I morse vaknade jag vid fyra, packade det sista och åkte till Landvetter.

Det har bara gått ett dygn sedan dess, men nu sitter jag på ett hotellrum på andra sidan jorden. Det känns lite märkligt ändå.

Men jösses, vilken resa alltså. Det är ju seriöst svårare att ta sig in i USA än det vore att åka ostörd på spårvagnen hemma i rusningstrafik - endast iklädd underkläder. Till att börja med krävdes det tre säkerhetskontroller bara för att få gå på planet. (Inklusive en intervju med en kontrollant med temat "Kan du verkligen åka skridskor?". Slutade med att jag fick visa honom min tävlingslicens...) Därefter flyger man i drygt nio timmar, bara för att få köa ytterligare än i väntan på att gå igenom samma sorts kontroller igen - fast nu med två blanketter till att hålla reda på. (Tips för er som flyger till USA med ett visum i passet: fråga efter den andra blanketten också, inte bara den obligatoriska som alla får. De fattar vad ni menar på planet, även om ni inte gör det själva.) Värt att lägga på minnet är att tunnbröd med skagenröra kan orsaka upprörda känslor i röntgenapparaten (om de ligger i väskan då, i magen är det nog lugnt. Om ni inte blandat i sprängmedel eller kokain.).

Dock måste jag säga att amerikanarna är världens trevligaste människor! (Fast alla fördomar man har stämmer verkligen! Är till exempel enormt fascinerad över att det finns så stora skärp som folk behöver här omkring. Samt över att hotellet erbjuder sig att skjutsa mig till en affär där man kan köpa eluttagskonverterar - bara för att amerikanarna ska vara speciella och ha nån himla trevägskontakt - när det är tre kilometer att gå och det dessutom hade gått snabbare än att vänta på shuttlen.) Till och med securityvakten i Atlanta hade humor:

Han: Jaha, vad ska du göra i USA då?

Jag: Jobba på ett fartyg.

Han: Ooooh, det är roligt, det har jag också gjort. Mitt favoritjobb! Men strula inte till för mycket för dig med pojkar och sånt.

Jag: Nej då, jag har pojkvän hemma.

Han: Ha, han ligger med din bästis nu. Alla killar är såna. Tro mig, jag vet...

Jag tror inte riktigt jag fattat vad det här jobbet innebär förrän nu faktiskt. Att jag kommer få snacka engelska jämt - och dessutom förväntas göra det bra - i fem månaders tid. Att åka med ett stort skepp och vara en av tio utvalda konståkare som underhåller alla passagerare. Att klara mig själv i ett land som inte ens har ordentliga eluttag. Vad har man gett sig in på egentligen?

Nåja, jag fick beröm för min engelska idag iallafall - bara resten kvar! Tur att man är tjej - känns som om man kommer längre med ett sött leende då än vad man gör som kille...