Det var ett tag sen jag skrev sist märker jag. Det beror dels på att det varit mycket att göra, men också på att jag försökt få wi-fi-anslutningen ombord att fungera. Känns skönare att sitta på sin egen dator – för att inte nämnda det praktiska med att ha ett svenskt tangentbord.

Jag har ännu inte börjat köra showen inför publik, vilket är lite av en besvikelse. Detta berodde på att en man fick en hjärtattack under förra resan, vilket gjorde att vi fick vända tillbaka för att dumpa honom i närmaste hamn (nej han var inte död), vilket i sin tur innebar att vi fick en försening som medförde att vi inte kunde göra vår tech run (genrep) och att jag därför var tvungen att vänta till nästa vecka med att delta. Det känns tråkigt, men samtidigt var det nog rätt bra, för nu har jag tid att lära mig showen ordentligt. Dessutom blev en av killarna sjuk, så de fick göra om alla formationer i förrgår, och det hade vart tufft att behöva lära om något som man lärt sig så nyligen.

Man träffar så mycket människor och levnadsöden här. En tjej från Indonesien, som inte ser ut att vara mer än 25-30, visade sig ha tre barn hemma (den äldsta 13 år), som hon varit tvungen att lämna i åtta månader för att jobba här. Och tro mig, det var inte direkt så att hon förverkligade en personlig dröm genom att åka hit.

En kille, Brian från Skottland, berättade hela sin kärlekshistoria för mig häromdagen. Han verkar vara världens snällaste, lugnaste kille, men har fallit pladask för en ganska strulig tjej som hela tiden lämnar honom för olika droghandlare (inte apotekare, den andra typen). Ändå kan han inte släppa henne och håller på att sakna sig tokig. Vilket jag för övrigt också gör, efter Anton, så det var därför vi från början hamnade i den konversationen. Kändes rätt bra att sitta där på läktaren i ishallen och tycka synd om oss själva och varandra.

En man, Belvin från Indien, som brukar städa i ishallen, känner sig nog ganska ensam här, är jag rädd. Han menar på att alla är falska och pratar bakom ryggen på en, men han verkar av någon anledning gilla mig. Han visade en bild på sin hund och sin fru (i den ordningen) och bjöd in mig och mitt sällskap att bo hos dem om jag nån gång kommer till Indien.

Det finns en tydlig uppdelning över vilka olika nationaliteter som arbetar med vad här. Företaget skryter om att vi minsann har 60 olika länder representerade ombord, men över 60% av oss crew members kommer från Indonesien eller Filippinerna och dessa jobbar enbart inom tvätteriet, städningen och poolskötseln. Sedan är det mycket mexikaner och sydamerikaner i maskinrummen (förutom de högst uppsatta tjänsterna som innehas av europèer, amerikaner och kanadensare), mycket afrikaner och afroamerikaner inom servering, bara europèer, australiensare och nordamerikaner (och några enstaka sydamerikaner och sydafrikaner) inom Cruise staff (som ordnar alla aktiviteter ombord), Sport staff, Entertainment, Shopping och Spa och Gym. I princip alla tekniker och scenarbetare är också vita – mest britter och amerikanare faktiskt. Alla högre poster innehas av vita män (med undantag från Environment-chefen som är en italienska) – kaptenen kommer faktiskt från Norge.

Det finns också en klar, om än inofficiell, uppdelning över vilka man bör umgås med beroende på vilket departement man tillhör. Den struntar jag fullständigt i.

Jag hänger ganska mycket med Stage- och Tech staff, alltså de som får ljud, ljus och rekvisita att funka under showerna. Det är som sagt mest amerikanare och britter, som dessutom är nördiga, så de har ungefär samma humor som mig. Supersköna verkligen. Och min gamla tes visar sig återigen stämma; man har roligast med nördar, de bryr sig nämligen inte så mycket om vad andra tycker.

Annars hänger konståkarna rätt mycket med dansarna – vi jobbar ju en del ihop, men jag tycker att de är väldigt ytliga och ganska svåra att snacka om nåt vettigt med. Dessutom har de amerikanska konståkarna en tendens att inte förstå vad jag menar om jag inte lyckas få till en mening med perfekt uttal och perfekt grammatisk uppbyggnad (det gäller även när ”utländska” gäster frågar saker), så det blir liksom aldrig nåt riktigt samtal av våra konversationer. (Amerikanare…) De är dock alla väldigt trevliga och hjälpsamma.

Det slår mig ibland att det är mycket lättare att snacka med någon som inte har engelska som modersmål, eftersom de dels har större förståelse för att man inte snackar perfekt, dels pratar långsammare och inte lika slarvigt, och dessutom förstår de kroppsspråk bättre. Min engelska förbättras dock för varje dag här, och det känns bra. Få betalt för att åka på språkresa liksom.

Nu måste jag rusa, ska ha en training i Zero Tolerance!