vi har verkligen inte haft tur med vädret det senaste. Jag trodde att det som gjorde Karibien till Karibien var att temperaturen inte kunde skjunka under 30 grader och att det inte regnade mer än två gånger i månaden. Så är uppenbarligen inte fallet. Det har blåst och regnat och varit molnigt och kallt i säkert tre veckor nu. Sedan orkanen, kort sagt. Känns som svensk högsommar.

Det dåliga vädret innebär att det gungar mer än vanligt. De som är vana skeppsråttor säger att vi har lika mycket gung som i Medelhavet, så jag ska väl kanske inte klaga. Men, trots allt, det som gör det till ett problem är det faktum att det inte är guppigt så ofta att det känns som ett normaltillstånd, men ändå inte så sällan att man kan ignorera det som en engångsgrej. Det blir som en gubben-i-lådan. Man vet aldrig vad som kommer hända under showen.

Som till exempel igår under tech-runen (man kör igenom hela showen fast utan publik). Precis innan mitt solo kör alla tjejerna ett gruppsteg som inkluderar varsitt splitthopp. Eftersom det är tech-run är man ju inte mer än 80 % fokuserad, så när båten får för sig att gunga upp medan jag gör mitt splitthopp är min hjärna inte tillräckligt snabb att tala om detta för mina fötter, vilket gör att jag i första steget efter landningen hamnar på taggen istället för på skenan. (Följande rekommenderas inte för hemmabruk:) Jag stupar framåt, glider nån halvmeter innan jag kraschar in i sargen, råkar köra in högerhandens fingrar mellan det nedersta plexiglaset och isen (fattar inte hur det gick till eftersom mellanrummet är på ungefär 0,5 cm), och inte kan tänka mycket annat än ”Fuck, det här gör ont”.

Lyckas rycka ut fingrarna, som börjar blöda som sjutton (fast det märkte jag inte då), rullar över på rygg och tittar upp på hela casten som står runt mig. Barbi säger ”This is bad”. Jag höll definitivt med. Men man är ju ingen mesig hypokondrisk amerikan, så jag kravlar mig upp där och känner plötsligt hur ont jag har i höften. Lutar mig mot sargen. Jodeyne kommer fram. ”How’s your knee?”

”Det är mer höften”, svarar jag. Men så känner jag efter litegrann. ”Eller faktiskt, det är knät också.”

Jodeyne vill ta mig backstage för att plåstra om mig. Tycker att det är lite löjligt, så farligt var det ju faktiskt inte. Eller jag menar, det var ju mest en smäll. Sånt går över. Men så ser jag att min armbåge är ganska uppskrapad och att det bildats ett intressant rödrandigt mönster längs med min handrygg, så jag låter henne göra det.

När jag vaknade imorse undrade jag varför mitt knä var så stelt. Provade böja lite på det bara för att upptäcka att varje gång jag gjorde det känndes det som när man sliter upp ett sår som nästan läkts. Det hade en fin rödlila färg, pulserade lite lätt och var ganska svullet. Höften var dock okej, så när som på ett tio centimeter långt blåmärke som inte riktigt går att sminka över.

Det blev dock bättre under dagen, så kvällens två shower gick på värktabletter och voltaren. Vad gör man inte för en nästan halvfull läktare liksom…

/Ida