Amerikaner är verkligen inget bra på kaffe. Hade, efter en förvånansvärt smidig incheckning på Orlando Airport, hoppats att jag skulle få njuta av en Capuccino som varken var bränd eller tre gånger starkare än drickbart. Men ack, så blev det inte. Det hjälper liksom inte att mjölken är perfekt skimmad och lagom varm när man serverar det med nåt himla blask som knappt kan kallas kaffe. Inte konstigt att amerikanarna är så besatta av att smaksätta med hasselnöt, choklad eller vanilj.

Men jag ska faktiskt inte klaga. Jag sitter på planet på väg till St Maarten, där jag ska hoppa på Antons skepp på onsdag. Inte ens det faktum att planet var två timmar försenat gör mig särskilt irriterad. Jag har semester. Det känns för övrigt som om det är mer regel än undantag att mina och Antons transportmedel blir försenade när vi är på väg till varandra. (Någon som kommer ihåg Tallinn?) Känner mest att det var tur att vi inte bestämde oss för att jag skulle hoppa på Adventure i St Croix, för som det blev nu hade jag inte hunnit med den anslutningen.

Har haft några långa dagar här nu sista veckan. Det är alltid mycket party innan en cast lämnar skeppet, och ärligt talat tror jag att jag börjar bli gammal – det är inte lika lätt att ta sig upp ur sängen efter att ha sovit 5-6 timmar nu för tiden (trots att jag inte ens är bakis). Sedan är det den där stressen med att packa – vad ska man lämna (för att lätta sin 5 kg:s övervikt), hur packar man hattar på bästa sätt och när ska man börja? Det var några av mitt livs stora frågor den här veckan. Det löste sig dock rätt bra – behövde inte betala någon övervikt, mycket tack vare att mitt handbagage väger mer än 10 kg. Jag har en lätt värk i axlarna just nu.

Mitt kontrakt på Freedom är alltså slut, och när jag tänker tillbaka på det kan jag inte låta bli att tänka att tiden gick fort, trots att de två sista veckorna kändes oändligt långa. Fast vad som fascinerar mig mest är hur mycket jag lärt mig. Om människor, om engelska språket, om att arbeta i ett stort företag, om att omväxlande vara en auktoritet och en underordnad samt inte minst om hur det är att ha bo i ett rum utan fönster. Det är en helt annan typ av liv ombord. Saker som är enkla hemma blir komplicerade här (som att få tag i toapapper), och tvärt om (som att aldrig behöva laga mat). Det är svårt att förklara om man inte upplevt det själv, men tro mig; man får lära sig att leva igen. Allting funkar annorlunda mot hemma. Märker det nu, när man inte längre är ”andra klassens invånare”, hur mycket man trippade på tå för gäster och officerare. Det känns så konstigt att bli behandlad som människa, inte som crew member. Inte så att de behandlade oss illa, bara annorlunda. Man visste liksom. Att man inte var något mer än ett  Emergency number. Mitt var 1302. Nu är Eva, min replacement, 1302. Jag gissar att kanske 50 personer (av mer än 20 000 anställda) vill märka av förändringen.

Det nya casten förresten, har jag berättat om den? De är en ganska udda grupp, både fysiskt, psykiskt och professionellt. Och tydligen är Sylvia inte så nöjd med deras jobb hittills. Ärligt talat förstår jag varför. Har sett några tech runs, och jag har svårt att se hur de ska klara av att göra showen nästa vecka (även om det inte är förrän på torsdag). Först nu inser jag att folk faktiskt menade vad de sa när de berättade att vi var den bästa cast de sett.

Att säga hej då till cast 11 var… märkligt. Trots att vi alltid vetat att det skulle ske, och till och med när, kändes det surrealistiskt. Som om det var fejk. Ett dåligt skämt. Det är en konstig känsla när människor man haft ett så sammanflätat vardagsliv med plötsligt försvinner helt ur ens tillvaro. Lite som när man gick ut skolan. Fast då hade man oftast några som man fortsatte hänga ihop med. De jag tog avsked för åtta timmar sedan befinner sig nu i andra länder än mig, och kommer göra det för en lång tid framöver.

Jo, nog är det märkligt. Det här låter flummigt, men ibland tror att alla relationer som bryts upp lämnar känslomässiga spår. Inte nödvändigtvis smärtsamma sådana, men märkbara. Min teori är att det beror på att alla relationer bygger på att man ger och tar från varandra – att man utväxlar förtroenden och tankar. När man gör det ger man bort en liten bit av sig själv, förhoppningsvis i utbyte mot en del av den man anförtrott sig till. Man knyter band, så att säga. Och när man sedan lämnar varandra töjs banden ut, eller till och med trasas sönder, så att man inte längre har samma tillgång till de där bitarna man lämnat ifrån sig. Kanske är det det som gör att man känner viss tomhet när man brytit upp med någon som står en nära. Eller med många som man har en halvnära relation med. Man upptäcker att man inte är samma person utan dem. Att man förändrats.

Det är intressant det där, men kanske lite för filosofisk för att platsa på en showbiz-blogg. Fast å andra sidan är det det som pågår i mitt medvetande just nu, så det kanske inte är helt fel ändå. Om inte annat bevisar det kanske att show ibland är något mer än yta.

/Ida