Att få ett replacementkontrakt är tufft faktiskt. Alla andra kan redan showen och man känner att man slösar bort deras tid när man blockar med dem (lär sig sin plats på isen). Spenderade typ fyra timmar med dem i ishallen idag – det var den tid det tog att gå igenom showen så att jag visste var jag skulle vara och när, trots att jag kunde stegen innan. Inser nu att det hade varit omöjligt för mig att gå in i måndags och köra – bara för att man kan stegen kan man verkligen inte showen. Samspelet man har mellan varandra på isen är ganska känsligt och något som kommer med tiden, tror jag, och det gör att man som ny blir ännu mer utanför, eftersom de andra redan är så trygga med varandra. I och med att de varit här ett tag har det redan bildats grupperingar, och jag kan känna att trots att alla är så trevliga och hjälpsamma så går det inte riktigt att nå dem på någon djupare nivå. Det kan jag faktiskt tycka är inskränkt, för att vara ärlig. Alla jag träffat på hittills har varit äldre än mig, men seriöst, de verkar lite för socialt okunniga, eller kanske snarare rädda för att knyta nya band, för att jobba på ett skepp.

Fast egentligen är det nog en konståkningsgrej. Det är så sjukt viktigt att vara korrekt inom den här sporten. Se rätt ut, tycka rätt, klä sig rätt, äta rätt, gå rätt, stå rätt. Allt utom att tänka rätt, verkar det som. För det är det ju ändå ingen som ser.

Det finns dock en tjej, Barbara, som är vettig. Hon är 28 tror jag, och gift med Michael, som åker par med Audrey (som är tillsammans med en ljudtekniker som kommer hit i september). Hon är från Ungern ursprungligen, och trots att jag aldrig hade tänkt tanken innan jag kom hit, så verkar deras kultur inte vara så annorlunda från vår. Eller snarare, den är lugnare än den amerikanska. Mer down to earth, vilket jag uppskattar. Problemet är ju då att hon är gift, eftersom det innebär att hon alltid hänger med sin man och inte går ut så mycket på kvällarna.

Michael, Barbaras man, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Han är som ett stort barn ibland – påminner lite om en kille jag jobbade med en gång. Ganska kul när man är på det humöret, men som idag när vi blockade höll jag på att bli tokig. Visst, han får gärna säga till mig vad jag ska göra, men jag pallar inte att han talar om för mig att jag måste ”pay attention” bara för att han är uttråkad och råkar vara mer än tio år äldre än mig. För om det är något man gör när man försöker lära sig ett 45 minuter långt program, på engelska, så är det att vara uppmärksam.

Okej, jag erkänner att jag är lite pist off just nu. Egentligen har det faktiskt inte varit en dålig dag, på förmiddagen skypade jag med Anton och på eftermiddagen satt jag med teknikerna i crewbaren och hade dålig humor. Dessutom gick blockandet med casten riktigt bra, eller jag fick i alla fall komplimanger för att jag lärde mig fort.

Så rent praktiskt funkar det mesta bra. Det som stör mig är väl mest mina kollegors sociala inkompetens och nonchalans. Som imorse när vi skulle gå iland, jag, Joey och Audrey. Det var sagt att de skulle ringa mig vid 8.30 för att vi skulle äta frukost, sedan gå och få vår lön och därefter gå iland. Men vad händer, om inte att jag får ett telefonsamtal från mässen vid 8.50 om att jag måste skynda mig dit för att de stänger om tio minuter. ”Vi trodde redan du var här.” Därefter är de sega som sniglar på att äta, kommer på att de måste gå och röka efteråt och befinner sig bara allmänt i haze mode (dvs chillar på Asperospråk), trots att de mycket väl vet att jag måste vara tillbaka på skeppet vid 13.00 för att ha en training. Att på ett så indirekt sätt säga att någons behov inte är viktiga tycker jag är vidrigt. Det är att trampa på ens människovärde, vilket alltid är fullständigt oacceptabelt. I så fall är det bättre att rent ut säga att man inte önskar sällskap av personen i fråga.

Det är nog därför jag aldrig hängt med coola människor, feghet i kombination med ett stort ego är helt enkelt ingen lyckad kombination. Jag har valt fel sport för att träffa skönt folk, helt klart. Det är tur att teknikerna finns.

Märker att jag i princip beskrivit halva casten, så då kan jag lika gärna fortsätta. Vår Ice Captain heter som tidigare nämnt Jodeyne, och är en lugn och lågmäld kanadensisk paråkare. Hon åker tillsammans med sin man Sean, och har gjort så längre än jag funnits, som den sistnämnde påpekade för mig för några dagar sedan. Jodeyne är världens snällaste, men har på något märkligt sätt ändå pondus, kanske genom sin ständiga stillsamhet. Sean är lite märklig. Han går liksom inte att nå riktigt, trots att han alltid är vänlig och hjälpsam, om än lite lättretad. De andra konståkarna verkar tycka sådär om honom, han har tydligen svar på allt, om allt, även om man inte frågat om det. Idag satt de och skämtade om att han säkert var med och designade alla RCIs skepp, samt hjälpte till att bygga dem. Kan förstå det roliga i det, men så är han också nästan dubbelt så gammal som de flesta här – det är klart att man då har lite mer erfarenhet än alla 25-åriga gullepluttar som spenderat hela sin uppväxt i en ishall. Han är för övrigt en fantastisk fotograf.

Sedan har vi Kindsey, som är förlovad med en kille med nån chefsposition här ombord, trots att hon inte är många år äldre än mig. Tror hon ser mig som en stark konkurrent, vi har lite samma utseende (det var faktiskt en person som frågade om jag var hon idag), och dessutom är jag bättre än henne på allt som har med skridskor att göra. (Jag menar inte att skryta, det hoppas jag ni förstår.) Hon är en sån där typisk amerikansk tjej som ”wanna have fun”…

Vi har en Michael till, en amerikan som kallas Mikey. Vet inte så mycket mer om honom än att han är tillbakadragen, bög, och att han vill syssla med nån form av produktion inom showbiz i framtiden.

Slutligen är det Shaun, som också är ganska tillbakadragen. Men det är nog för att han är lite udda i jämförelse med de andra. Har massor med tatueringar och lyssnar på tung hårdrock. Spontant gillar jag dock honom, han känns äkta. Som åkare är han helt crazy – kör trippel axel i showen utan att tveka, floppar typ aldrig, håller på att träna in bakåtvolt och har en sån där ironisk men komisk åkstil. Personlig. Svår att nå dock.

Har för övrigt fått en ny rumskompis. Hon heter Amanda och kommer från Australien.

Hon är verkligen jättehärlig, men dessvärre sticker hon hem på söndag. Hon jobbar inom Cruise staff, och deras arbetstider är sjuka. Minst, och då menar jag verkligen minst, 14 timmar om dan. Hon går upp före mig och kommer hem när jag somnat. Däremellan ser jag henne ibland när hon kommer hem och byter kläder. Tycker synd om henne.

Vi konståkare har faktiskt ett enormt fördelaktigt schema, samt en enormt bra lön – även i jämförelse med dansarna och andra entertainers. Vi är uppskattade helt enkelt. Minns det, ni som kommer hit.

Saknar alla er vettiga människor där hemma. Det var nog bra att få en påminnelse om att riktigt fina vänner hittar man inte var som helst.